Cancer. Om hur det är att vara mamma. Del 2

Omställningen

Vad snabbt livet förändras.
Ena dagen vaknar jag till en helt vanlig morgon, äter frukost med barnen, funderar samtidigt lite över hur jag ska klä mig innan jag går till jobbet. Det snöar mycket ute, julen närmar sig och många pratar och lägger planer för julbestyren. Vilka julklappar ska man köpa och till vem…?

Andra dagen vaknar jag till en mardröm, tårarna rinner ner för mina kinder när jag slår upp ögonen. Min ena älskade dotter har cancer.
Det känns som att ramla ner i ett djupt mörkt hål. Man hittar ingenting att ta tag i, man faller handlöst.


Vi installerades på onkologavdelningen, Q84 på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi fick ett eget rum med en rumsskylt utanför där det stod ”Välkommen Hanna”. Vi fick till och med en egen hylla i kylskåpet där vi skulle förvara mat som vi föräldrar behövde framöver. Praktiskt, nu skulle vi ”flytta in”.  Min känsla av sorg och förtvivlan hade börjat gå över till ilska och bitterhet…
Varför just vi? Vad har jag gjort för fel? Vad är meningen? Frågorna bet sig fast men jag hittade inga svar.

Behandlingarna startades upp dagen efter beskedet. Det var bråttom då sjukdomen hade tagit fart. Familjen var samlad på sjukhuset. Min syster och svåger var med. Trots den sorg vi befann oss i så var ändå rummet fyllt med ett lugn och en hel del strimmor av glädje.

Då visste jag inte vad som väntade oss minst två år framöver. Bara hur protokollet över cytostatika-behandlingarna såg ut.
Jag såg ingenting framför mig, ingen framtid, bara mörker. Jag såg inte livet utanför fönstret, inte ens den vackra vintern som kommit. Massor med snö som jag alltid har drömt om.
Jag levde i timmen och för dagen, tänkte ingenting på morgondagen. Allt handlade om överlevnad.

Det var nog här min omställning, min förändring, omedvetet började.
Om någon hade sagt till mig då, ”Carina, ditt liv kommer att förändras och bli rätt fantastiskt med tiden” hade jag förmodligen blivit rasande arg och känt att jag blivit utsatt för höjden av ironi.
Men tänk så rätt det blev.
——————————————————————————————-
Min mamma skriver från hjärtat. Precis som jag. Men även om man öppnar upp det helt så är det ändå svårt att hitta ord som passar känslorna, dom är så många och orden så få. Hennes text slutar inte här, hon har mer att säga.

2 reaktioner till “Cancer. Om hur det är att vara mamma. Del 2”

  1. Jag minns första julen som igår. Skräck, ledsamhet men samtidigt konstigt nog med glädje. Det är nog den julen jag kommer att minnas mest. Att få fira den hemma var så underbart. En lugn och trevlig jul med en trött Hanna men vi fick vara tillsammans och det var guld värt. Vill så gärna läsa fortsättningen syster!!!! Puss och kram.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s