Jag har fått en del sms och meddelanden senaste två dagarna med frågan om när jag får svar på benmärgsprovet och vad det kommer innebära. Jag förstår att det är rörigt och svårt att förstå, även jag tycker det. Men till att börja med så tar det ca 10 dagar att få ett svar, såvida det inte är akutbeställt som det var när jag kom in. Jag lämnade benmärg förra måndagen (den 2 september) och jag har en ny läkartid nu på måndag, den 16 september. Innan dess kommer jag inte att få veta någonting.
Som jag förstår det så finns det tre vägar därifrån.
Antingen är det så pass mycket leukemiceller kvar i blodet att läkarna måste sätta sig ner och diskutera hur framtiden ska se ut. Men utifrån hur det har gått för mig hittills och vad mina blodprover visar så är den risken liten.
Den andra vägen är om jag har spår av leukemi kvar. Då kommer jag att få en påfyllnad i blodet av en sorts mogna och aggressiva vita blodkroppar – s.k. Leukocyter. Dessa kommer dom att ta från Emelie, men det blir som att lämna lite blod och hon kommer inte märka av det efteråt.
Den väg jag verkligen hoppas på, och önskar få godkänt att ta, är den att inte göra något annat än att fortsätta bygga upp min kropp, mitt psyke och långsamt återvända till vardagen. Det är om benmärgen var ren. Då fortsätter jag knata på som jag gör nu, men något stillsammare i sinnet.
Däremot måste jag återigen poängtera att jag inte kommer att bli friskförklarad. Än så länge är risken för återfall på tok för stor. Jag och min familj kan bara ta ett myrsteg i taget. Får vi fina besked att fira på måndag så kan vi andas lugnt i ca 3 månader, till nästa prov. Så kommer det att hålla på. Men ju fler ”rena” provsvar jag får på rad, desto mindre blir risken för ett återfall.
Mamma tog med mig till en av hennes härliga väninnor igår. Den kvinnan är utbildad yogainstruktör och höll en privat kurs för oss i Chi yoga hemma i hennes mysiga villa. Det var väldigt skönt och något jag verkligen behövde efter månader av sängliggande, smärtor, soffsittande och senaste tidens löpning och styrketräning. Jag är lika rörlig som ett kylskåp…
Men som alltid när det blir tyst omkring mig och jag ska försöka att slappna av och fokusera på kroppen så blir jag ledsen. Det bubblar upp så många tankar inom mig och nu kretsade det massor kring besked på måndag, allt jag varit med om det här året och hur framtiden ska se ut. Jag var tvungen att ”väcka mig själv” ur tankarna hela tiden och fokusera stenhårt på att bara vara där och då. Men jag märker i sådana stunder hur otroligt mycket det här påverkar mig, det blir så extra tydligt då.
Tre dagar till av väntan nu, sen har jag förhoppningsvis ett bra besked. Och jag kommer att skriva om det, det är för mig ingen hemlig eller känslig information utan något som jag absolut kommer att dela med mig av. Har jag blottat sjukdomen så här mycket redan så finns det inte mycket kvar som jag känner att jag måste hålla inne med.
Med risk för att låta sliskigt sentimental. Promenaden till Vinterviken idag påminde åter om hur vackert livet och världen är. Det här saknade jag så när jag låg instängd på sjukhuset. Jag njuter av varje sekund.
Kriget i min kropp 