1 dl solsken, 1 msk aktivitet & 1 tsk pigghet

Ovan nämnda är receptet för min helg. Jag kan konstatera att även om tröttheten är enorm så tankas energin sakta på. Som med ett riktigt gammalt och dåligt batteri ungefär. Det tar bara några få timmar innan det är tomt och sedan dagar med laddaren innan det kan användas igen. Så en stor portion tålamod krävs.

Jag lyckas hålla mig vaken en hel dag och jag har orkat ta mig för saker igen så smått, även om det kräver mycket av min kropp och av psyket. Jag har inte riktigt varit mig själv senaste dagarna. Märkte det själv först när jag började bli förvirrad och klumpig. Du vet, man ställer in mjölken bland porslinet, hittar en bok i skafferiet, går in i dörrposter och sparkar tån i samma kant flera gånger på en dag. Nu har även andra snappat upp att det är något lurt med mig. Igår tog det mig genant nog 1 timme och 20 minuter för att ta mig till en inflyttningsfest fast resvägen enligt SL skulle vara på 20 minuter… Jag missade ett tåg från Midsommarkransen för att jag glömde min mobil hemma, lät tre tåg passera vid Slussen för att jag plötsligt trodde att jag skulle till Skarpnäck i stället för Skanstull, tog fel uppgång och lyckades sedan gå runt i en cirkel. Sådär ja. Klockan var 22:30 innan jag var framme vid porten och jag fick ringa min kära kusin som fick springa ner eftersom portkoden hade slutat fungera vid den tiden. Pinsamt,
Jag lyckas även locka till skratt eftersom det hoppar grodor ur munnen hela tiden. Jag hälsade på personer som om det var första gången på festen, även fast vi har träffats både en, två och tre gånger tidigare. Jag upprepar frågor. Jag berättar samma sak två gånger. Jag hör vad som sägs men lyssnar inte för att jag är disträ… Jag kan hålla på i evigheter och berätta om dumheter som jag har för mig just nu. Så ja, jag är vaken hela dagar, men jag är väldigt trött i huvudet.

Blev glad av solen som sken i helgen, visst gör ljuset och värmen mycket? Jag får också för mig att hårdheten i bindväven mjukas upp när jag sitter på balkongen i värmen.
Avstickare härifrån – de mesta effekterna från torsdagens behandling har släppt, men jag tycker ändå att kramperna var mindre under helgen och jag har redan bokat en ny tid eftersom jag tror man ska ge sådant här minst två försök. Nu tillbaka till helgen.
Jag har som sagt varit på inflyttningsfest vilket krävde mycket av mig. Jag är så tillbakadragen nu och har blivit så bekväm, så jag hittar hundra ursäkter för att inte gå utanför dörren. Det är en av många baksidor med att isolera sig hemma under en sjukskrivning. Men till sist tog jag mig iväg och det var spännande eftersom det var länge sedan som jag befann mig på hemmafest och träffade nya människor. Jag var oerhört osäker först men det släppte långsamt. Fastnade med en tjej som jag delade så mycket intressen med att vi tillslut var så inne i samtalet att klockan plötsligt blev 02:00. Sociala Hanna som är van att ta plats finns kvar någonstans långt därinne vilket var en lättnad.
Jag har orkat med en namngivning där jag efteråt myste med mitt otroligt gosiga, 7 månader gamla, kusinbarn Benjamin. Han gav mig mycket värme och lugn. Idag har min syster fått mig att må bra då vi har pratat och skrattat i mängder medan vi ätit lunch i solen, promenerat till Hornstull för att kika i en butik och sedan vandrat vidare genom vackra Tanto för att slutligen fira våra två andra kusinbarn som fyllt år. Roligt att träffa så många släktingar under en och samma helg!

Det jag ville berätta med det här sammanfattade inlägget, som mer liknar en dagbok än en informationsblogg, är att helgen faktiskt varit bra på det stora hela. Jag tänker inte ens nämna det negativa för det ska inte få ta plats här. Inte ens lite. Lördag och söndag har varit ett avbrott från sjukhus, mediciner, smärta och allt annat som upptar min tid under veckorna och det behövde jag verkligen efter helvetesveckan som var och den kommande som jag ännu inte vet hur den blir.

Något jag och min syster är eniga om, och som vi pratade mycket om idag, är att hoppet om min fysiska hälsa har tagit slut. Vi ser inte längre någon ände på alla biverkningar och åkommor. Båda väntar bara på smäll och jag har mer eller mindre förlikat mig med att ha ont och vara sjuk för resten av livet.
Men vi har förtröstan om den mentala biten som har varit i botten senaste veckorna och tror ändå att det faktiskt håller på att vända och bli bättre. Med det menar jag då att man vänjer sig vid allt och vi människor har en otrolig överlevnadsinstinkt som gör att vi anpassar oss och gör det bästa av situationer. Personer som förlorar båda benen, som blir blinda, som är med om olyckor och vaknar upp totalt förlamade… Ja, alla kan lära sig hur man ska anpassa sig och lyckas hitta glädje i tillvaron igen. Man måste bara få veta exakt vad det är man har att göra med.
Just nu lever jag i ovisshet som håller mig tillbaka, men jag lyckas trots allt hitta små lyckopiller under dagarna igen, där det har varit totalt mörker under lång tid. Jag tror också att ju mer jag orkar med av det dagliga (som träning, jobb och träffa vänner) desto gladare kommer jag att bli. Dessutom behöver jag och hela familjen få reda på vad det är vi har att acceptera. Vad kommer vara kroniskt och vad är bara tillfälligt? Vad måste vi lära oss hantera och vad kan vi bara vänta ut?…

Läste en stund i solen på balkongen idag. ”Hedra mysteriet” av Klas Hallberg. Kan varmt rekommendera den boken som handlar om djupa livsfrågor, skriven på ett lättsamt komisk vis. Kom till detta uppslag och fann meningen… befriande på något mycket märkligt  vis. Som en käftsmäll i ansiktet, ärlig och rättfram. ”Du är praktiskt taget körd så du kan lika gärna släppa all kontroll och bara åka med”. Befriande och lugnande. Nu släpper jag kontrollen och åker med.