Brevet från hjärtat. Du saknas.

Malin Rydqvist. Saknad.

Hej Malin,

Så här såg jag ut! Här står jag glatt och poserar med den fantastiska kvinna som klädde upp mig och sydde både min klänning och sin egen.

Det har passerat nästan 9 månader sedan jag skrev till dig sist. Dagarna innan du tog ditt sista andetag. Nu har jag så mycket som jag vill berätta för dig. I lördags var jag på ett häftigt event. Science Fiction- bokhandeln fyllde 30 år och anordnade en bal på Nordiska Museet. Min väninna som jobbar i bokhandeln hjälpte mig med utstyrseln, klädkoden var ”uppklädd eller utklädd”. Jag blev lite både och. Klänningen var stor och vit, jag kände mig som en fluffig marshmallow. Hon är även medveten om hur mycket fjärilssymbolen har kommit att betyda för mig så hon hade införskaffat en tiara prydd av fjärilar och ett stort lila fjärilshalsband. Hon köpte även ett litet spö och hjälpte mig att konstruera ett par vingar. Tada! En slags fjärils- fé- prinsessa! ”Butterfly fairy” kallade hon mig. Jag kände mig väldigt tjusig.

Även om det var aningen läskigt att befinna sig ute bland så mycket folk igen efter så här lång tid av isolering så hade jag en härlig och kul kväll med spännande intryck. De flesta gäster hade verkligen gett allt när det kom till utklädnad och dräkter… wow. Du skulle sett.
Jag är tacksam för att jag orkade vara med ända till balen var slut vid 00:30 trots att jag hade haft feber under tre dagar. Antar att det är en del av återhämtningsprocessen och till stor del utmattningsfeber. Jag har i alla fall inte haft samma hysteriska magsmärtor sista veckan, det är en stor lättnad.

Men så till min bästa nyhet;
Igår var min första arbetsdag! Nervositet. Rädsla. Glädje. Spänning. Upprymdhet. Lycka. Sorg. Nyfikenhet… Jag tror jag kände allt det och lite till från det att jag vaknade till dess att jag klev utanför dörren. Men det var först när jag klev av tunnelbanan och in i vimlet på Stockholm Centrals perrong som jag kände att jag ville spy. Det blev helt enkelt lite för mycket. Med musik i öronen för att tänka på annat så promenerade jag sedan den korta biten till jobbet.

Jag fick återgå till arbetet 25% redan i våras, den 24 mars om man ska vara petig. Önskar att jag hade fått berätta det för dig men du var redan borta och saknad… Dessvärre hann jag bara jobba tre dagar den veckan och tre dagar under veckan därpå innan jag hastigt rycktes bort från vardagslivet igen. Akut blodförgiftning, svår lunginflammation… ja, det såg verkligen mörkt ut. Med handen på hjärtat så var jag övertygad om att det var dags för mig med.
För att slippa tänka på det igen så länkar jag till mina äventyr här i stället för att berätta om dom mer:
25 mars 2014 ”Andra dagen på jobbet avklarad”
4 april 2014 ”Livets orättvisa visade sitt fula fejs”

Igår möttes jag av min chef så snart jag kommit fram. Jag blev glatt mottagen, fick varma kramar och leenden från alla jag mötte.
Malin – det var som att komma hem.
Det gick bara några minuter, sen kände jag mig tillfreds och lugn i sinnet igen. Alla tankar på de senaste 18 månadernas dödskamp försvann. Som att det aldrig har hänt. Naturligtvis fick jag prata om det, mina omtänksamma kollegor undrar såklart och det gör mig ingenting! Men där är det som att jag kan prata om det i tredje person, som att det hände någon annan. Jag får distans.

Nog har tiden fortsatt rinna på medan du och jag har varit borta allt. Det är ommöblerat, vissa personer har slutat och några har börjat, en hel del rutiner har ändrats om och jag har inte någon bestämd plats att sitta på än. Men det gör inget. Inte det minsta faktiskt. Bara att få vara där, damma av gammal kunskap och lära sig en massa nya saker… ja, den känslan är underbar!

När jag insjuknade på nytt i mars 2013 så skrek jag förtvivlat i sjukhussängen efter en normal tråkig vardag. Jag längtade så efter att få stå i regnet och vänta på bussen, kommer du i håg att jag berättade det för dig? Och vet du? Det regnade i morse! Som om det var menat just för mig. Var det du? Det kändes så.
Jag var den enda som gick Regeringsgatan fram utan paraply, med ansiktet halvt uppåtvänt och log med hela ansiktet. Tack.
På kvällen tog jag en fin bild från mitt vardagsrum på regnet som vräkte ner några mil bort, det kändes som en god natt- hälsning från dig.

Idag har det känts om möjligt ännu bättre på jobbet. Dom mer negativa känslor så som nervositet, osäkerhet och rädsla tynar sakta bort och jag börjar finna min karriärinriktade personlighet igen. Hon som älskar utmaningar, är nyfiken, entusiastisk och tror på sig själv. Jag kan knappt vänta, vill kunna allt nu, bara ge järnet! Men jag hålls tillbaka av förståeliga säkerhetsskäl. Endast 25% arbete nu ett tag och i försiktig takt kommer det att trappas upp. Negativ stress påverkar cellfördelningen och immunförsvaret så jag måste undvika det. Det är nog tur att läkarna har koppel på mig tills vidare. Jag känner också själv när jag väl kommer hem att jag är mentalt dränerad. Alla nya intryck, alla människor, all ny information. Det påverkar såklart. Det är lite knepigt att veta hur mycket man orkar med just nu. Men det var med en positiv och skön trötthet som jag somnade in igår kväll. I morgon är jag ledig, på torsdag jobbar jag igen. Tre dagar i veckan, så kommer det se ut. Men lite olika beroende på hur läkarbesöken ligger.

På torsdag åker jag till Jämtland för att fjällvandra med min mor och syster. Vi ska smita ifrån teknikens stresspåverkan några dagar och genom att komma nära naturen försöka släppa allt som varit och se framåt. Det blir en meditativ omstart. En välbehövlig sådan. Håll ett vakande öga på mig och skänk kraft att orka vandra, jag vill så gärna.

Vi bestämde ju att vi skulle ha en after work så snart vi börjat jobba igen, du & jag. Du saknas mig och många många andra Malin. Jag önskar att vi hade kunnat dela det här med varandra. Det är inte rättvist. Det gör ont.
Jag ska försöka leva för oss båda, jag vet att du hade önskat det. Jag kan se ditt sms framför mig där du uppmanar mig till njuta av livet och inte låta den äckliga sjukdomen förstöra den positiva person som jag är. Du avslutar messet med några tröstande ord och sedan någon kommentar som får mig att le. Som du alltid gjorde.

Tänker på dig, ofta.

Många kramar/Din vän i kriget