Började skriva på det här inlägget igår men insåg plötsligt att den behandling jag gjorde på eftermiddagen skulle ta så mycket plats att det fick ett eget inlägg. Den kronologiska ordningen var jag busig och skippade eftersom jag ville att en drabbad vän skulle läsa om just den här behandlingen för att kanske själv vilja pröva.
Så nu måste jag dessutom bryta normen att inte läsa om mina inlägg för nu är hela texten i imperfekt istället för presens och behöver redigeras så att du inte blir förvirrad!
Så kan det gå.
Jag ska testa en ny grej idag. Jag ska skriva jämlikt. Eller helst ska jag skriva med fördel för ena parten, den som alldeles för ofta hamnar i skymundan, och bara tok- rata den andra som får för mycket plats. Vi får se hur det slutar.
Har du räknat ut vad jag syftar på?…
Det jag ska försöka med är att väga upp glada saker med neggosar (ett nytt ord som jag ska implementera). Mest för att jag har hade en riktigt ovanligt tung dag igår och illa nog har haft exceptionellt dålig vecka. Jag behöver en boost med positivitet.
Kan förvarna redan nu om att ögonen bråkar mer än vanligt så jag reserverar mig för konstiga meningar och stavfel. Sitter och hänger över skärmen som en närsynt 90- åring och måste läsa om varenda mening.Och jag som normalt är en sådan språk- och stavningsfascist…
Jag är fortsatt matt och trött men glädjande nog så var det inte så pass illa att jag tvingades sitta hemma i onsdags. Sedan länge har jag, syster och fyra av våra kusiner försökt att få till en träff. Men när vi skulle ses senast så fick jag ställa in i sista sekund, som vanligt, för att jag blev riktigt sjuk. Men nu äntligen blev det av! Vi var på Marions Gastro och det kan jag varmt rekommendera. Bowling, 50-tals känsla och god mat. Men framförallt kändes det så himla härligt att komma ut, vara bland folk och få skratta så otroligt mycket som vi gjorde igår! Alla mina bekymmer försvann för ett tag och vi glömde bort tiden. Helt plötsligt kom en servitör fram och meddelade att dom skulle stänga. Det visar åter hur viktigt det är med socialt sällskap när man mår dåligt. Det var länge sedan som jag sov så gott som igår natt. Vägde över idag av att jag hade en riktigt vidrig natt med knappt en blund.
Sjukhusbesöket var enkelt då det bara innebar provtagning efter gårdagens behandling.De är mest till för studien men läkarna passar på att kolla hur standardvärdena ser ut också. Fick förresten svaren på resterande av gårdagens blodprover och det var inga konstigheter. Inga virussvar dock, dom brukar ju dröja lite.
Jag kom in med en hemsk huvudvärk igen, det börjar bli en vardaglig åkomma nu. Men sköterskan Carina är så otroligt omtänksam så igår gick hon till en annan avdelning för att hämta en värktablett och idag såg hon till att jag fick recept så jag inte ska behöva ha ont varenda morgon. Eftersom jag tar så mycket Alvedon nu så är det verkningslöst mot huvudvärk, men fortfarande bra mot ledsmärtan och inflammationen.
Idag gav jag henne utmaningen att försöka sig på något av mina andra kärl som inte brukar fungera, för efter gårdagen så gjorde det ganska så ont i det enda kärl som är arbetsvilligt och det har börjat bildas ärrvävnad där eftersom vi sticker i stackaren så ofta. Hon prövade ett som inte alls ville men sedan hittade hon skickligt ett som hon lyckades dra några rör ifrån! Det gjorde lite ondare där än vanligt, men det var väldigt uppskattat med tanke på att jag behöver ha en alternativ blodkälla.
Jag tycker att det är ruskigt jobbigt med alla dessa sjukhusvistelser, korta som långa. Och det är väldigt drygt att åka fram och tillbaka till Huddinge för bara en 5- minuters provtagning. Men Carina lyckas göra besväret värt det på något vis. Vi har alltid en massa att prata om och hon är en person som man blir lugn av. Sådana sköterskor och läkare är det alldeles för få av! Hon har så mycket att göra men det syns aldrig på henne. Som patient är det otroligt uppskattat.
När vi var klara så behövde jag påfyllning av recept. Jag har en hel del som ligger och pendlar på Apoteket, men så gott som en gång i veckan behöver jag ändå nya eftersom vi ändrar i medicinlistan så ofta. Hon skulle se till att en läkare fixade det direkt så efter att ha styrt upp nästa läkarbesök, nästa provtagning och nästa behandling så¨kilade jag i väg till 7Eleven och införskaffade en god fruktsallad i väntan på recepten. När jag kom till Apoteket hade de ännu inte dykt upp så jag satte mig utanför med mitt lilla mellanmål och väntade. När jag hade haft tålamod i cirka 30 minuter så fanns det fortfarande inga recept i damens dator. Så var det senast också, tydligen har dom en del IT-problem. Jag gav i vart fall upp, var för trött och ville bara komma hem.
Jag lyckades pricka in en trevlig taxichaufför på vägen hem.
Något som ska komma att dra ner på det här inläggets glada händelser ganska så mycket är det som följer. Det här är något mycket privat och känsligt. Jag har funderat fram och tillbaka över om jag verkligen vill dela med mig av det eftersom det är så intimt, men jag kom fram till att det känns rätt. Mest utifrån att jag vill få med så mycket som möjligt av det som följer en cancerbehandling och för att en drabbad person, kvinna i nedan fall, ska kunna få vara lite förberedd. Det känns viktigt.
Jag fick ett jobbigt samtal när jag satt i väntrummet innan blodprovstagningen. Det var sekreteraren till min privata gynekolog som ringde. ”Hej Hanna, ditt senaste cellprov visade på avvikande cellförändringar och vi vill gärna att du kommer in nästa vecka för ett samtal. Fungerar tisdag?”
För dig som inte vet så är cellförändringar väldigt vanligt. Det kan bero på en hel del olika saker och är oftast ofarligt! Men i mitt fall är det knepigare då jag har varit med om det här två gånger tidigare och det är konstaterat att jag har en tendens att utveckla hormonrelaterad cancer. Den formen av cancer är inte förknippad med leukemin på något sätt. Faktum är att blodcancer inte är relaterad till någon annan cancersort. Livmoderhalscancer är däremot släkt med exempelvis bröstcancer eftersom båda är just hormonrelaterade. Viktigt är också att det jag har är ett förstadie så det kallas inte för cancer. Om jag inte skulle bli kontrollerad så skulle det ta flera år innan det utvecklas till en tumör.
Så rädslan för en elakartad tumör var väldigt låg, men jag ska inte ljuga och säga att jag tog det kallt. Jag vet inte huruvida min nuvarande behandling kan påskynda en sån process. Men det som fick mig matt och väldigt ledsen var den åtgärd som i så fall skulle krävas.
Återkommer till det.
Jag gick med den här känslan fram till lunch. Kunde inte för en sekund släppa det som försiggår i min livmoder. Ringde min mor som själv blev orolig och framförallt upprörd över att jag fått veta det här över telefon och inför en helg. Utifrån det jag har varit med om och att jag har det så väldigt jobbigt just nu, vilket min gynekolog är medveten om, så tyckte hon inte att det var okej att jag skulle pinas med det här hela helgen. Hon ringde därför upp och lämnade ett meddelande.
Kort därefter fick jag ett samtal. Det var min gynekolog och hon beklagade genast telefonsamtalet och förklarade att dom velat boka in en tid snarast och att dom inte jobbar fredagar. Hon sa att om en dag gör skillnad så kan hon klämma in mig på måndag mellan två patienter, men jag önskade hellre en egen tid på tisdag, bara hon berättar mer om vad det gäller.
Hon bekräftade att det vara ofarliga cellförändringar men att hon måste veta om det är den vanliga sorten eller förstadiet som kräver åtgärd. På tisdag ska jag därför undersökas och ”knipsas” som det så otäckt kallas i vardagsmun. Det som låter trevligare är biopsi på livmodertappen, vilket i och för sig inte innebär att ingreppet blir mindre skrämmande bara för att man byter ord. Jag har tvingats göra det flera gånger och kan inte vänja mig. Hon nyper av tre små bitar och beroende på var hon kommer åt så kan det vara helt smärtfritt (men obehagligt) och ibland kännas en hel del… Men bara tanken på vad det är som sker gör mig illamående.
OBS! Det här får inte förväxlas med ett normalt cellprov som ALLA kvinnor ska se till att ta regelbundet. Det provet är helt smärtfritt och sker med hjälp av en tops. Gå på era kallelser!
Efter att svaren från biopsin har kommit så tar vi ställning till vad som sker. Men som min gynekolog sa ”sannolikt blir det en operation som vi försöker styra till Huddinge eftersom dom kan och känner dig där”.
Själva operationen är enkel och ganska liten. Man skär ut en ”kon” från livmodern, där cellförändringarna sitter. Som jag förstått kan kroppen läka tillbaka ungefär hälften av tappen igen. Men jag undrar hur det ser ut för mig som gjort det två gånger tidigare redan?…
Jag fick även veta att cellförändringarna kan utlösas av de immunhämmande mediciner som jag får. Så det är förklaringen till varför jag ansåg att det här erkännandet hör hemma i min blogg om leukemi och behandlingen efter en stamcellstransplantation. Jag fick veta sammanhanget först igår och vill som sagt ge andra en möjlighet att förbereda sig på det innan. Det kan kanske lugna lite med information och upplysningen om hur det kan gå till vid en upptäckt cellförändring.
Jag är alltså inte rädd för cancer i livmodern. Är nervös för biopsin men min syster har älskvärt nog erbjudit sig att följa med. Jag är heller inte varken rädd eller orolig för operationen (än i alla fall). Men det här samtalet blev oerhört stort i min värld som är ganska så trång just nu. Som du förstått om du läst de senaste inläggen så har det under en kort tid skett många jobbiga saker som tömt mig på energi, hopp och kraft att ta emot mycket mer. Minsta lilla motgång så bryter jag ihop. Och det här var naturligtvis en sån sak.
Utan min ömsinta och hjälpsamma mamma, samt min förstående och stöttande syster, så skulle jag aldrig ha orkat ta emot det här beskedet eller gått på samtalet på tisdag.
Min gynekolog frågade flera gånger om det kändes okej och om jag var någorlunda lugnare, vilket jag svarade att jag var. Hon avslutade med att säga att jag mer än gärna fick ringa om jag hade fler frågor och funderingar. Måste säga att jag tycker väldigt mycket om den här kvinnan och har stort förtroende för henne.
Så, hela den här texten om cellförändringarna borde varit rödmarkerad, men allt hände trots allt samman med avvikande cellförändringar.
För att klämma in några små saker till.
Som man kunde läsa i gårdagens inlägg så fortsatte torsdagen med en svettig stress in till stan bara för att upptäcka att jag gått åt fel håll och dessutom var en timme för tidig… Men då hade jag tid för att hitta rätt och varva ner med glass och bok. Och precis som hela den romanen handlar om så var behandling riktig skön och välbehövlig! Stor eloge till den trevliga massösen också. Jag hade sedan lite ork att rensa en garderob som länge varit en irritation, spenderade stor del av kvällen i soffan framför Breaking Bad som jag totalt fastnat för och var glad över att få klart inlägget trots att det tog mig ända fram till klockan 02.00 på grund av dom struliga ögonen som gjorde ont.
Sov skitdåligt och sämre än på mycket länge. Men det är faktiskt inte en neggo i det här inlägget eftersom det gällde gårdagen! Mohaha…
Sådär ja. då var jag klar. Man kan ha åsikter om hur jag har färglagt men de kan du hålla för dig själv för det här är mina val. Karlar har större tendens till färgblindhet och har svårt att se rött och grönt. Kanske är det ett substitut för kvinnors menstruation?
Men du som inte är färgblind kanske har räknat på resultatet? Eller så är du så skicklig att du med känsla kan utläsa om det är flest positiva saker eller neggosar. Jag lovar att jag skrev hela inlägget först, innan jag själv räknade.
Jag kan stolt avslöja att det åtminstone är jämnt eller mer, så jag är mycket nöjd med mig själv. Det här borde jag göra oftare.
Tack och med önskan om en skön (eller livlig om du ska ut och svänga de lurviga) fredagskväll!
 |
| Jag lyckades vända tankar trots en helvetesdag! |
Kriget i min kropp 