Helgens hemska anfall

Vad var det jag skrev vid ett annat tillfälle… ”Livet kom emellan”. Ja så är det. Jag har en hel del påbörjade inlägg, för händelselöst har det inte varit min senaste vecka. Oj nej. Men trötthet kombinerat med aktiviteter har resulterat i halvfärdiga texter och opublicerad information. Så det är ett både positivt och negativt tecken att inget dykt upp förrän nu.

Jag börjar med att avsluta det första inlägg jag kom halvvägs i.

Anfallet kom ganska sent på morgonen den här gången. Jag hade haft kul ute kvällen innan och trodde att värken berodde på överansträngda knän, ungefär som att jag senast trodde att jag hade någon slags benhinneinflammation. Men när jag låg där blev jag mer och mer varse om att det nog inte var det, men jag ville inte dra någon förhastad slutsats. Jag klev ur sängen och gick till medicinskåpet där jag tog smärtlindring. Sedan kröp jag ner igen. Värken eskalerade och övergick i smärta. På nytt klev jag ur sängen, mer rädd den här gången och kände omedelbart vad som var på gång eftersom knäna började låsa sig igen – precis som sist. Jag klarade av att stappla ut i köket igen där jag tog ytterligare smärtlindring. Kort därefter tippade smärtan över i plåga…

Det går fort vid ett gikt- anfall har jag lärt mig den hårda vägen.

Jag ringde mamma och fick fram ett ansträngt ”nu händer det igen”. Mamma som förstod nästan omgående vad jag syftade på bad mig ringa till sjukhuset. Eftersom det var lördag så var Hematologimottagningen stängd och jag ringde istället till CAST (Centrum för Allogen StamcellsTransplantation). Jag fick prata med en sköterska som sedan såg till att en jourläkare ringde upp mig. Han sa att jag borde ta mig in till akuten för att få bekräftat att det var ett gikt- anfall och sedan ifrågasatte han varför jag inte längre tar Allopurinol. Jag förklarade att det inte längre hade ansetts nödvändigt för att mina värden var stabila. Han sa att enda skälet till att jag skulle åka in till sjukhuset egentligen var för att få kraftigare smärtlindring, mer kan man inte göra vid ett sånt här anfall. Jag ringde tillbaka till mamma och hon sa att hon genast skulle ta sig till mig så att vi kunde åka in. Medan jag väntade så släppte långsamt den fruktansvärda känslan i knäna. Jag bara satt helt stilla på en pall och vågade knappt röra mig. När mamma väl kom fram så var anfallet så gott som över. Jag hade lyckats stoppa det genom att i god tid känna igen det och ta ordentligt med smärtlindring. Tackar alla gudar…

Men rädslan är ju ännu större nu efter ett återfall. Varför får jag det här? Hur ska jag motverka det? Det är ju fruktansvärt läskigt, går väldigt fort och är oerhört smärtsamt. Jag vågar knappt somna längre… Ska jag sätta in Allopurinol? Mamma och jag satte oss med en kopp kaffe och diskuterade lite. Jag kom fram till att jag ville vänta med att både åka in till sjukan och att sätta in någon medicin till jag hade varit på läkarbesöket hos professor Ljungman som jag skulle på under måndagseftermiddagen.

När jag så kom dit tog jag bland mycket annat upp vad som hade hänt under lördagsmorgonen. Enligt honom är det förmodligen på grund av GVHd:n som jag råkar ut för det här. Han tvekade inte utan satte in Allopurinol igen och ordinerade mig att ta den under närmsta månaderna för att inte riskera nytt anfall. Jag blev obekväm, skruvade på mig och frågade om jag verkligen måste trycka i mig ännu en kemikalie och om det inte finns annat som jag kan göra för att motverka? Men han lugnade mig och sa att den medicinen är ganska så snäll. Några få råkar ut för hudutslag men eftersom jag inte hade fått det senast jag tog den så är jag på den säkra sidan. Utöver det ska det knappt vara några biverkningar alls. Med det underlaget så har jag nu med våld tryckt in ännu en medicin i mina sprängfyllda dosetter. I och för sig måste jag medge att jag hade kunnat riskera en större handfull biverkningar hellre än att riskera det där igen… Fy fan säger jag bara. Mycket smärta har jag varit med om och jag har en hög tolerans. Men det där önskar jag verkligen ingen.

Nu har det gått en vecka och jag har inte haft några känningar av varken medicinen eller nytt anfall.

Peppar peppar, ta i trä!