Dag +98: Besök på Käkkirurgin

Vaknade av mig själv i morse för första gången på länge, trots att jag kom hem sent igår. Tror att min Fatigue har lugnat ner sig. Jag hoppas verkligen det för den har varit riktigt jobbig att hantera. Men nu klarar jag ändå av att vara vaken en hel dag, även om jag är jättetrött på kvällarna. Jag tror att min träning har hjälpt en hel del. 

Tog en joggingtur i morse. Solen sken, det var rörelse på gatorna i Midsommarkransen och jag lät tankarna flyga fritt medan löpstegen tog mig framåt. Det var en salig blandning av känslor, idéer och reflektioner som dök upp. Å ena sidan tänkte jag på cancern och vad den har utsatt mig för, samt min bortgångna farbror som jag ska på minnesceremoni för i morgon. Å andra sidan tänkte jag på hur vacker världen är, vad mycket det finns att njuta av och hur skönt solen värmde. Jag växlade mellan nedstämdhet, glädje, besvikelse, nyfikenhet, bitterhet, tacksamhet och lycka. Det är en av många anledningar till att jag älskar löpningen, jag får utlopp för otroligt mycket som rör sig i mitt huvud.
På eftermiddagen var jag på den näst sista kontrollen i de som ingår 3 månader efter transplantation, nämligen på Käkkirurgin. Där kontrollerade övertandläkare Garming Legert munhålan, tänderna och slemhinnorna. Hon var till min förtjusning både förvånad och överraskad över att det såg så fint ut. Enligt henne så har hon inte träffat många som har en så fin munhygien 90 dagar efter transplantation, de flesta har fått problem med tänderna, tungan eller slemhinnorna på grund av de tunga behandlingarna. Men hon konstaterade glatt att jag har återhämtat mig fullt ut när det gäller munnen och varken plack,tandsten eller skador av piercingen kunde spåras. Underbart! Hon gav mig så mycket komplimanger för min mun och mina tänder att jag nästan rodnade. Sen sa hon att det är viktigt att jag kommer på ett återbesök till henne om ca 12 månader och inte går till Folktandvården däremellan, vid minsta problem så är det till Käkkirurgin som jag ska vända mig.
I och med minnesceremonin i morgon så har min käre far kommit ner till Stockholm och ska sova hos mig, får se hur mycket bloggande det blir i helgen. Det är helt underbart att ha honom här igen, om än bara för några dagar. Han var verkligen min klippa under isoleringen när jag mådde så dåligt att jag inte kunde ta hand om mig själv.
Det känns väldigt märkligt att liv bara försvinner. Ena dagen finns man där och andra inte. I förrgår räddade jag tre små nyfödda yngel från mina hungriga akvariefiskars magar och la dom i en säker yngelbur där dom lugnt kan växa sig större. Dagen efter hittade jag en av de vuxna fiskarna död, vet inte orsak. Livet kommer och livet går. Ge och ta. Någon lämnar plats för någon annan.
Det kommer att bli jobbigt i morgon.