Ännu en biopsi avklarad. Och mer väntan på provsvar.

Äntligen är den tisdagen över.
Jag fortsätter att vara förvirrad och olik mig själv. I går morse ringde jag till min gynekolog för att fråga om dom hade möjlighet att ta de blodprover som hematologen ville ha, men sekreteraren Nina meddelade att dom tyvärr inte tar blodprover. Sedan satte min släng av Alzheimer igång direkt. Ungefär så här gick samtalet;
Jag[…] ja jag har ju en tid hos er i morgon…
NinaI dag.
Jag – Nej i morgon.
Nina – Nej, i dag. 14:20.
Jag – Nej 14:20 i morgon. Jag bad om att få behålla tiden på tisdag då ni erbjöd mig en tid på måndag.
Nina – Det är tisdag i dag…

Det som är ännu mer genant i den här historian är att jag för det första var extremt hård i tonen och bestämd när jag tryckte på att jag hade en tid i morgon, och för det andra så satt jag med kalendern framför mig. Stirrandes på måndagen som jag trodde var en tisdag. Åh, jag blir så trött på mig själv.
Punkterade åter det stackars ärrade kärlet när jag lämnade blodproverna på vårdcentralen i Liljeholmen i morse. Efter det hämtade jag min syster som älskvärt hade erbjudit sig att följa med som stöd på dagens besök. Jag tyckte att jag var ganska okej och samlad innan, utan att ha tagit några lugnande medel som jag var rekommenderad innan. Tänkte att det nog skulle gå bra idag trots allt.
Vi började med ett samtal om cellförändringarna. I och med att jag äter Adport (även känt som Prograf) som är immunhämmande, så löper jag en större risk för just cellförändringar i livmodern. Jag har haft det tidigare men då var det orsakat av ett virus. Min gynekolog, Barbara, informerade om att hon idag skulle titta på cellförändringarna med mikroskop, det vill säga en gynundersökning, och sedan eventuellt ta prover om så krävdes. Hon sa att jag ska räkna med att cellförändringarna är i stadie 3 eftersom immunhämmande mediciner kan göra att dom utvecklas snabbare. Jag frågade hur många steg det finns och svaret blev som jag var rädd för. Det finns 3, 
”Så det här är alltså sista steget innan det blir tumörceller?”
Jo det stämmer. Men att gå från steg 3 till cancer tar för en ”normal” person 10-15 år. För mig går det fortare, men vi pratar ändå år. Så det här är inget akut oavsett vilket stadie jag är på, men hon vill heller inte vänta med behandling.I fortsättningen kommer jag behöva göra en sån här gynundersökning två gånger per år i stället för de sedvanliga 1-års besöket. På så vis kan vi hinna fånga upp förändringarna på ett tidigare stadie. Vad jag nu måste ställa in mig på är att så snart biopsisvaren kommer tillbaka och vi får veta hur pass långt det har gått så väntar troligtvis en rekonisering. Jag har tidigare gjort en konisering som innebär att man tar bort en ytlig del från livmodertappen, där cellförändringarna sitter. En rekonisering är vad det låter som, man gör om ingreppet, men den här gången avlägsnas en större del. Jag frågade hur många gånger man kan göra en konisering. Jag menar, så stor är inte livmodertappen? Hur mycket finns det kvar att ta av? Hon svarade att det är 2-3 gånger. Men jag som äter immunhämmande och kommer göra det ett tag till, hur blir det då nästa gång jag får förändringar? Barbara kunde inte riktigt svara på det men nämnde att det finns andra metoder, Om man upptäcker det i tidigt stadie så går det att bränna med laser. ”Och om man inte gör det?..” hade jag lust att fråga men valde att knipa igen. Man ska inte ställa frågor när man är osäker på att man vill höra svaret. Det var tillräckligt idag ändå. Jag lugnar mig med att jag får gå på så pass täta återbesök nu att hon har mig under kontroll. Jag känner mig trygg.
Själva undersökningen tänker jag inte gå in i detalj på. Det hör liksom inte hemma här och är ju inte kopplat till ämnet i min blogg. Det är aldrig särskilt behagligt men helt klart uthärdligt och ALLA kvinnor bör gå på sina undersökningar och FRAMFÖRALLT sina kallelser till cellprovtagning. Kom över din gyn- skräck. Cellprovet görs med en tops, känns knappt och kan rädda ditt liv. Du kan upptäcka det i tid och slippa ett stadie 3 följt av ingrepp som jag nu kanske har råkat ut för. 
Jag måste påminna igen om att man inte ska förväxla cellprovet med biopsin. Cellprovet görs enkelt och snabbt med tops för att upptäcka cellförändring. Om det finns en sådan, vilket är sällan, så gör man en biopsi för att säkerställa huruvida det är en normal och helt ofarlig cellförändring som man kan få av hormoner och annat, eller om det är något som måste åtgärdas.Inte heller biopsin är någon stor grej, det är bara psykiskt jobbigt. Man är väldigt utlämnad och känner sig inte särskilt kaxig hos gynekologen! Och bara tanken på att det är något som sker inuti kroppen, som man varken kan se eller styra över, det är de som stör mig mest.
Första provet brände till en snabb sekund. Det andra kändes knappt alls.
Sedan var det klart för idag. Barbara skickar i väg proverna och kommer börja jaga på dom redan på tisdag. Hon går på semester om en månad och vill ha det här ordnat innan dess och det känns ju bra. Jag linkade ut därifrån, öm och yr. Jag hade spänt mig mycket mer av oro än vad jag trodde och det kändes i hela kroppen när vi gick därifrån. Jag var så tacksam över att ha fått sällskap som kunde distrahera mig så gott det gick, även om jag i efterhand inte minns mycket av vad som sades.
Efter några jobbiga timmar så bjöd Emelie mig på smoothie från Naked Juicebar, sedan strosade vi runt, tittade på kläder och pratade en stund. Det var väldigt skönt som avbrott från allting ❤
Efter att ha ringt ALLO-sköterskorna i går så ringde professor Ljungman upp i dag. Jag berättade hur dåligt jag mår efter höjningen på kortisonet, den mixtrar med andra mediciner samt att jag får ont i magen och mår illa. Han förstår, men det han också måste ta ställning till är att GVHn ju bara blir värre… Han gick ändå med på att sänka från 20 mg/dag till 15 mg/dag och det känns okej. Vi har ändå ett inbokat besök på tisdag då vi kan följa upp. Så nu har jag plockat bort en liten femma ur mina 4 (!) dosetter. Känns bra. Lite lättare liksom.
Har precis läst klart en bok skriven av Klas Hallberg. Den heter Hedra mysteriet och handlar om att man inte behöver ha svar på alla frågor och måste våga låta saker bara ske. Lite som det jag skrev i mitt flummiga inlägg om bilen och att lujta sig tillbaka i baksätet. Jag kan varmt rekommendera den!
Till vänster är insidan på bokomslaget. Höll på att missa det först! 
Annonser

En tanke på “Ännu en biopsi avklarad. Och mer väntan på provsvar.”

  1. Hej! Jag började nyss följa din blogg.
    Jag blev diagnostiserad ALL i mars 1987 och genomgick en autolog(bland de första i Sverige) bmt i Uppsala våren 1988. (Jag vet, väldigt länge sedan haha)
    Jag vill bara framföra mina förhoppningar om att du får vara så frisk och smärtfri det bara går, så att du får slappna av och njuta av sommaren!

    Mvh
    Andreas

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s