Kämpar på i motvind och storm, men med världens bästa stöd

Igår kväll satte man in ett näringsdropp. 1000 kcal mjölkvit klegga i en påse lika stor som färgglada från Systembolaget och som skulle pumpas in i 12 timmar. Urk! Men jag förstod att det var nödvändigt och lät mig kopplas in utan vidare diskussion. Dessvärre började armen svida efter bara 10 minuter. Jag konstaterade det men vet sedan tidigare att näringsdroppet är kärl- retande så jag tänkte att jag får försöka stå ut helt enkel. Men bara ännu 10 minuter senare så brände det väldigt i armen och fingrarna började domna av. Jag ringde på en sköterska och hon kom in och uppmärksammade att jag även fått en rodnad längs med armen och i ansiktet. Hon ringde och rådgjorde med en läkare och kom in kort senare. ”Vi kopplar bort dig helt, din arm behöver vila och framförallt dina stackars kärl.” Så gick det med det.
Men vi kom överens om att jag ska svepa näringsdryckerna som dom har här i stället. Jag minns att dom smakade riktigt ruggigt när jag drack dom i somras, syntetiskt och en nästintill giftig eftersmak. Jag försökte alltid fly undan dom. Men då mådde jag å andra sidan mycket sämre och väldigt ofta illa, så jag tänkte att jag får ge dom en ny chans. Dom innehåller allt från 250-400 kcal så tre-fyra sådana om dagen täcker ju upp ett näringsdropp. Dessutom är det ganska små flaskor så man sveper dom fort. Testade en mjölkig med choklad i går men den tyckte magen absolut inte om. Den klara saftliknande drycken med skogsbär gick mycket bättre. Och ja, dom gör mig inte lika illamående nu som för några månader sedan. Helt okej faktiskt.

Noterade igår att folk hade en hel del kul saker för sig när jag gick in på Facebook och Instagram. Och naturligtvis, det var ju fredagskväll! Men direkt blev jag sorgsen när jag insåg att jag låg där i min sjukhussäng, i ett trist rum utan TV, tvångssvepte halvdana näringsdrycker och fick morfinsprutor. Istället för att smutta på en glas vin med en vän eller sju, med en skål godis eller popcorn framför en bra film i min soffa hemma.
Somnade ledsen och tidigt efter att ha fått min sista spruta morfin.

Underbart nog så var den sista sprutan jag fick i går kväll en mirakel- shot. Jag sov som en stock – HELA NATTEN! Kan knappt tro det själv. Somnade nog kring 23:00 och vaknade, av mig själv, klockan 07:00. Mindes bara svagt att sköterskorna varit inne för kontroller. Kan inte komma ihåg när jag hade en sådan natt senast. Tack!
Konstaterade vid morgonkontrollen att jag varit feberfri i 24 timmar och att jag har gått upp 2 kilo sedan jag lades in. Myrsteg framåt. Annars är det ingenting alls som är bättre. Snarare tvärtom. Läkaren som kom in i morse berättade förargad att proverna från biopsin är på vift… Dom har skickats i väg från Gastroskopiavdelningen och sen gått upp i rök. Man tycker ju att om dom hamnat på fel avdelning så borde man bara ha skickat vidare dom direkt, dom är ju för tusan uppmärkta! Men ingen har hört något och ingen vet var dom är. Gud förbjude att jag behöver göra om koloskopin enbart på grund av ett svart hål! Så vi vet alltså fortfarande inte alls vad jag lider av 😦 Otroligt frustrerande och otryggt. Magen var i gång utav bara den i morse och efter att ha berättat för läkaren hur lite mat jag får behålla och hur ont jag har trots alla höga kortisondoser och andra mediciner sedan jag kom in så fick han en del rynkor i pannan trots sin ganska unga ålder. Han uttryckte egen oro och sa att han nog tycker det är dags att ge mig en ny mini- transplantation av fetala cellmembran, alltså helt nya celler från en moderkaka. Han är bara tvungen att resonera kring detta med professor och överläkare Olle Ringdén först så det blir kanske i början på nästa vecka. Utöver det hade han inte mycket mer att säga förutom att vi fortsätter med medicinerna som hitintills i väntan på att biopsierna ska dyka upp och svaret från avföringsproverna ska vara redo. Han poängterade också att jag ska fortsätta be om morfin så fort jag behöver, både för att jag inte ska behöva utstå smärtorna och för att tarmarna ska få vila och stoppas upp så mycket som möjligt.

Som ett brev på posten dök smärtan upp redan när han var kvar i rummet. Den intensifierades snabbt och jag ringde efter morfin precis efter att han hade gått. Den dosen hjälpte inte det minsta så 30 minuter senare fick jag påfyllning. Efter den hade jag så ont att inte ens kände mig groggy av morfinet, adrenalinet var för högt, men jag ville ändå inte be om mer. Lite på grund av rädsla för att dom ska tro att jag hittar på, så jag bet ihop. När jag 1 timme senare ringde efter sköterskan så fann hon en ynklig Hanna med svåra krämpor och blöt i hela ansiktet av tårar. Hon gick genast och hämtade mer morfin, och ÄNTLIGEN, släppte smärtan. Men vilken förmiddag. Jag var helt slut. Fick en omtänksam och varm tillsägelse om att absolut  inte försöka härda ut smärtorna igen och aldrig tro att jag är till besvär. Så fort jag känner begynnande symptom i magen så ska jag säga till. Då kanske det inte behövs lika stora doser heller. Deal.
Kunde få i mig hela lunchen efter det och kunde till och med behålla den!

Julle Jultomte

Idag fick jag välbehövlig och efterlängtad kärlek av min mor och syster. Vi mår väldigt dåligt alla tre i det här och känner oss trötta, orkeslösa och sjuka av oro över att inte veta vad som plågar min kropp. Men vi finner tröst hos varandra, vi kan prata om vår bitterhet och vår rädsla och samtidigt så kan vi lyfta upp varandra och hitta ljusglimtar i en tillvaro som för tillfället är stormig och ostabil. Dom kom hit efter att ha mellanlandat i Midsommarkransen och pysslat om mina söta små fiskar, vattnat blommor, hämtat post och en medicin som dom inte har här på avdelningen. Dom hade med sig varm choklad, clementiner, julmust, pärlpyssel och… En lurvig och glittrig tomte!! Åh, så mysig han är! Julle blev namnet och nu står han i sjukhusfönstret och vakar över mig. Emelie berättade att han är där för att kurera min mage så att jag kan frossa i hemlagad julmat på julafton. Ingen dålig tomte det där inte, det ser jag fram mot.
Dessa två enastående kvinnor pysslade om mig i många timmar och gav mig närhet och mina första leenden och skratt på många dagar. Vi pratade mycket om allt medan vi underhöll oss med att göra pärlarmband och halsband till tonerna från julmusiken på min mobil. De härligaste timmar jag fått på mycket mycket länge. Smärtorna som hela tiden gjorde sig påminda och blodkärlet som sprack så att jag blev tvungen att stickas två gånger innan vi kunde få in en ny kanyl var lättare att genomlida med mamma och Emelie här.

Det här armbandet skapade jag i dag!
Nu har jag fått i mig en bra middag plus näringsdryck. Ananas-apelsin var den bästa hittills! Kommer inte orka varken läsa eller se på film. Kanske ett avsnitt Simpsons, men antagligen kommer jag slockna innan eftertexterna ändå. Dagarna här sliter på mig.
Annonser

3 reaktioner till “Kämpar på i motvind och storm, men med världens bästa stöd”

  1. Usch vad du måste gå igenom!!!!! Det värker i venerna på mig bara av att läsa om det där eländiga näringsdroppet. Jag är en rätt tålig person, men det gjorde verkligen djävulskt ont!!!
    Jag kan inte fatta att dom har slarvat bort biopsierna! Hoppas verkligen att dom kommit till rätta igen, både så du slipper göra om det och så vi får svar snabbt!
    Jättefint armband! Det låter som ni har haft en riktigt mysig eftermiddag trots allt. Tur att det finns små ljuspunkter!
    Jag håller tummarna för att den goda sömnen håller i sig och att det snabbt vänder och du blir bättre!
    Stora kramar
    AK

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s