Återhämtning och en behövlig semester

Jag upptäckte precis att det har gått 19 dagar sedan mitt senaste inlägg.
19 dagar.
Det är ju mer än två veckor. Närmare tre till och med. Nog var jag medveten om att det var ett tag sedan som jag publicerade någon skrift, men inte trodde jag att det var så pass länge sen. Det är inte som att jag inte har skrivit, dagligen hamnar tankar och funderingar på papper med hjälp av en penna eller i ett utkast med fingrarnas smattrande på tangentbordet. Men inget av de inlägg som jag har påbörjat den senaste tiden har slutförts för att bli officiellt. Varför?

Det är inte så att jag inte har haft något att skriva. Jag har lätt till ord och hjärnan går varm dagligen. Dessutom så har jag, förutom vanliga vardagsbesvär, haft en del trassel med biverkningar av mediciner och diverse kontrollbesök som jag hade kunnat berätta om. Och tid – ja, det får man helt enkelt ta sig så det är ingen ursäkt heller. Nej, orsaken till min frånvaro är ganska komplicerad men jag väljer att berätta den korta versionen.

Det är inte bara bloggandet som jag medvetet har hållit mig borta från. Det har även varit sms, samtal, mail… ja, allt som har med elektronisk kontakt att göra. Även den sociala biten – öga mot öga – har varit lidande. Anledningarna till det är flera. Jag insåg helt enkelt för ett tag sen att jag måste ta semester. En riktig en. Utan sjukhus. Utan stress. Jag måste samla mig.

Under mitt senaste läkarbesök så kom jag och Per Ljungman överens om att jag ska göra ett nytt försök att återgå till jobbet från och med den 25 augusti. Det blir bara 25% till en början för att se hur det går, för att sedan trappa upp till 50%. Min energinivå den senaste månaden har varit extremt låg och jag har åter fått en släng av det besvärliga fatigue igen. Jag sover och sover men blir aldrig pigg. Det kan inte skyllas på att jag sover dåligt heller. Tvärtom sover jag som om jag vore medvetslös och hör sällan alarmet ens. Ett råd vid fatigue är att försöka vara aktiv, så jag försöker att ha något inplanerat varje dag för att ha en anledning att tvinga mig upp ur sängen eller soffan. Men efter varje aktivitet så måste jag vila en stund igen. Jag blir så trött att jag mår illa. För att så smått kunna återvända till jobbet igen, vilket jag längtar efter och verkligen vill, så behövde jag komma bort ett tag. Både psykiskt och fysiskt. Dessutom har kramperna i magen varit hemska emellanåt och den konstanta smärtan tar en oerhörd mängd energi.

Mitt senaste läkarbesök hade jag på måndagen den 28 juli. Förutom att diskutera återgången till jobbet så pratade vi naturligtvis också om magdilemmat. Professor Ljungman kände och klämde på min mage men kunde inte känna några avvikelser. Alla blodvärdena var fina så vi kunde utesluta en GVHd, bakterier och virus. Vad kan det då vara? Troligast är väl magkatarr eftersom symptomen ändå påminner om det. Sveda, kramper och illamående, speciellt efter måltider eller intag av vätska. Efter den psykiska påfrestningen som jag utsatts för, i samband med starka mediciner, så vore det inte märkligt om magen har sagt i från. Det brukar vara ett av de första ordentliga tecknen på stress. Så han ordinerade mig att försöka ta det lugnt och tugga Novalucol vid behov. Om det inte kändes bättre om någon vecka, eller om det plötsligt blev ännu värre, så skulle jag höra av mig. I så fall väntade gastroskopi för att verkligen kunna göra en ordentlig utredning. Och det mina vänner, det var jag INTE sugen på.
Jag frågade om vi kunde plocka bort några mediciner och fick därmed klartecken att trappa ner ytterligare på kortisonet till pytte 5 mg/dag. Kändes väldigt skönt! Snart är den borta.

Under veckan som följde efter det så mådde jag allt sämre. Jag blev mer och mer illamående. Kramperna blev värre på nätterna och kom tätare. Som följd blev jag ofantligt trött och tvingades ställa in de flesta av mina planer under veckan. Av det blev jag väldigt nedstämd… Jag kunde såklart heller varken jogga eller promenera och blev mest liggande på soffan. Det är inte heller någon boost för psyket direkt. Besvikelse från morgon till kväll. Under natten mot lördag den 2 augusti så fick jag sådana svåra smärtor att jag kallsvettig låg i fosterställning och trodde att jag skulle dö (mer eller mindre). Då övervägde jag allvarligt att åka in akut men just den stunden kunde jag inte ens resa på mig. Funderade på att ringa mor min, men hon hade samma morgon flugit till Kroatien och syster befann sig uppe i Härnösand.
Efter vad som kändes som en evighet måste jag ha slumrat in och när jag väl vaknade så hade krämporna minskat igen. Jag funderade på att åka in ändå men beslutade till sist att avvakta. Om inte annat så är det extremt ont om personal under helger och framförallt mitt under sommaren.

Under måndagen bestämde jag mig för att försöka vara helt utan Furix (vätskedrivande). Jag har fortfarande ansamlingar av vätska i benen som gör dom svullna och ömma men jag tänkte att om den är orsaken till att magen bråkar så är det värt stockar till ben. Jag var beredd att testa allt.

Samma dag hade jag återbesök på Käkkirurgin. Efter vad som antagligen var tidernas kortaste tandundersökning så konstaterades det att mina slemhinnor är återställda nu och att det inte finns några spår av alla de vanligaste oangenäma följder som kan uppstå efter en cancerbehandling. Vilken enorm lättnad! Men å andra sidan har det heller inte oroat mig för jag har inte känt av några sådana besvär på många månader. Dessvärre blev jag lite sen där och kom till blodprovsmottagningen 3 minuter efter att dom stängt. Pust och stånk. Proverna fick vänta.

Dagen efter var det dags för återbesök hos gynekologen. Klockan 8 skulle jag befinna mig på andra sidan stan, så det blev en tidig morgon. Exakt vad som sades behåller jag för mig själv då det här är sådan typ av läkarinformation som är privat. Men vad som inte är någon hemlighet är att som med allt annat i kroppen är även mina kvinnliga delar strålskadade och det jag kan lämna ut är att det ändå ser ut att snabbt gå åt rätt håll och jag återhämtar mig även på det området. Även det var en lättnad. Men alla de hormoner jag tvingas knapra just nu får stå kvar ett bra tag till.
Doktor Merzan ville även att jag skulle lämna några blodprover. Jag vill minnas att dom ska visa hur mina äggblåsor mår samt hur hormonproduktionen ser ut. Vilken tur att jag inte hann lämna proverna dagen innan! Så det blev en tur till Karolinska i Solna för att lämna rör med blod både åt Hematologen och Gynekologen. Nu ska väl alla vara nöjda och glada.

Efter att ha avklarat veckans obligatoriska läkarbesök så packade jag min väska och tog semester. Under sju härliga dagar har jag varit i vackra Örnsköldsvik och umgåtts med far, syster, kusiner och vänner. Jag har vilat mycket, läst en massa, joggat en del och försökt att återhämta mig mentalt. Höga Kustens natur och friska luft gör verkligen underverk.
Det verkar som att det hjälpte att plocka bort Furix och bara ta den vid behov, åtminstone lite. Svid och illamående är kvar (typiskt magkatarr) men krämporna har jag sluppit några dagar nu. UNDERBART!! Det var minsann på tiden.
Jag hade behövt åtminstone en vecka till i norr men hade bara mediciner för sju dagar och tågbiljetten var redan bokad och betald. Dessutom kallar plikten här hemma. Blommor ska vattnas, fiskar matas, räkningar betalas och mediciner ska hämtas ut på apoteket. Som en alldeles normal vanlig vardag.

Det jag kämpar med i skrivandets stund är tankar kring framtiden och döden. Tack vare bloggen och Ung Cancers facebook- grupp så har jag kommit i kontakt med andra i min situation. På gott och ont. För många går det inte alls bra… Det väcker hemska minnen och sorg inom mig. Och majoriteten som jag har pratat med har återinsjuknat. Vad är mina odds? Varför skulle jag överleva när så många andra inte gör det? Jag är fortfarande inte rädd för att dö. Det ska vi alla göra förr eller senare. Låt ske det som ska ske. Men hur mycket orkar jag satsa på framtiden om jag ändå känner slutet flåsa i nacken? Hur ska jag våga tro och hoppas?
Misstänker att jag knappast är ensam om de här tankarna och jag tror att det är sådant som de flesta överlevare måste ha hjälp med att bearbeta.

Nu är veckans antikropp- behandling slut och jag har en knöl på magen som är full med inpumpad immunoglobulin. Dags att krypa till kojs.

Bjuder på några av Örnsköldsviks fantastiska vyer ❤