Jag skriver alltmer sällan här i bloggen. Den tynar långsamt bort och försvinner in i dimman bakom mig, precis som hela sjukdoms- och behandlingstiden. Då var då. Nu är nu. Anledningen har jag ju nämnt många gånger och faktum kvarstår att jag mår så pass bra att det inte finns så mycket att skriva om. Ja när det gäller cancern då alltså. Det är ju det ”Kriget i min kropp” handlar om. Ämnen att skriva om har jag inga problem att komma på! Men det får bli ett annat forum. Det är några som har hört av sig till mig och bett mig att inte avsluta bloggen utan fortsätta skriva, informera och stödja.
Men för det första så måste jag vara självisk. Jag orkar inte just nu. Jag har fullt sjå med återhämtning fortfarande. Den fysiska biten är på himla god väg och den berör mig inte så mycket till vardags längre. Men som tidigare nämnt så är det något annat som följer – något mycket jobbigare – nämligen posttraumatisk stress och utmaningen det innebär att komma tillbaka till vardagen. Det är en lång väg. Att sätta sig ner och påminnas om allt jag varit med om när jag skriver här tar väldigt mycket kraft. Det ska ärligt talat bli skönt när jag får sätta en sista punkt här. Men jag har en del saker kvar att dela med mig av…
För det andra så känner jag att det nog finns andra sätt att stödja och informera på. Andra kanaler. För jag inser också att jag sitter på extremt mycket information och erfarenhet som man inte kan läsa sig till. Och jag vill gärna utnyttja den till att hjälpa andra när jag väl känner att jag själv är redo!
Jag är fortfarande infektionskänslig, om än långt i från samma nivå som jag var på förut. Jag åker på de ena influensorna och bakterierna efter de andra, men de är hanterbara. Än har jag inte fått ett tydligt ”okej” på att börja arbeta igen, till största delen på grund av att professor Per Ljungman som är huvudansvarig för mig har varit bortrest under de senaste veckorna. Kanske var det bra också för jag har varit genomförkyld till och från, samt märkt att jag blir ganska så trött och energilös av lite. Jag hoppades vara redo att gå tillbaka 25% från och med den 6 mars, men så lätt var det visst inte.
Jag har aldrig befunnit mig i den här sitsen tidigare, det här med att ”återgå till arbete efter långvarig och allvarlig sjukdom”. Förra gången jag besegrade cancern så hade jag inget jobb. Jag gick i årskurs 9 när jag insjuknade och med hjälp av en fantastisk och osjälvisk man, som dessutom hade varit min mellanstadielärare några år tidigare, så klarade jag av betygen med hjälp av hemskolning. Därmed kom jag in på gymnasiet samtidigt som mina klasskamrater och kunde hålla studierna rullande i samband med cellgiftsbehandlingar. Långsamt och inte till 100% förstås, men ändock. Den här gången fick mitt liv en så abrupt paus. Hur mycket jag än hade velat så hade jag aldrig kunnat haft ett jobb på sidan om den ännu tuffare och extrema behandling som jag har fått nu. Jag kan helhjärtat säga att jag aldrig har varit så långt ner på botten, aldrig känt mig så mer död än levande, än vad jag gjorde under förra våren.
Hur som haver, på måndag är det läkarbesök igen. Antagligen får jag då lite nya fräscha svar på min blodstatus och en utvärdering om hur lungorna ser ut efter Spirometriundersökningen. Sedan hoppas jag på att få med mig ett arbetsintyg på 25%!
 |
| Är inte särskilt orolig för mina lungor med tanke på hur bra jag mår när jag är ute och joggar! |
Kriget i min kropp 