Obehagliga mardrömmar förföljer mig

Nu var det länge sedan jag skrev något. Jag har haft en del saker för mig under veckan som gått, däremot inga sjukhusbesök. Avbokade samtalet hos psykologen med motivationen ”jag hinner inte, jag är för upptagen med livet”. Ett friskhets- tecken? Eller ett bevis på att jag har mycket kvar att bearbeta som jag försöker smita i från? Senaste veckan har jag drömt otroligt mycket mardrömmar nämligen. Allihop har utgått från mina verkliga rädslor. En som jag minns särskilt tydligt och som jag vaknade upp kallsvettig i från var

jag befinner mig i villan där jag växte upp. Min familj står runt omkring sängen som jag ligger i. Jag vet att jag är sjuk i cancer, alla är det. Hela familjen, hela världen. Det är en epidemi som är på väg att utrota mänskligheten. Vi är alla döende. Men jag är värst däran och kommer dö först. Jag känner mig trött och redo att somna in så jag tar farväl av min familj. Det sista jag minns innan jag sluter ögonen är Emelie och jag hinner tänka hur mycket jag kommer att sakna henne. 
Plötsligt slår jag upp ögonen. Jag är inte död. Solen skiner in genom fönstret. Jag tror först att jag är ensam i rummet. Sen ser jag Emelies kropp på golvet. Hon dog före mig och hjärtat går i tusen bitar…

Det är inte alla drömmar som behöver betyda någonting. Man behöver och bör nog inte lägga tolkningar i allt som hjärnan har för sig, för den spelar många spratt. Men skräcken över att cancern ska ta någon ur min familj är verklig. Ju friskare jag blir, ju fler dagar jag lägger bakom mig, desto mer kryper det på mig om vad jag har varit med om senaste året. Jag ser mig själv ur en tredje persons ögon. Och det är ingen rolig syn!

Inte konstigt att jag vaknar upp lika trött som när jag somnade…

Jag behöver komma tillbaka till jobbet. Jag behöver komma ut på stan och träffa folk. Och jag behöver lämna den delen av mitt liv bakom mig. Igen.
Det är inte lätt ska du veta. Och definitivt inget som man kan ordna med en ”quick- fix”.

Mycket av det jag önskade att göra i veckan har jag blivit tvungen att boka av i sista stund. Än har jag inte riktigt greppat vilken energi- nivå jag ligger på tror jag. Psyket vill så mycket och kroppen hänger inte riktigt med. Jag märker tydligt att det här med ”återgång till vardagen” är mycket svårare än jag trodde. Mitt i ingenmansland är jag förvirrad och osäker. Vad bekvämt det hade varit om jag fått ett besked av herr Ljungman som löd ”nu är du helt frisk och kroppen är återställd”, jag hade kunnat promenera ut från avdelningen för sista gången och sen bara återgå till jobb, hobbys, socialt liv och vardag till 100%. Drömmen! Men här väntar myrsteg och utdragen bearbetning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, den svåraste delen att behandla i samband med cancer är allt det psykiska. Man måste ta hand om det på något sätt.

Fysiskt mår jag däremot prima! Ja, alltså… enligt mina mått mätt 🙂 Jag springer bättre nu sedan febern släppte och jag behöver inte längre sova middag för att orka en hel dag. Men jag drar på mig baciller som ett glas saft drar till sig getingar en varm sommardag och jag har inte haft en enda helt frisk dag under det här året än. Ihållande huvudvärk, täppt i näsan, trött, hängig, hostig… Ja, alla förkylningssymptom helt enkelt. Men vad gör väl det? Inget som jag inte kan hantera!

Min käre far ringde mig i veckan för att tipsa om ett tv- program som heter ”Jills veranda”. Just det här avsnittet handlar om Kristian Gidlunds sista resa innan han dog. Jag spelade in programmet för det är absolut något jag vill se, men än har jag inte varit redo. Han var en så inspirerande person med så stor livsglädje. Kanske blir det av att se ikväll. Här kan du se avsnittet om du inte gjort det än men önskar:
http://www.svtplay.se/video/1848119/del-5-av-6-kristian-gidlund

Min kontaktperson på försäkringskassan hade ringt mig i fredags. Hon ringer nästan alltid fredagar mellan 16-17… märklig tid tycker jag. Går hon aldrig hem tidigt innan helgen? Hur som helst så missade jag det och hon talade in ett meddelande likt alla andra som jag fått ”vi kan väl höras i nästa vecka, jag vill veta hur återgången till arbetet ser ut”. Jäkt. Min läkare kommer inte tillbaka från sina utlandsföredrag än på två veckor och det är han som ska skriva ett intyg på att jag får börja jobba. Men å andra sidan så tänker jag att det inte bör vara så stor fara att börja lite smått redan innan. På onsdag i nästa vecka så var det exakt ett år sedan jag jobbade min sista dag innan cancerbeskedet. Vore det inte lite symboliskt och passande att gå tillbaka till jobbet exakt 365 dagar senare?
Nu gäller det bara att pussla ihop arbetsveckans 25% jobb, 15% barnpassning och 5% sjukhusbesök utan att dessa krockar samt en del träning, en del träffa vänner och 100% njuta av livet!

Jag och mormor när hon fyllde 80 år den 22 februari.
En mer fantastisk kvinna får man leta efter ❤
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s