Dag +109: De bästa beskedet på 193 dagar

193 dagar. Det är så lång tid som det har gått sedan jag den hemska torsdagsförmiddagen i mars fick reda på att cancern var tillbaka.

Jag var dansare en gång i tiden. I 8 år dansade jag. Det var alla former; break, hiphop, jazz, funk, locking, balett, show… Jag älskade det. Men min förra cancerbehandling kom i vägen och av olika anledningar så slutade jag. Därefter fann jag kärleken till löpning. Jag har sprungit i fler år än så, men innan dess så var det mest på kul. Efter cancerbehandlingen så växte intresset och jag utvecklade en mer avancerad löpning som verkligen fastnade hos mig. Därför har jag lätt att jämföra mycket i min vardag med det. Min största merit är att jag har genomfört tre marathon sedan 2008. Ändå är det här loppet, det som jag nu högst motvilligt blivit anmäld till, det värsta och tyngsta jag någonsin gått genom rent fysiskt. Naturligtvis menar jag den här senaste cancerbehandlingen.

Men idag, 193 dagar senare, så passerade jag en väldigt viktig milstolpe i det här loppet. Gladare besked än de jag fick idag hade jag inte kunnat vänta mig. Jag vet att jag inte är framme än, det är till och med ganska långt kvar, men det värsta är över. Alla de tyngsta backarna, den värsta mjölksyran och de gropigaste vägarna är passerade. Nu är det bara att ta några djupa andetag och lunka vidare i stilla mak. Läkaren sa okej. Han sa att det är grönt. Han gav mig klartecken. Jag kan fortsätta framåt i livet!

Min fantastiska syster, tillika donator, var med mig de här nervpåfrestande 24 timmarna. Hon kom till mig i går kväll, vi lagade mat, åt massor med godis och såg på film. Allt för att försöka koppla bort tankarna från att spekulera i dagens besked. Det var otroligt skönt att inte vara ensam. I morse höll vi oss båda på gott humör, även om vi var spända och nervösa. Men jag hade ändå en bra magkänsla.

Per Ljungman tog emot oss och bland det första han nämnde var benmärgsprovet. Helt odramatiskt med ett litet leende på läpparna till och med, så sa han ”jag antar att du redan vet om att benmärgen är fin?”. Jag sa att vi inte hade hört någonting om det och då bekräftade han det igen. Jag kunde knappt ta till mig orden. Benmärgen är fin, den är ren, vi kan inte se några spår av cancer. Jag kunde nästan höra dunket när stenen lossnade från hjärtat, det dånade i öronen. ÄNTLIGEN! Både mina och Emelies ögon tårades direkt, vi var så lättade! Men de goda nyheterna slutade inte där. De tidigare chimerism- proverna har visat att två av tre celltyper tagits över av stamcellerna till 99,7%, men det tredje provet kunde inte visa något resultat än och det var där min cancer satt. Nu gav benmärgen oss det glada beskedet att alla blodceller i snitt har tagits över till 99,7%. Det är ett fantastiskt resultat eftersom man aldrig räknar med att 100% ska bli donator, utan en viss mängd egna celler lämnar man kvar. Man kan nu säga att transplantationen har lyckats!