Äntligen över tröskeln!

På halsbandet som jag har på mig på gårdagens bild (t.h.) så står det utkarvat ”Luctor et emergo”. Det är ett citat som har kommit att betyda extremt mycket för mig och Emelie och det betyder ungefär ”Jag kämpar och jag reser mig”.

Igår så var det exakt ett år sedan som jag under en mörk torsdagsförmiddag fick veta att cancern var tillbaka med full kraft. Då visste varken jag, min familj eller läkarna om jag skulle överleva den här gången. Läget var väldigt allvarligt och svårt… Under 2013 fick jag otal cellgiftsbehandlingar och fyra fruktansvärt påfrestande helkroppsstrålningar på Radiumhemmet. Till sist fick jag en efterlängtad transplantation av hela blodsystemet med min fantastiska lillasyster Emelie som donator – en perfekt match, bättre än tvillingars enligt läkarna, trots låga 25% chans.

Ett tungt jävla år har det varit och det är tack vare min familj och allt fantastiskt stöd från kända och okända som har gjort att jag ändå har orkat mig genom helvetet.

365 dagar senare. Ser annorlunda ut och har en ännu större ryggsäck med erfarenheter. Jag är fortfarande här och det känns fantastiskt!  Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna för ”årsdagen”. 
Å ena sidan så skapar den olust. Jag påmindes mer än vanligt under dagen om allt som cancern satte på paus för mig samt det som den tog. Jag slogs mot en rivande ångest och tårar som rann.
Men å andra sidan så innebar gårdagen att 365 dagar har passerat och ju längre ifrån beskedet jag kommer desto skönare är det. Jag har tagit mig så här långt och det känns toppen! Så jag beslutade mig för att gå på känsla nummer två eftersom den fick mig att må bäst så igår kväll skålade jag i skumpa, skänkte min avlidna vän Malin och alla andra av cancerns offer en extra tanke och idag fokuserar jag på att försöka gå vidare med siktet inställt på framtiden. Över tröskeln. Nya tag. Nya möjligheter.

FUCK YOU CANCER!

Ta möjligheten att rädda livet på en annan människa. Anmäl dig till Tobias Registret idag