Revanschens sötma

Äntligen fick jag ge igen! Och inte mot vem som helt… utan mot mig själv! Det är den bästa sortens upprättelse om du frågar mig. För den person som du alltid ska försöka vinna över är dig själv. Alla är vi skapta olika. Man har varierande förutsättningar både vad gäller kroppsligt och psykiskt samt är uppvuxna med blandade erfarenheter. Så att tävla mot någon annan blir för det mesta en orättvis kamp. Men om du hela tiden tävlar mot dig själv, ja, mer rättvis konkurrent kan du knappast hitta. Det är därför den vinsten också smakar som bäst 🙂 Att sätta PB (det vill säga personbästa) är en egokick som heter duga.

Min seger över mig själv i lördags handlade inte om tid, som det vanligtvis gör för en löpare. Den här gången handlade det enbart om att slutföra. Med besvikelsen i minne efter Årsta Runt, eller Stockholm Kvartsmaraton som det också heter, då jag med smärta i magen fick avbryta efter halva loppet, så önskade jag inget hellre än att få passera mållinjen den här gången. Tiden fick bli vilken som.

Jag hade det riktigt jobbigt både dagarna och timmarna innan. Sömnen uteblev helt under natten mot lördagen, av flera anledningar. Jag låg helt sömnlös fram till 04:00 på morgonen. Så många sidor i en bok har jag nog aldrig läst i ett sträck som den natten… Därmed hade jag huvudet som fyllt av gröt när klockan ringde och jag kämpade mig genom dagens olika små måsten med suck och stön. Vid 15- tiden hade jag huvudvärk och var så matt att jag var tvungen till att vila. Tänkte mig en powernap på 30-40 minuter, men det blev visst två timmars sömn… Hoppsan!
Och inte var jag piggare när jag vaknade heller. Under middagen funderade jag starkt på att skippa Midnattsloppet. Min kusin som också var anmäld hade bestämt sig för att inte springa. Jag ringde min mamma och syster och bad dom att komma in för att stötta mig, men då väderleksrapporten var ostadig och dom båda hade lite andra planer så var det väldigt oklart om dom skulle ta sig in. Jag skulle alltså åka dit ensam vilket jag inte alls var sugen på. I vanliga fall har jag inget emot det, de är ändå så rörigt och ont om tid vid starten. Men idag behövde jag någon annans energi och draghjälp.

Här står jag på balkongen en timme innan jag ska åka till
starten för Midnattsloppet vid Zinkensdamm. Årets tröja
var härligt lax- rosa! Den blev jag pigg av om inte annat.

Tack och lov hade jag en nära vän som också var anmäld. Hennes syster skulle följa med som support och kunde därför också ha hand om våra värdesaker. Att inte behöva lämna in dom var bekvämt, att ha någon där som hejade kändes kul, men framförallt så avgjorde Charlotte saken genom att pusha mig till att springa loppet med henne!
Och såklart peppade mamma mig i telefon bara någon timme innan. ”Bestämmer du dig för att inte springa så ska du inte slå på dig själv för det. Men jag tycker att du ska åka dit. Jag tror att du kommer få kul och må bra av det. Och tänk så gott du kommer sova sen”. Så rätt hon hade. Som alltid.

Zinkensdamm IP, en timme före start

Väl framme vid Zinkensdamms IP så kom energin långsamt tillbaka medan jag väntade på mina vänner. Luften var frisk och sval. Sorlet runt mig var glatt och välkomnande. Det var så häftigt att se alla människor som var där, vilken folkfest!
41.000 anmälda, varav 31.389 som startade, och minst dubbelt så många åskådare. Man kände sig ganska så liten! Och det var läckert med alla rosa tröjor överallt. Dom lyste verkligen upp den halvskumma kvällsskymningen.

Mamma ringde och meddelade att hon och sambon tänkte åka in för att försöka få en skymt av mig under loppet. Det gjorde mig väldigt glad!
När mina vänner dök upp så kände jag mig ännu mer peppad. Vi bestämde en mötesplats vid målgången och sedan skyndade jag & Charlotte iväg. Tack och lov för att hon var med mig! Vi var nämligen något sena till starten och insåg att vår startgrupp var långt framför oss och redan höll på med uppvärmningen… Nytt för i år är att om man hamnar i fel startgrupp så blir man diskad. Jag med mina torra hornhinnor efter strålningen (och för att jag slarvar med ögondropparna) borde kanske ha haft glasögonen på mig så här i efterhand. Speciellt i kvällsmörker ser jag inte särskilt bra… Charlotte fick därför agera både bulldozer och ledsagare. Med mig i släptåg lyckades hon tränga sig fram genom hela startgrupp 3E för att nå fram till grupp 3D i tid till startskottet.

Starten går! Det lax- rosa ledet strömmar fram längs Stockholms gator

Vi hade sällskap nästan hela vägen, helt oplanerat. Under ett så här stort lopp (tydligen Europas största mil- lopp) så är det svårt att hålla koll på varandra. Dessutom har ju alla likadana tröjor på sig under just Midnattsloppet! Och för det tredje så är man sällan i exakt samma fysiska dagsform. Men just den här kvällen verkade det så. Ena stunden lotsade Charlotte mig framåt och andra stunden så var det jag som sicksackande ledde henne genom folkmängden. Under de första 3 kilometerna så sprang vi sida vid sida och småpratade. Sen försvann hon för en stund och jag trodde att vi hade dragit från varandra. Helt plötsligt i backen vid Sofia Kyrka så dök hon upp bredvid mig igen! Sedan försvann hon på nytt och poppade upp som gubben i lådan en stund senare. Så höll det på.

Jag och Charlotte, mycket nöjda med kvällens
prestationer

Efter 6 kilometer fick jag ett samtal. Eftersom jag sprang med mobilen för att kunna lyssna på Spotify i lurarna så kunde jag också svara via headset. Det var mamma. Hon och Rickard hade tydligen både sett och ropat efter mig men jag hade missat dom. Inte så konstigt i och för sig, i mörkret så såg jag som sagt väldigt dåligt och hade fullt sjå att inte göra om samma sak som under Stockholm Maraton; snubbla på mina egna fötter. Eller någon annans för den delen. Dessutom ropar ju folk längs hela banan och både ”mamma”, ”Anna” och ”Sanna” låter ju som ”Hanna” så efter ett tag slutar man liksom lyssna. Hon bad mig i alla fall att hålla höger kant under resten av banan vilket jag gjorde och vid 8 kilometer så såg jag dom båda till min lycka! Det är en sån energikick att se någon man känner som står och hejar under ett lopp. Därifrån och sista biten så var jag slut i hela kroppen, mjölksyran sved i vader och lår, men psyket var totalskärpt. Fokus var bara framåt. Ett steg till. Och jag sprang lycklig, nöjd och stolt in över mållinjen och tog emot min lilla medalj.

Varför jag berättar om mina motgångar innan loppet, både psykiskt och fysiskt, är inte för att försöka upphöja min prestation. Jag fiskar inte efter uppmärksamhet, bekräftelse eller medlidande. Allt det klarar jag mig utan, för den enda kritik jag egentligen lyssnar på och tar åt mig av är min egen. Det jag vill försöka få fram är hur drivande tankarna är.
Jag hade det ju extremt kämpigt även innan maran. Då som nu så hade jag inte många löppass i bakfickan som förberedelse utan det var alldeles för många timmar på soffan av olika skäl. Men finns viljan där, och kanske någon som stöttar och uppmuntrar, så klarar man det mesta. Och känslan efteråt är fantastisk. Den blir om möjligt än häftigare om det har varit en lång väg dit.

Löpningen är bensinen till motorn som håller min bil i gång. Utan den skulle jag inte röra mig framåt. Utan den skulle jag inte återhämta mig så bra efter varje smäll jag får, det är jag övertygad om.
Den är också min morot. Prestationen ger mig egokickar och endorfiner, loppen som jag anmäler mig till blir drivkrafter. Målen som jag sätter upp, mina önskade personbästa, ger mig motivation och något att se fram mot. Att kämpa för. Det är väldigt nyttigt.

Det är viktigt att ha drömmar och mål, oavsett hur stora eller små dom är. Oavsett var du befinner dig i livet. Och om du råkar befinna dig på botten så är det viktigare än någonsin. Vad är ditt mål? Vad är moroten i livet som får dig att ta nästa steg, att höja blicken och sikta framåt? Har du inget aktuellt så se till att hitta något. Vad vill du åstadkomma? Kunna? Uppleva? Skriv ner.

Våga utmana dig själv! Som dom säger; sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna. Jag vill bli snabbast i världen. Men om jag klarar att sätta personbästa på milen och på maran så är jag grymt nöjd med det också 🙂 Cancern har slagit ner mig och tvingat mig att sänka mina mål något, men jag ska komma tillbaka. Sakta reser jag mig.

Dröm.
Försök.
Satsa.

Är du sugen på löpning? Vill du prova på för att se om det kan bli din grej? Kanske nästa års midnattslopp kan vara något att satsa på. Det är ett av de roligaste lopp jag sprungit.
Jag kan också varmt rekommendera sidan www.marathon.se. Här finns tips, inspiration och olika program för alla typer av löpare – nybörjare som elit. Under fliken ”loppen” kan du säkert hitta någon kul motivations- utmaning som passar dig.

Lycka till med vad du än bestämmer dig för.
Jag fortsätter att springa för livet.

3 reaktioner till “Revanschens sötma”

  1. Grattis gumman, vad stolt jag är över dig!! Du är verkligen en inspirationskälla. Är så glad att just jag är din moster. Puss

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s