352 dagar senare klev jag in

Det är en sen tisdagseftermiddag den 5 mars 2013. Jag säger hej då för dagen till mina kollegor. ”Vi ses i morgon”. För man räknar ju med det. Jag har ont i benet som svullnat under dagen men tänker gå hem och kurera det med Voltaren- salva. Samma kväll åker jag in på akuten med misstänkt blodpropp. Två dagar senare får jag ett cancerbesked.

Nu har det gått 352 dagar sedan den tisdagen. Kort efter mitt hemska besked så var jag inne på kontoret en sista gång, precis innan jag hade fått tillräckligt med cellgiftskurer för att håret skulle ramla av. Jag hämtade mina saker, sa ett beständigare ”hej då” och la till ”vi ses snart igen”. Men jag ljög, för jag visste att det inte alls skulle bli särskilt snart. Om ens alls?…
Då visste jag inte vad som väntade mig exakt, men eftersom jag hade gått genom en cancerbehandling 12 år tidigare så visste jag med säkerhet att det inte skulle vara någon ”quick fix”…

Så nervös innan

Igår klev jag in i entrén på kontoret igen. Vilken storm av känslor som rörde sig inom mig. Jag var överväldig, lycklig, skräckslagen, nervös, glad, osäker, stolt, nyfiken, pirrig… Allt på en gång! Jag var helt säker på att jag skulle svimma av överspändhet innan jag hann krama om min chef som väntade på mig precis innanför glasdörren. Men vilket fantastiskt varmt mottagande jag fick när jag leddes upp till den våning där min grupp håller till! Jag vet ju hur fina kollegor jag har och det är en av anledningarna till att jag längtat så tillbaka till jobbet, men det här är en väldigt extrem situation. Det jag var allra mest orolig för var det som hände när jag var 15 år och skulle tillbaka till skolan. Folk visste inte riktigt hur dom skulle bemöta mig då, vad dom skulle säga eller om dom vågade fråga något och vad i så fall. Resultatet blev väldigt märkligt och jobbigt. Många relationer blev frostiga och stela. Jag började medvetet i en gymnasieskola som ingen annan av mina grundskolekamrater valde, just för att få ”börja om” och bli en anonym person. Men då var vi tonåringar, nu är det tack och lov vuxna människor som jag har att göra med.

Mina kollegor var väldigt omtänksamma och fick mig direkt att känna mig välkommen. Osäkerheten tinade och rann av mig sakta men säkert och för varje minut som jag var där så kändes det allt bättre. Jag var bara på besök under en timme igår, mest för att ”mjuka upp” min bergsfasta agorafobi, men också för att byta några ord med chefen om den närmaste framtiden innan jag blev upphämtad av taxi klockan 15. Jag måste vänta till i början av mars innan jag kan börja jobba igen, men jag tänker nog försöka komma och hälsa på åtminstone två gånger innan dess. Mitt senaste sjukintyg säger att jag kan börja från och med 6 mars om inget nytt tillstöter och det vore ganska så kul med tanke på att det var exakt ett år sedan då som jag sist arbetade!

Det som kändes väldigt jobbigt under besöket igår var tanken på Malin. Jag vet hur gärna hon också ville börja jobba igen, hur mycket hon saknade våra kollegor. Vi pratade ofta om det. Att jag kunde kliva in genom dom dörrarna igår men att hon aldrig mer kommer att göra det fick mig att känna både tacksamhet till livet och en enorm sorg och bitterhet över orättvisan…

Efter det åkte jag vidare och hämtade upp de två fina barn som jag passar lite då och då. På väg hem från skola och dagis så lekte vi lite i den nyfallna snön och pratade om allt mellan himmel och jord. Barn är så underbara att diskutera livets stora frågor med. För dom är allt så enkelt och okomplicerat. Jag blir både glad och lugn av att umgås med dom.

Annonser

2 reaktioner till “352 dagar senare klev jag in”

  1. Satt på bussen och läste detta. Blev så rörd, tårarna började rinna. Är så glad för din skull, det skulle Malin också vara, eftersom det var hennes största dröm under sjukdomstiden. Kram Birgitta

    Gilla

  2. Åh vad häftigt att börja nosa på jobbet igen. Det är förstås jobbigt att tänka på Malin, men du får försöka tänka att hon är med dig och du jobbar och gläds med jobbarkompisarna för henne också. Fortsätt prata om henne! Så länge ni minns henne finns hon!
    Jag hoppas att du fortsätter blogga så man får höra hur fort det går för dig att komma tillbaka och öka i arbetstid. Det varierar ju för alla, men är kul att ha nå't exempel. Om det känns jobbigt med cancerbloggen kan du väl starta en ny frisk-blogg!
    Kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s