Dag +102: Befinner mig i Ingenmansland

Över 100 dagar har gått sedan jag fick ett nytt blodsystem. Det är en väldig mängd timmar. 2448 för att vara exakt. Jag har återhämtat mig snabbt och jag känner mig relativt stark och pigg vilket gör att jag inte riktigt känner mig sjuk längre. Men jag är fortfarande heltidssjukskriven, kan inte fullt ut röra mig som jag vill och jag känner mig utanför samhället. Jag står med en fot i steril sjukhusmiljö och den andra försiktig trevande genom entréns glasdörrar, mot livet. Jag längtar dit men är samtidigt rädd att lämna det som har blivit min trygghet.

Idag fick jag lämna blod på den allmänna provtagningsenheten på Huddinge. Varannan vecka blir det där och varannan på Hematologen. Ytterligare en känsla av att jag inte riktigt hör hemma någonstans. Sköterskan hade inte den bästa av dagar, datorn krånglade och hon tappade ut alla mina provrör… Jag kände mig ledsen och trött men försökte ändå att ta det lugnt så jag satt tyst och log för att inte göra hennes dag ännu sämre.

Psykologen och jag pratade om stressen som sakta växer inom mig, känslan av att allt snart ska ta slut och allt jag vill göra innan dess. Vi ägnade nästan hela timmen åt detta och snuddade även vid ämnet hur svårt det är att sluta definiera sig vid sin sjukdom och att jag fortfarande tycker att det står cancer med stora röda bokstäver i min panna. Jag känner mig brännmärkt och jag beter mig osäkert och aktsamt, som om jag är ute i världen för första gången. Som om jag måste bete mig på ett visst sätt bara för att jag har gått genom något väldigt traumatiskt. Som att min personlighet måste justeras för att passas in på mina nya erfarenheter. Helt uppåt väggarna är det, men likväl något som etsat sig fast.

Inte en dag går utan att jag tänker på cancern, det har nog framkommit ganska väl. Men jag försöker att åtminstone tänka mindre på det i väntan på vidare besked. Jag lät bli att skriva något igår, men inte för att jag inte hade något att säga, tycka eller fundera kring. Det kan man vara helt säker på, det här är ett outtömligt ämne som jag skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att skriva om. Men jag måste helt enkelt ta mig andrum, skapa små frizoner där sjukdomen inte får all uppmärksamhet. Jag skapar min nya vardag just nu och därför kommer det att finnas dagar när bloggen och cancern inte får plats.

Än är det inte över, så att avsluta här skulle vara att riva ut sista sidorna på en bok. Naturligtvis kommer jag att fortsätta skriva så länge som jag går på täta läkarbesök och har något att rapportera. Men dagarna däremellan fokuserar jag på vänner, löpning, naturen, böcker, filmer, god mat, kärlek, sol, ett bra vin, mitt stora intresse för foto, mitt kropp, min hälsa och mycket mycket mer.

Nu väntar en kopp té och en film.