Kriget i min kropp

Idag var det läkarbesök igen. Nästan 4 veckor sedan jag träffade Per Ljungman senast… Det känns både lite läskigt och samtidigt otroligt skönt att läkarbesöken glesas ut. I väntrummet hittade jag en bok som jag har beställt för att den verkade så bra. Den är skriven för cancerdrabbade, både till den sjuke och de anhöriga. Går att beställa kostnadsfritt här: http://www.regionhalland.se/sv/sidhuvud/bestall-ladda-ner/vard-och-halsa1/bocker/den-ofrivillige-resenaren-/

Per Ljungman verkade väldigt nöjd över min status! Här kommer en sammanfattning:

Till att börja med så sa han att min resa absolut inte har varit en av de enklaste, men heller inte så svår som den hade kunnat vara och han anser att jag har kommit långt för att vara i min sits, trots alla virus som jag drog på mig. Han poängterade dock återigen att ”allt kan hända fortfarande, så se till att ta ett steg i taget”. Mina blodvärden ser ”normala ut för att vara där du är”, det är bara trombocyterna som är låga. Men jag har personbästa i Hb- värde just nu sedan transplantationen! Tror att jag till stor del har löpning att tacka för det. Och kanske spegelvänt också.

Det senaste chimerismprovet i blodet visade 100% donator och i benmärgen var de ju 99,5% donator senast vi tittade. Om drygt en månad är det dags för ett nytt sådant smärtsamt test.

Spirometritestet såg relativt bra ut. Lungorna är påverkade av strålningen men herr Ljungman sa att det är på ett mycket vanligt sätt, de allra flesta som strålas drabbas så här. Han försökte förklara vad det är som är skadat, men han använde begrepp jag inte har hört förr och de enda jag förstod är att det har att göra med hur jag omvandlar syre till koldioxid. Hur som helst så är det inget som är särskilt märkbart nu, men något som kommer följas upp. I de allra flesta fall så reparerar kroppen det själv.

Även levern är påverkad och värdena är lite höga, men det är ganska vanligt när man har gått på mediciner så här länge. Kroppen hinner inte riktigt rensa ut och det samlas i levern som ”avfall”. Så länge värdena är så pass låga som mina ändå är så är det ingen fara utan bara att vänta ut där med.

Jag berättade att jag har haft svårt att andas genom näsan senaste tiden och därmed varit extremt torr i munnen. Några mornar har jag dessutom vaknat  med små vätskeansamlingar under ögonen. Det ser ut som att jag varit i slagsmål! Jag har testat två olika förkylningsnässprayer och en allerginässpray men inget har hjälpt. Han sa att de kan vara så att jag har en lätt GVHd på slemhinnorna i näsan och ville att jag skulle testa en kortisonnässpray på recept innan vi utreder vidare. Jag känner emellanåt vätskeansamlingar i fotleder och handleder också som kan bero på de lokala kortisondoser som jag tar för att återställa slemhinnor. Det är ömt emellanåt men inte så mycket man kan göra åt.

I samma veva som han skrev ut kortisonnässprayen så plockade vi bort Bactrim som jag har ätit under 6 månader nu mot infektioner. Dom kan jag ta ”vid behov” numer så från och med nu är det bara lokalt kortison, hormoner och Aciclovir (skyddar njurarna) som jag har på medicinschema. Woho! Ännu en liten seger!

Men dagens största nyhet är ändå att jag ÄNTLIGEN fått godkänt att börja jobba igen! Som jag har väntat på den här dagen. Jag hoppades som sagt att jag skulle varit i gång redan 6 mars, men bättre sent än aldrig såklart. Det var när jag nämnde att jag lyckats springa 26 km i söndags som han konstaterade att ”ja, kan du springa så pass, då kan du allt jobba också”. Jo man tackar! Så från och med 24 mars är det tuta och köra som gäller. Till 25% förvisso, men ändå. Bollen är i rullning.

Jag skriver alltmer sällan här i bloggen. Den tynar långsamt bort och försvinner in i dimman bakom mig, precis som hela sjukdoms- och behandlingstiden. Då var då. Nu är nu. Anledningen har jag ju nämnt många gånger och faktum kvarstår att jag mår så pass bra att det inte finns så mycket att skriva om. Ja när det gäller cancern då alltså. Det är ju det ”Kriget i min kropp” handlar om. Ämnen att skriva om har jag inga problem att komma på! Men det får bli ett annat forum. Det är några som har hört av sig till mig och bett mig att inte avsluta bloggen utan fortsätta skriva, informera och stödja.
Men för det första så måste jag vara självisk. Jag orkar inte just nu. Jag har fullt sjå med återhämtning fortfarande. Den fysiska biten är på himla god väg och den berör mig inte så mycket till vardags längre. Men som tidigare nämnt så är det något annat som följer – något mycket jobbigare – nämligen posttraumatisk stress och utmaningen det innebär att komma tillbaka till vardagen. Det är en lång väg. Att sätta sig ner och påminnas om allt jag varit med om när jag skriver här tar väldigt mycket kraft. Det ska ärligt talat bli skönt när jag får sätta en sista punkt här. Men jag har en del saker kvar att dela med mig av…
För det andra så känner jag att det nog finns andra sätt att stödja och informera på. Andra kanaler. För jag inser också att jag sitter på extremt mycket information och erfarenhet som man inte kan läsa sig till. Och jag vill gärna utnyttja den till att hjälpa andra när jag väl känner att jag själv är redo!

Jag är fortfarande infektionskänslig, om än långt i från samma nivå som jag var på förut. Jag åker på de ena influensorna och bakterierna efter de andra, men de är hanterbara. Än har jag inte fått ett tydligt ”okej” på att börja arbeta igen, till största delen på grund av att professor Per Ljungman som är huvudansvarig för mig har varit bortrest under de senaste veckorna. Kanske var det bra också för jag har varit genomförkyld till och från, samt märkt att jag blir ganska så trött och energilös av lite. Jag hoppades vara redo att gå tillbaka 25% från och med den 6 mars, men så lätt var det visst inte.

Jag har aldrig befunnit mig i den här sitsen tidigare, det här med att ”återgå till arbete efter långvarig och allvarlig sjukdom”. Förra gången jag besegrade cancern så hade jag inget jobb. Jag gick i årskurs 9 när jag insjuknade och med hjälp av en fantastisk och osjälvisk man, som dessutom hade varit min mellanstadielärare några år tidigare, så klarade jag av betygen med hjälp av hemskolning. Därmed kom jag in på gymnasiet samtidigt som mina klasskamrater och kunde hålla studierna rullande i samband med cellgiftsbehandlingar. Långsamt och inte till 100% förstås, men ändock. Den här gången fick mitt liv en så abrupt paus. Hur mycket jag än hade velat så hade jag aldrig kunnat haft ett jobb på sidan om den ännu tuffare och extrema behandling som jag har fått nu. Jag kan helhjärtat säga att jag aldrig har varit så långt ner på botten, aldrig känt mig så mer död än levande, än vad jag gjorde under förra våren.

Hur som haver, på måndag är det läkarbesök igen. Antagligen får jag då lite nya fräscha svar på min blodstatus och en utvärdering om hur lungorna ser ut efter Spirometriundersökningen. Sedan hoppas jag på att få med mig ett arbetsintyg på 25%!

Är inte särskilt orolig för mina lungor med tanke på hur bra jag mår när jag är ute och joggar!

I början av veckan så överraskades jag av ett spännande kuvert som låg innanför min dörr. I det så låg en lapp och en tygpåse med ett smycke i. Det var ett vackert Edblad- armband i rostfritt stål med en fyrklöver i roséguld. Jag var både förvånad och snopen. Varför hade jag fått det här? Dessutom från en person som jag inte känner och knappt vet vem det är. Förklaringen till den omtänksamma och varma gesten fick jag snart.

Kvinnan som skickade detta har en far med cancer. Första gången som han insjuknade var i samma veva som hennes första dotter kom till världen. Hon önskade då av hela sitt hjärta att han skulle få bli fri från cancern så att han fick lära känna dottern och hon lovade tyst att hon inte skulle be om något annat om hon fick sin önskan uppfylld. Så blev det också.
Nyligen föddes den andra dottern. I samma veva fick fadern återfall. Hon kände sig förtvivlad. Hon hade ju redan ”använt” sin högsta önskan och lovat att inte begära mer! Inte kunde hon väl be om ett mirakel till? Men hon vill ju så gärna att han ska få lära känna hennes nyfödda barn också.

När hon hade berättat om sin vånda för en väninna så kom det snart därefter ett brev på posten. I det fanns en torkad fyrklöver med budskapet ”make a wish”. Väninnan hade på detta sätt uppmanat till att våga önska en gång till, att hoppas och tro! Hon hade helt enkelt postat en önskning.
Kvinnan i fråga skrev bl.a. detta till mig:

”[…] Såg klövern och tänkte genast på ditt inlägg där du gav i från dig ditt cancer- armband till någon du inte kände. Så fantastiskt fint och jag kände att du måste ju ha ett nytt. Men i stället för fuck cancer ville jag ge dig ett nytt budskap och då ”make a wish”. […] Hitta en fyrklöver i december är ju svårt och jag kände att jag då inte kunde ge upp. Men när jag såg armbandet i butiken så var det så självklart. Den var bara din!”

Jag kan inte med ord beskriva hur varm i hjärtat jag blev! Både av att ha berört någon och att bli så berörd själv. Det här armbandet bär jag stolt. Det påminner mig om att hoppet är det sista som lämnar människan och man ska aldrig sluta tro.

Jag önskar dig, din far och din familj allt gott i världen ❤ Och ja, naturligtvis ska vi dela lika på den tur som jag får av armbandet 🙂 TACK!

På halsbandet som jag har på mig på gårdagens bild (t.h.) så står det utkarvat ”Luctor et emergo”. Det är ett citat som har kommit att betyda extremt mycket för mig och Emelie och det betyder ungefär ”Jag kämpar och jag reser mig”.

Igår så var det exakt ett år sedan som jag under en mörk torsdagsförmiddag fick veta att cancern var tillbaka med full kraft. Då visste varken jag, min familj eller läkarna om jag skulle överleva den här gången. Läget var väldigt allvarligt och svårt… Under 2013 fick jag otal cellgiftsbehandlingar och fyra fruktansvärt påfrestande helkroppsstrålningar på Radiumhemmet. Till sist fick jag en efterlängtad transplantation av hela blodsystemet med min fantastiska lillasyster Emelie som donator – en perfekt match, bättre än tvillingars enligt läkarna, trots låga 25% chans.

Ett tungt jävla år har det varit och det är tack vare min familj och allt fantastiskt stöd från kända och okända som har gjort att jag ändå har orkat mig genom helvetet.

365 dagar senare. Ser annorlunda ut och har en ännu större ryggsäck med erfarenheter. Jag är fortfarande här och det känns fantastiskt!  Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna för ”årsdagen”. 
Å ena sidan så skapar den olust. Jag påmindes mer än vanligt under dagen om allt som cancern satte på paus för mig samt det som den tog. Jag slogs mot en rivande ångest och tårar som rann.
Men å andra sidan så innebar gårdagen att 365 dagar har passerat och ju längre ifrån beskedet jag kommer desto skönare är det. Jag har tagit mig så här långt och det känns toppen! Så jag beslutade mig för att gå på känsla nummer två eftersom den fick mig att må bäst så igår kväll skålade jag i skumpa, skänkte min avlidna vän Malin och alla andra av cancerns offer en extra tanke och idag fokuserar jag på att försöka gå vidare med siktet inställt på framtiden. Över tröskeln. Nya tag. Nya möjligheter.

FUCK YOU CANCER!

Ta möjligheten att rädda livet på en annan människa. Anmäl dig till Tobias Registret idag  

Livet är inte lätt. Inte för någon. Det finns alltid något som man kan klaga på, men man väljer själv var man vill lägga sin energi och sin fokus. Jag går genom väldigt mycket just nu och känner mig som en jonglör med fler bollar i luften än vad jag är tränad att ha. Jag kastas dessutom mellan bitterhet över allt som cancern ryckt ifrån mig och tacksamhet över att vara vid liv. Självklart kan jag ta tillbaka det mesta av det som jag blivit berövad på, men något som jag aldrig kommer att få se igen är dom förlorade åren – alla hundratals dagar som försvann och det gör mig sorgsen emellanåt. Men när jag sjunker ner så ser jag snabbt till att hitta något som drar mig upp igen och får mig att titta framåt i stället för bakåt.

Just nu längtar jag efter våren.

Idag såg jag mina första snödroppar för i år

Här är delar ur en text till en låt som jag älskar. Den påminner mig om att livet faktiskt alltid kommer att bestå av toppar och dalar. Och om man inte har några dåliga dagar så gläds man ju inte lika mycket när man har en bra dag! Det är bara att följa med och njuta av alla loopar.

Jag köpte nya löparskor i fredags för ett presentkort på Löplabbet som jag fick i julklapp. Pluspoäng till tjejen som hjälpte mig för att hon bar ”Fuck Cancer”- armband 🙂 Älskar mina nya skor, det blev ett par Adidas Boost i år och dom hade riktigt snygga färger. Enkla och tuffa. Annars kan många löparskor vara lite ”skrikiga” tycker jag. Idag testades dom ordentligt och får full poäng.

Jag har skrivit ner nästan alla löppass som jag har varit ute på sedan jag genomförde mitt absolut första efter transplantationen. Snart är det 100 stycken.
Den 6 juli så tog jag mig mödosamt och ostadigt runt 2 000 meter på 15 minuter.
Idag sprang jag 24 000 meter på 150 minuter. Det är en riktigt kick när man känner sina framsteg i hela kroppen och får lön för mödan i form av endorfiner. För varje steg jag tar så kommer jag längre och längre bort från cancern.

Har du hört talas om projekten ”Spring för livet”? Det är personer som springer lopp för välgörenhet.
Ett exempel är här i Stockholm och pengarna går oavkortat till ett projekt som Unicef har för utsatta barn i Malawi. http://springforlivet.org/
Ett annat går av stapeln i Skövde och de pengarna går till en insamling för Cancerfonden. Den är startad av en ung tjej vid namn Cissi Hagberg. http://springforlivetskovde.se/
Och det finns många fler sådana exempel. Jag tycker att det är underbart!

Men om du inte rör på dig för andras välgörenhet, så gör det åtminstone för din egen skull. Personligen älskar jag löpningen. Det är inget som jag gör någon som helst hemlighet av. Oavsett distans, hastighet eller mål. Den får mig bara att må bra helt enkelt. Jag tackar träningen för att jag är där jag är idag!

Nyss hemkommen från en kvällsrunda

Jag hade en arbetskollega en gång i tiden som svor över min träning. Ja, hon svor väl över träning i största allmänhet, men det som gjorde mig irriterad var att hon ofta med bister ton och ett ansikte som sa ”jag vet faktiskt bäst” talade om för mig att min träning minsann kommer att ta död på mig för att kroppen inte är skapt för att orka träna någon längre tid. Vilar man så lever man längre. Typ.
Hennes form av ”vardagsmotion” bestod av att ta trappan ner till entrén för att röka cigg fem gånger om dagen…

Hur som helst, jag säger inte att just löpning är lösningen för alla. Och jag vill noga poängtera att man inte bör jämföra sig med varandra ens om man befinner sig i liknande situationer eller är i samma fysiska form. Alla har vi olika förutsättningar! Men jag tror stenhårt på att rörelse i alla dess former är superviktigt för hälsan. Som jag tidigare nämnt så bestod min första rehab- träning av att ligga i sjukhussängen och långsamt lyfta på ett ben i taget. Jag började bokstavligt talat från noll.

Här fångades jag på bild när jag sprang intervaller tillsammans med TSM i torsdags

Alla har vi olika sätt att ta oss genom livets motgångar på. Jag har vänner som gärna mediterar när livet är tungt, andra som helst inte vill vara ensamma utan gärna lättar på hjärtat med någon nära vän och även de som mår som allra bäst av att ligga i soffan framför en bra film med popcorn- skålen på magen. Whatever floats your boat. Men gnäll åtminstone inte på andras metoder.

Här är en låt som jag fick skickad till mig av en riktigt fin vän i Norrland. Han skrev att den fick honom att tänka på mig när den spelas på P3 och jag kan förstå varför så som jag tjatar om att springa 🙂 Älskar den! Given bit på min löp- lista numer.
”Målet är mitt och jag ska vinna det över mig själv.”

Nu var det länge sedan jag skrev något. Jag har haft en del saker för mig under veckan som gått, däremot inga sjukhusbesök. Avbokade samtalet hos psykologen med motivationen ”jag hinner inte, jag är för upptagen med livet”. Ett friskhets- tecken? Eller ett bevis på att jag har mycket kvar att bearbeta som jag försöker smita i från? Senaste veckan har jag drömt otroligt mycket mardrömmar nämligen. Allihop har utgått från mina verkliga rädslor. En som jag minns särskilt tydligt och som jag vaknade upp kallsvettig i från var

jag befinner mig i villan där jag växte upp. Min familj står runt omkring sängen som jag ligger i. Jag vet att jag är sjuk i cancer, alla är det. Hela familjen, hela världen. Det är en epidemi som är på väg att utrota mänskligheten. Vi är alla döende. Men jag är värst däran och kommer dö först. Jag känner mig trött och redo att somna in så jag tar farväl av min familj. Det sista jag minns innan jag sluter ögonen är Emelie och jag hinner tänka hur mycket jag kommer att sakna henne. 
Plötsligt slår jag upp ögonen. Jag är inte död. Solen skiner in genom fönstret. Jag tror först att jag är ensam i rummet. Sen ser jag Emelies kropp på golvet. Hon dog före mig och hjärtat går i tusen bitar…

Det är inte alla drömmar som behöver betyda någonting. Man behöver och bör nog inte lägga tolkningar i allt som hjärnan har för sig, för den spelar många spratt. Men skräcken över att cancern ska ta någon ur min familj är verklig. Ju friskare jag blir, ju fler dagar jag lägger bakom mig, desto mer kryper det på mig om vad jag har varit med om senaste året. Jag ser mig själv ur en tredje persons ögon. Och det är ingen rolig syn!

Inte konstigt att jag vaknar upp lika trött som när jag somnade…

Jag behöver komma tillbaka till jobbet. Jag behöver komma ut på stan och träffa folk. Och jag behöver lämna den delen av mitt liv bakom mig. Igen.
Det är inte lätt ska du veta. Och definitivt inget som man kan ordna med en ”quick- fix”.

Mycket av det jag önskade att göra i veckan har jag blivit tvungen att boka av i sista stund. Än har jag inte riktigt greppat vilken energi- nivå jag ligger på tror jag. Psyket vill så mycket och kroppen hänger inte riktigt med. Jag märker tydligt att det här med ”återgång till vardagen” är mycket svårare än jag trodde. Mitt i ingenmansland är jag förvirrad och osäker. Vad bekvämt det hade varit om jag fått ett besked av herr Ljungman som löd ”nu är du helt frisk och kroppen är återställd”, jag hade kunnat promenera ut från avdelningen för sista gången och sen bara återgå till jobb, hobbys, socialt liv och vardag till 100%. Drömmen! Men här väntar myrsteg och utdragen bearbetning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, den svåraste delen att behandla i samband med cancer är allt det psykiska. Man måste ta hand om det på något sätt.

Fysiskt mår jag däremot prima! Ja, alltså… enligt mina mått mätt 🙂 Jag springer bättre nu sedan febern släppte och jag behöver inte längre sova middag för att orka en hel dag. Men jag drar på mig baciller som ett glas saft drar till sig getingar en varm sommardag och jag har inte haft en enda helt frisk dag under det här året än. Ihållande huvudvärk, täppt i näsan, trött, hängig, hostig… Ja, alla förkylningssymptom helt enkelt. Men vad gör väl det? Inget som jag inte kan hantera!

Min käre far ringde mig i veckan för att tipsa om ett tv- program som heter ”Jills veranda”. Just det här avsnittet handlar om Kristian Gidlunds sista resa innan han dog. Jag spelade in programmet för det är absolut något jag vill se, men än har jag inte varit redo. Han var en så inspirerande person med så stor livsglädje. Kanske blir det av att se ikväll. Här kan du se avsnittet om du inte gjort det än men önskar:
http://www.svtplay.se/video/1848119/del-5-av-6-kristian-gidlund

Min kontaktperson på försäkringskassan hade ringt mig i fredags. Hon ringer nästan alltid fredagar mellan 16-17… märklig tid tycker jag. Går hon aldrig hem tidigt innan helgen? Hur som helst så missade jag det och hon talade in ett meddelande likt alla andra som jag fått ”vi kan väl höras i nästa vecka, jag vill veta hur återgången till arbetet ser ut”. Jäkt. Min läkare kommer inte tillbaka från sina utlandsföredrag än på två veckor och det är han som ska skriva ett intyg på att jag får börja jobba. Men å andra sidan så tänker jag att det inte bör vara så stor fara att börja lite smått redan innan. På onsdag i nästa vecka så var det exakt ett år sedan jag jobbade min sista dag innan cancerbeskedet. Vore det inte lite symboliskt och passande att gå tillbaka till jobbet exakt 365 dagar senare?
Nu gäller det bara att pussla ihop arbetsveckans 25% jobb, 15% barnpassning och 5% sjukhusbesök utan att dessa krockar samt en del träning, en del träffa vänner och 100% njuta av livet!

Jag och mormor när hon fyllde 80 år den 22 februari. En mer fantastisk kvinna får man leta efter ❤

Det är en sen tisdagseftermiddag den 5 mars 2013. Jag säger hej då för dagen till mina kollegor. ”Vi ses i morgon”. För man räknar ju med det. Jag har ont i benet som svullnat under dagen men tänker gå hem och kurera det med Voltaren- salva. Samma kväll åker jag in på akuten med misstänkt blodpropp. Två dagar senare får jag ett cancerbesked.

Nu har det gått 352 dagar sedan den tisdagen. Kort efter mitt hemska besked så var jag inne på kontoret en sista gång, precis innan jag hade fått tillräckligt med cellgiftskurer för att håret skulle ramla av. Jag hämtade mina saker, sa ett beständigare ”hej då” och la till ”vi ses snart igen”. Men jag ljög, för jag visste att det inte alls skulle bli särskilt snart. Om ens alls?…
Då visste jag inte vad som väntade mig exakt, men eftersom jag hade gått genom en cancerbehandling 12 år tidigare så visste jag med säkerhet att det inte skulle vara någon ”quick fix”…

Så nervös innan

Igår klev jag in i entrén på kontoret igen. Vilken storm av känslor som rörde sig inom mig. Jag var överväldig, lycklig, skräckslagen, nervös, glad, osäker, stolt, nyfiken, pirrig… Allt på en gång! Jag var helt säker på att jag skulle svimma av överspändhet innan jag hann krama om min chef som väntade på mig precis innanför glasdörren. Men vilket fantastiskt varmt mottagande jag fick när jag leddes upp till den våning där min grupp håller till! Jag vet ju hur fina kollegor jag har och det är en av anledningarna till att jag längtat så tillbaka till jobbet, men det här är en väldigt extrem situation. Det jag var allra mest orolig för var det som hände när jag var 15 år och skulle tillbaka till skolan. Folk visste inte riktigt hur dom skulle bemöta mig då, vad dom skulle säga eller om dom vågade fråga något och vad i så fall. Resultatet blev väldigt märkligt och jobbigt. Många relationer blev frostiga och stela. Jag började medvetet i en gymnasieskola som ingen annan av mina grundskolekamrater valde, just för att få ”börja om” och bli en anonym person. Men då var vi tonåringar, nu är det tack och lov vuxna människor som jag har att göra med.

Mina kollegor var väldigt omtänksamma och fick mig direkt att känna mig välkommen. Osäkerheten tinade och rann av mig sakta men säkert och för varje minut som jag var där så kändes det allt bättre. Jag var bara på besök under en timme igår, mest för att ”mjuka upp” min bergsfasta agorafobi, men också för att byta några ord med chefen om den närmaste framtiden innan jag blev upphämtad av taxi klockan 15. Jag måste vänta till i början av mars innan jag kan börja jobba igen, men jag tänker nog försöka komma och hälsa på åtminstone två gånger innan dess. Mitt senaste sjukintyg säger att jag kan börja från och med 6 mars om inget nytt tillstöter och det vore ganska så kul med tanke på att det var exakt ett år sedan då som jag sist arbetade!

Det som kändes väldigt jobbigt under besöket igår var tanken på Malin. Jag vet hur gärna hon också ville börja jobba igen, hur mycket hon saknade våra kollegor. Vi pratade ofta om det. Att jag kunde kliva in genom dom dörrarna igår men att hon aldrig mer kommer att göra det fick mig att känna både tacksamhet till livet och en enorm sorg och bitterhet över orättvisan…

Efter det åkte jag vidare och hämtade upp de två fina barn som jag passar lite då och då. På väg hem från skola och dagis så lekte vi lite i den nyfallna snön och pratade om allt mellan himmel och jord. Barn är så underbara att diskutera livets stora frågor med. För dom är allt så enkelt och okomplicerat. Jag blir både glad och lugn av att umgås med dom.

Jag älskar att skriva. Jag brinner för det. Jag älskar det svenska språket och jag älskar det skrivna ordet. De är till stor del därför som det har varit så enkelt för mig att ha den här bloggen. Jag tänker inte mycket innan jag skriver, det kommer rakt inifrån. Och det är extremt sällan som jag backar tillbaka och raderar text eller skriver om. Det händer nästan uteslutande bara vid stavfel. Men den här bloggen ska ändå ha ett avslut är det tänkt, både för att den faktiskt handlar om cancer och jag vill försöka kliva i från det mer och mer ju längre jag är ”ren ” från den. Men också av den underbara anledningen att ju längre in i den friska normala vardagen jag kliver, desto mindre tid vill jag lägga på att blogga om min sjukdom! Det finns mycket roligare saker att göra och skriva om. Tanken med den här sidan var ju först för att hålla mina nära uppdaterade om min situation utan att jag skulle behöva ringa runt till alla var dag. Sedan utvecklades det till att bli en informationskälla, en ren faktablogg om man vill säga så. Hur jag ska utnyttja den för att fortsätta sprida kunskapen om hur en cancerbehandling och transplantation kan se ut återstår att se. Jag spånar fortfarande. Jag har även försökt att upplysa om de tyngre delarna på sidan om cancern, då menar jag de psykiska påföljderna. Nu funderar jag på hur några bra avslutande inlägg skulle kunna se ut.

Det första som slår mig är; hur gör jag för att orka fortsätta kämpa? Hur tänker jag för att förmå mig till att resa mig upp gång på gång trots att livet fortsätter att leverera käftsmällar? Och då menar jag inte vardagliga små bekymmer utan rejäla livs- smällar som innebär att man kastas ner i djupa hål och måste kämpa för att lyckas nå marknivå igen.
För att orka ta sig genom becksvarta mörker så måste man hitta ljuspunkter att fokusera på.

En sak har blivit väldigt tydlig inom mig. Det är lättare att vara lycklig när man väljer att vara lycklig för lite. Om man hela tiden strävar efter mer och alltid vill ha det bättre så kommer man aldrig att bli nöjd och tillfredsställd. Då kommer man att famla i mörkret utan något som håller modet uppe.

En av alla mina fiskar

Jag är lycklig för väldigt lite och väldigt enkla saker.

Av att få vakna i min egna säng och inte på sjukhuset.
Av att få se en solnedgång.
Av att orka jogga runt kvarteret.
Av att titta på mina fiskar i akvariet.
Av att äta en god frukost framför tv:n.
Av att umgås med min familj och mina vänner.
Av att ligga och läsa på kvällen innan jag somnar.
Till exempel.

Joggingtur runt vackra Vinterviken

Jag mår väldigt bra av fysisk aktivitet och har alltid gjort. Oavsett hur sjuk man är så är det bra att röra på sig, både för att motverka att till exempel få vatten i lungorna som man får om man ligger ner för länge samt ont i kroppen, men också för att lymfkörtlarna ska kunna forsla bort gifter och slaggprodukter ur kroppen. När jag var på botten, nedtryckt av cellgifter och isolerad på Huddinge sjukhus, så beordrade läkarna några minuters motion under dagen och sköterskorna kom in på rummet och såg till att det blev av. Det spelade ingen roll om jag hade 40 grader feber, allt handlade om anpassning. Rörelserna var extremt viktiga för återuppbyggnad och tillfrisknad.

Mina första träningspass efter transplantationen handlade om att gå ett varv runt sängen, att plocka upp något från golvet eller att få sjukgymnastik med hjälp av mamma. Det var otroligt tungt ska ni veta. Nu springer jag 2 mil på söndagarna. Allt är relativt och man får utgå från där man befinner sig. Alla kan göra något.

Förutom att det är vetenskapligt bevisat bra för kroppen med fysisk aktivitet så ger det mig mindfulness. Jag låter tankarna flöda fritt under träningen och jag känner mig stark. När jag är klar så är jag skönt utmattad och lugn i sinnet.

Vad njuter du av? Vilka små stunder i vardagen och under en dag gör dig lycklig? Och stannar du någonsin upp för att konstatera eller reflektera över detta? Jag tror att det sista är ganska viktigt. Men det är svårt och inte något som kommer av sig självt. Att hitta dessa små stunder och kunna greppa dom är något som har kommit med cancern. De var det som min mamma skrev om den 15 januari. Jag älskade hennes mening: ”Alla dessa stunder är många fler än tuffa stunder, när man börjar se dom.”  För det är precis vad det handlar om. Att faktiskt se dom härliga stunderna.