Löpningens dag

När jag kom in till sjukhuset i våras så var jag undernärd men ändå väldigt vältränad. Hur dåligt jag än mått, fysiskt eller psykiskt, och var än i livet jag har befunnit mig så har jag alltid varit fysiskt aktiv. Jag är uppvuxen med det. Gympan var en av favorit- aktiviteterna på dagis och jag har alltid haft spring i benen. Mamma kan bekräfta att hoppgungan som vi hade uppsatt hemma i Sollentuna kunde hålla mig sysselsatt i timmar. Jag har testat på flera olika sorters dans och just den aktiviteten stod mig kär under cirka 14 års tid. Nu är det, som många vet, löpning för hela slanten.

Idag (1 februari) så är det ”Löpningens Dag”. Jag vill uppmärksamma det eftersom löpningen har hjälp mig så otroligt mycket. Den ligger varmt om hjärtat och har varit en stor del i min återhämtning efter cancerbehandlingarna. Den har också en stor betydelse när det kommer till mitt psykiska mående. Inget tömmer min hjärna på ångest och mörka tankar så effektivt som en joggingtur. Många av mina bästa idéer har dykt upp och de vettigaste besluten har fattats med joggingskorna på och benen i rörelse.
Läkarna lät mig veta, både 2001 när jag först insjuknade och sedan 2013, att jag inte hade klarat mina cancerbehandlingar så pass bra som jag har gjort om det inte vore för att jag varit i så pass bra fysiskt skick. Träning är en otroligt viktig del av livet! Man får det verkligen svart på vitt när man hamnar i strid. Och det behöver inte vara någon så extrem träning som marathon eller världsmästerskap i tyngdlyftning. En rask promenad i 30 minuter om dagen är tillräckligt.

Något man bör veta om cellgifter är att dom inte bara attackerar cancercellerna. Dom attackerar varenda levande cell som finns i kroppen. Därför dör hårsäckar och därför förtvinar muskler. Och fort går det… När jag var i sämst skick förra året så var jag tvungen att bäras till duschen på sjukhuset och jag var tvungen att åka rullstol till och från köket. Mitt första träningspass e.c. (efter cancern) var att resa mig själv och kunna gå ett varv runt sängen utan att hålla i sängkanten. Vad stolt jag var! Och jag minns tydligt första gången som jag lyckades gå själv hela vägen till köket på sjukhuset (korridoren var faktiskt ganska lång till mitt försvar). Känslan då var densamma som förra söndagen när jag lyckades jogga 19 km runt på Stockholms gator. Aktiviteten i sig, eller omfattningen av den, påverkar inte känslan av stolthet efter att ha presterat. Allt är relativt.

Den 6 juli skrev jag ett glatt inlägg; ”Dag +37: Ytterligare ett steg i rätt riktning”. Oj vad jag var lycklig! Trots att jag tidigare har genomfört tre stycken maror, varav den bästa på tiden 3:32 så kände jag mig ändå så otroligt nöjd över att ha lyckats jogga 2 km den dagen. Det var stort!

Att orka hålla i gång, om än bara lite grann, gör väldigt mycket för det psykiska. Jag orkar ta fler smällar och jag hanterar de olika påfrestningarna mycket bättre. Under de perioder när jag har varit så pass dålig att jag varit sängliggande i flera veckor så har det även tärt på mig mentalt. Att bara kunna ta en promenad runt kvarteret i somras, stödd på min pappas arm, gjorde att jag kände mig mycket starkare.

Att anmäla mig och satsa på att genomföra ett marathon året efter en omfattande cancerbehandling kanske är ambitiöst och naivt. Min egen läkare log brett åt mitt siktande långt över trädtopparna, men inte för en sekund försökte han ta ner mina förhoppningar. ”Kör hårt Hanna, jag hejar på dig”. Många fler än honom tvivlar säkerligen på mig och anser att jag har tagit mig vatten över huvudet. Men jag behöver ett mål, något att sikta mot. Och jag måste tro att jag klarar det, hur skulle det annars se ut? Det är det drivet som håller mig igång!

JAG SPRINGER FÖR LIVET