Min käre far skrev ett helt underbart inlägg i min blogg när jag bad honom att berätta om hur det är att stå bredvid som förälder till ett cancersjukt barn. Det var dag + 55, den 24 juli, för den som vill gå tillbaka och läsa. Men eftersom alla reagerar annorlunda och män och kvinnor hanterar situationer väldigt olika så var jag naturligtvis nyfiken på hur allt detta har sett ut från min mors perspektiv också. Hur har hon tänkt, agerat, hur har hon reagerat? Vilka känslor har man som mamma när ens barn ligger döende? Hon har försökt att förklara för mig i text, även om jag har förstått att orden inte riktigt räcker till. Modersinstinkt är något man måste uppleva själv för att förstå. Här är i alla fall den första känslostarka delen i det hon skrev:
Att få ett besked
Hur är det att vara mamma till ett cancersjukt barn? Hanna har frågat mig och jag ska försöka att beskriva hur det är. Inte hur det är, utan hur jag har upplevt hur det är. Det skiljer sig säkert en del kan jag tro, utom vissa känslor som jag tror är desamma för alla som drabbas av ett trauma.
I december 2001 fick jag ett besked som skulle leda till att mitt liv aldrig mer skulle bli sig likt. Det innebär inte att det med tiden skulle bli sämre, men annorlunda. Men, då, där i december vid 16 –tiden på eftermiddagen kraschade mitt liv fullständigt. När läkaren sa till mig med en lugn samlad ton, ”det är som vi har misstänkt, Hanna har tyvärr fått en allvarlig blodsjukdom, Leukemi”, blev det som ett kraftig rus for igenom mitt huvud, magen knöt sig och jag blev helt förvirrad. Visste inte vad jag skulle göra av mina känslor. ”Jag måste ringa” var det enda jag fick fram. Läkaren fortsatt att informera och jag var helt bedövad både för information och känslor. Jag har aldrig, tack och lov hamnat i chock tidigare, nu gjorde jag det. När läkaren och sköterskorna lämnade oss i fred en stund för att vi skulle vänta in resten av familjen, var det som om en iskall vind kylde ner min kropp. Jag var stum och kunde inte uttrycka någonting. Bara stirrade förlamad.
Men när Emelie och deras pappa kom in till sjukhuset, förkrossade, blev jag rationell och klev direkt in i en beskyddande roll, mammarollen. Helt plötsligt blev jag praktisk.
Men när Emelie och deras pappa kom in till sjukhuset, förkrossade, blev jag rationell och klev direkt in i en beskyddande roll, mammarollen. Helt plötsligt blev jag praktisk.
Behandlingstiden
Att behandla ALL innebär 2 ½ år av otal cytostatika- och kortisonbehandlingar. Hemska, tunga mediciner pumpades in i mitt oskyldiga barns tonårskropp. Vilken smärta jag kände.
Så vidrigt att se det barnet som ena dagen tillsammans med sin älskade syster kommit rusande mot mig med lycklig blick och massor av liv i stegen, nu helt plötsligt låg där, skallig, mager och fullständigt utslagen i en säng.
Och att se den älskade lilla systers annars så livfulla blick stå bredvid och titta på med ett skräckslaget uttryck, gör smärtan outhärdlig.
Och att se den älskade lilla systers annars så livfulla blick stå bredvid och titta på med ett skräckslaget uttryck, gör smärtan outhärdlig.
Där, då i den stunden, bestämde jag mig för att ägna varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, vecka och år till att se till att mina flickor skulle få all den trygghet och lugn som jag hade möjlighet att skapa. Jag skulle göra allt för att underlätta deras liv så att inte cancer-behandlingen någonsin skulle bli ett hinder för dom att leva så vanligt som möjligt. Vilket skulle visa sig var en lång och tuff resa.
Kriget i min kropp 
Det skär i hjärtat att läsa det här. Hoppas det kommer en fortsättning!!!! För egen del som också stamcellstransplanterad är jag SÅ tacksam att det var jag som fick det och inte min dotter!
Kramar till er alla!
GillaGilla
Hej syster, När jag läste vad du skrev så åkte mina tankar direkt tillbaka till December och den hemska eftermiddagen när du ringde!!! Tårarna började komma och tänkte på allt vi gått igenom! Men som du kämpat Hanna tillsammans med din familj och vilken seger!!
Puss syster och du betyder så mycket för mig!!
GillaGilla
Som nybliven mamma så skär det i hjärtat att läsa denna text. Kan inte ens föreställa mig den uppgivelsen man måste känna när ens barn blir så allvarligt sjuk. Hade något liknande hänt min dotter så hade jag övertagit hennes sjukdom på ett ögonblick om jag kunde. Misstänker att alla föräldrar känner så. En förälder ska skydda, trösta och bota. Sätta plåster på sår, torka tårar och hålla barnet tryggt och friskt. Att inte kunna hjälpa till och bara vara en åskådare när ens barn förtvinar måste vara en av de absolut värsta upplevelserna i hela världen. Tänker på hela er familj. ❤❤ Kan inte ens föreställa mig vad ni gått igenom.
/Rebecca
GillaGilla