Cancern har skadat min bil.

Oförstörd.

~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~~||~

Min kropp är en bil som någon annan kör. Jag sitter i baksätet och kan inte kontrollera någonting. Jag når inte ens handbromsen om jag bara skulle vilja stanna allt för en liten stund. Det är min bil. Jag fick den av mina föräldrar.

Hur hamnade jag här i baksätet?  

Jag har kört i många år. Jag har haft stunder då jag sett mig omkring och avundats andras fordon. Jag har ofta velat byta då min egen har krånglat mycket. Men den är ju ändå min trots allt och byta kan man inte.

Mycket har gått fel. Många delar har vi tvingats byta ut. En hel del reparationer har behövts sedan första början. Det kostar mycket.

Jag tycker att det går för fort. Men föraren saktar inte ner hur mycket jag än ropar här bak.
Jag tycker att den körs vårdslöst. Jag gillar inte hur den kränger och far hit & dit. 
Men oavsett hur många åsikter jag har så fortsätter den köras på samma sätt.

Jag har en stark längtan av att kliva av, låta den fortsätta utan mig. Det har varit mycket strul nu och jag är trött. 
Besök hos mekaniker titt som tätt. Dom vet vad som måste göras och är bra på sin sak, men jag vill klara det själv.
Jag skulle kunna hoppa av i farten om så krävdes. Jag vill bara komma ut nu. 

Baksätet sticks och kliar. 

Det är alldeles för varmt här, men jag kan inte ens rulla ner fönstret för lite frisk luft.
Jag tittar ut och ser världen utanför. Det händer saker där. Andra bilar passerar men jag sitter bakom tonade rutor. Jag ser, men dom ser inte mig.
Vi passerar avfarter som jag vill ta av in på. Men bilen fortsätter bara framåt, framåt. Jag påminns igen om att jag inte längre sitter bakom ratten.

Inte ens en bensträckare får jag. Ingen paus.

Jag lutar mig långsamt tillbaka. Jag vill ha kontroll men nu är det inget jag kan få. Så jag bara sitter här. 
Jag bestämmer mig för att styra över de få och små saker som jag fortfarande kan. Allt för distraktion. Musiken i mina hörlurar kan jag välja själv. Vilken bok jag ska läsa av de som jag har packat ner i väskan kan jag bestämma över. 
Öron och ögon. 
Ljud och ord. 
Dom är alltid mina. 

Jag börjar slappna av. Jag distraheras av annat. Men i bakhuvudet sitter jag och väntar på en olycka. 
Kanske en krock. 
Kanske en avkörning. 
Men allra troligast ett motorhaveri. 
Sker det så sker det och då är det helt enkelt meningen att den här bilen ska skrotas. 

Bilen har tagit mig framåt i snart 29 år. Jag färdas fortfarande trots alla defekter och plåtskador. Den är tillbucklad och kommer aldrig bli som ny igen. Men jag försöker se den för vad den är, unik och egen. 
Jag lär mig att älska den igen.

Det är trots allt min bil. 
Jag kommer att få köra den själv igen en dag. 
Tålamod.