I-landsproblem som ledde till polisutryckning

I torsdags efter att vi hade uträttat alla ärenden på sjukan så tyckte jag och mamma att vi var värda en mjukglass. Först svängde vi förbi Max och köpte en Sundae med choklad. Den var väl tänkt att se ut ungefär så här: 
Men föreställ dig den fast fem gånger osmakligare…. Jag förstår att man inte kan förvänta sig mycket av en glass som kostar 12 riksdaler, men kom igen! Om det är så illa att Sveriges två största glass-oholics SLÄNGER den av renaste missnöje, då har man verkligen misslyckats kapitalt.

Glassabstinens som vi båda hade så gav vi inte upp. Men det var ingen GB vi ville åt och ingen kulglass, utan mjukglass. Eller åtminstone så nära som möjligt. Det är faktiskt inte helt enkelt i Stockholm har jag märkt! I så fall måste man ta sig in till Gamla Stan och det var inte aktuellt i går. Nej, Mc Donalds blev vår nästa anhalt och där valde vi ett säkert kort som var så nära mjukglass vi kunde komma; en McFlurry med daim.

Något nöjdare så parkerade vi och satt i bilen och åt. Mamma skulle ändå passa på att ringa några jobbsamtal. Det var relativt tomt på parkeringen då, men plötsligt stod det en mörkblå bil parkerad framför oss. ”Där är någon som har somnat” konstaterade mamma. Jag kikade in i förarsätet och mycket riktigt såg det ut som en slumrande ung man bakom ratten. Han hade mörka solglasögon på sig och hängde med huvudet åt höger sida, halvt hopsjunken. Jag reagerade däremot på att framlyktorna var tända. Hade han glömt släcka dom? Det vore ju snopet om batteriet dog innan han skulle köra därifrån. Men det var inte vårat bekymmer.

Ju mer jag satt och tittade på mannen, desto oroligare tankar dök upp i huvudet. Medan mamma ringde runt och försökte få tag i någon hon kunde beställa smörgåsar inför ett möte av så funderade jag över om det kunde ha hänt något allvarligt. Man vet ju inte om en person sover eller faktiskt är medvetslös. Eller har fått hjärtstopp. När mamma hade pratat klart så sa jag att jag skulle slänga glassmuggarna och samtidigt kanske kolla om mannen var okej, för det kändes i magen som att något inte stämde. När jag klev ur bilen blev jag än mer oroad. Inte bara framlyktorna var på, motorn stod dessutom på tomgång och bilen stod något snett parkerad, ungefär som att han i panik kört in på parkeringen och slocknat innan han ens hann vrida om nyckeln. Jag berättade detta för mamma och sa att jag tänkte kolla upp det. Vem somnar så snabbt? Ska man ta en power-nap på Mc Donalds parkering så stänger man väl ändå av motorn? Jag gick fram och kikade in men fick ingen respons. Han satt blickstilla. Jag kunde höra hög musik dunkandes inifrån. Jag ville knacka på rutan eller rycka i handtaget men det sunda förnuftet sa mig att det här i värsta fall var en drogpåverkad våldsam man och då skulle jag inte ha mycket att komma med om han anföll. Likväl tänkte jag inte lämna honom så utan att veta att han var okej.

Jag gick in och bad en av de anställda att följa med ut. Han sa också att mannen antagligen sov men jag bad honom att kolla upp det ändå eftersom motorn stod på tomgång. Han sa att han skulle ringa en väktare och försvann.
Mamma var stressad, hon hade jobb att göra och var tvungen att komma hem snarast, klockan närmade sig 16:30. Men hon kände liksom jag – något var på tok och det kändes inte bra att åka innan vi visste att allt var okej. Vi har båda starka intuitioner och vi försöker alltid att lyssna på dom.
När vi hade väntat några minuter blev jag stressad och gick in på restaurangen igen. Jag tänkte att om det inte dyker upp någon vid bilen snart så ringer jag 112. Det verkar inte som att jag riktigt blev tagen på allvar den första gången för nu fick jag prata med tre olika unga killar där inne som inte riktigt visste hur dom skulle hantera situationen. Till slut fick jag med mig en av dom ut och efter att han både hade bankat hårt flera gånger på rutan samt ryckt i de låsta dörrarna utan någon som helst reaktion från den till synes avtuppade mannen så fick jag honom äntligen till att ringa polisen.

Inom bara några få minuter så kom polisen i full fart och därefter ambulansen. Dom bankade stenhårt på rutan flera gånger, ryckte i handtagen och skrek in i bilen. Äntligen reagerade personen! Jag stod någon meter bort och hörde diskussionen. Polisen frågade om han var okej och den förvirrade mannen smålog generat och sa att han ”bara varit så förbannat trött”. Detta trodde inte jag och mamma på, och inte polisen heller verkade det som. Han fick blåsa för alkoholkontroll och medan jag och mamma långsamt körde därifrån, lättade över att han var vid liv, så såg vi hur dom tog med honom. Kanske var han påverkad av något, det är mest troligt. Klokt i så fall att köra in på en parkering, vem vet vilken olycka han hade kunnat orsaka på E4:an annars…

Medan jag och mamma satt i bilen och höll uppsikt över mannen så var det ett antal andra bilar som kom och åkte, samt ett flertal människor som passerade bilen. Ingen reagerade eller gjorde något. Jag kan förstå att man är rädd om skinnet och kanske inte vill utsätta sig för någon fara. Men NÅGOT kan man alltid göra. Kalla på hjälp till exempel. Hellre en gång för mycket än en gång för lite.
När jag satt där så sa jag till mamma ”tänk om det hade varit Emelie som låg i bilen, avtuppad på grund av någon sjukdom eller medicin, och folk bara passerade utanför utan att göra något. Bara tanken gjorde mig illamående. För några år sedan gjorde man ett provocerande test på Sergelgatan i centrala Stockholm. Två skådespelare, en man och en kvinna, dramatiserade en misshandel. Den började lite smått med att dom skrek hotfullt åt varandra, sedan örfilade mannen kvinnan och efter det eskalerade det bit för bit. Syftet var att se hur långt människor som blev vittnen till detta skulle låta det gå innan man ingrep. Det var först när kvinnan låg nerslagen på gatan som en man på några meters avstånd plockade upp mobilen och ringde efter hjälp. VARFÖR ingrep ingen tidigare?!

När jag och Ellinor var på Malta så gick vi en kväll förbi en man som låg utslagen på trottoaren med en spritflaska bredvid sig. Han var solklart aspackad. Jag som är något nervös när det gäller riktigt fulla människor av olika anledningar ville hellre låta någon annan gå fram och kolla läget än två unga och relativt svaga tjejer. Men Ellinor, som har mer civilkurage än någon som jag känner, ville inte vänta utan gick bestämt fram. Hon väckte mannen med några små rop och först när hon verkligen fått konstaterat att han var okej så kunde vi gå vidare.

Åter tänker jag på de personer jag älskar. Om det skulle hända någon av dom något – min syster svimmar på gatan, min pappa får en hjärtinfarkt, min mamma snubblar och slår sig medvetslös mot asfalten – ja, då vill jag att någon ingriper. Därför tänker jag fortsätta att göra detsamma, en gång för mycket än för lite, och jag ber samhället av hela mitt hjärta att göra likadant. Riskera inte ditt eget liv om situationen kan vara hotfull eller farlig, men kalla på hjälp!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s