Dag +109: De bästa beskedet på 193 dagar

193 dagar. Det är så lång tid som det har gått sedan jag den hemska torsdagsförmiddagen i mars fick reda på att cancern var tillbaka.

Jag var dansare en gång i tiden. I 8 år dansade jag. Det var alla former; break, hiphop, jazz, funk, locking, balett, show… Jag älskade det. Men min förra cancerbehandling kom i vägen och av olika anledningar så slutade jag. Därefter fann jag kärleken till löpning. Jag har sprungit i fler år än så, men innan dess så var det mest på kul. Efter cancerbehandlingen så växte intresset och jag utvecklade en mer avancerad löpning som verkligen fastnade hos mig. Därför har jag lätt att jämföra mycket i min vardag med det. Min största merit är att jag har genomfört tre marathon sedan 2008. Ändå är det här loppet, det som jag nu högst motvilligt blivit anmäld till, det värsta och tyngsta jag någonsin gått genom rent fysiskt. Naturligtvis menar jag den här senaste cancerbehandlingen.

Men idag, 193 dagar senare, så passerade jag en väldigt viktig milstolpe i det här loppet. Gladare besked än de jag fick idag hade jag inte kunnat vänta mig. Jag vet att jag inte är framme än, det är till och med ganska långt kvar, men det värsta är över. Alla de tyngsta backarna, den värsta mjölksyran och de gropigaste vägarna är passerade. Nu är det bara att ta några djupa andetag och lunka vidare i stilla mak. Läkaren sa okej. Han sa att det är grönt. Han gav mig klartecken. Jag kan fortsätta framåt i livet!

Min fantastiska syster, tillika donator, var med mig de här nervpåfrestande 24 timmarna. Hon kom till mig i går kväll, vi lagade mat, åt massor med godis och såg på film. Allt för att försöka koppla bort tankarna från att spekulera i dagens besked. Det var otroligt skönt att inte vara ensam. I morse höll vi oss båda på gott humör, även om vi var spända och nervösa. Men jag hade ändå en bra magkänsla.

Per Ljungman tog emot oss och bland det första han nämnde var benmärgsprovet. Helt odramatiskt med ett litet leende på läpparna till och med, så sa han ”jag antar att du redan vet om att benmärgen är fin?”. Jag sa att vi inte hade hört någonting om det och då bekräftade han det igen. Jag kunde knappt ta till mig orden. Benmärgen är fin, den är ren, vi kan inte se några spår av cancer. Jag kunde nästan höra dunket när stenen lossnade från hjärtat, det dånade i öronen. ÄNTLIGEN! Både mina och Emelies ögon tårades direkt, vi var så lättade! Men de goda nyheterna slutade inte där. De tidigare chimerism- proverna har visat att två av tre celltyper tagits över av stamcellerna till 99,7%, men det tredje provet kunde inte visa något resultat än och det var där min cancer satt. Nu gav benmärgen oss det glada beskedet att alla blodceller i snitt har tagits över till 99,7%. Det är ett fantastiskt resultat eftersom man aldrig räknar med att 100% ska bli donator, utan en viss mängd egna celler lämnar man kvar. Man kan nu säga att transplantationen har lyckats!

Vi plockade bort den sista immunhämmande tabletten idag, så nu ska jag vara beredd på en gvh- reaktion. Men om den kommer nu så kommer den inte vara så allvarlig som om den hade kommit från början. Vi tog även bort magnesium- tillskottet eftersom det värdet står i direkt relation till immunhämningen. De enda tabletter jag nu har kvar är Fluoxetin som är antidepressiva tabletter (dessa håller jag självmant på att trappa ner då jag verkligen inte anser mig behöva dom längre), samt Bactrim & Valaciclovir som ska skydda mig mot olika typer av virus i 3 månader till. Dessutom är det precis insatt hormoner eftersom Per sa att jag utan tvekan kommer att behöva dessa. Han sa att eftersom jag är en ung kvinna som har fått stora skador av strålningen, framförallt på äggstockar och livmoder, så är det viktigt att hjälpa kroppen med hormonerna. Doseringen överlät han till gynekologen så motvilligt måste jag kontakta den märkliga karln i morgon och fråga vad han har tänkt sig. Ska dubbelkolla detta med min privata gynekolog sen…
Jag ska lite smått börja vaccineras igen också. Man kan inte gå på med de tunga vaccinen än då kroppen inte skulle klara dessa, men om två veckor ska jag få den första som är mot lunginflammation. Sedan har jag även en spirometri undersökning kvar att göra, den ska visa om mina lungor har tagit skada av strålningen.
Men jag lever. Och idag mer än någonsin förr. Jag har njutit av allt, varenda sekund och varenda litet gruskorn. Jag kan koppla av lite grann, för första gången på nästan 200 dagar. Även om jag kommer vara lika nervös inför benmärgsprovet som ska tas om tre månader, och sen nästa efter det, och sen nästa efter det… så har jag ändå fått lite andrum nu och jag fortsätter framåt med bestämda steg.
Jag vinner aldrig på lotter, jag får aldrig rätt kort när vi spelar poker, jag snubblar ofta, springer in i glasdörrar, tappar bort saker, blir bestulen, förlorar saker som jag jobbat hårt för och jag åker ständigt på alla typer av konstiga händelser, ovanliga sjukdomar och elaka influenser som finns. Men någonstans inser jag att jag trots det har mer tur än väldigt många andra.
Köpte den här krukan till mig själv i present idag. Det står ”HOME, the new life starts from here”. Jag planterade ner blomman som jag fick av mamma när jag hade opererat ut CVK:n i den. Och härifrån, hemma i Midsommarkransen, börjar mitt nya liv.
Annonser

4 reaktioner till “Dag +109: De bästa beskedet på 193 dagar”

  1. Så härlig läsning Hanna. Vi vet alla hur du har kämpat dig fram till dagens positiva besked. Njut på alla sätt du kan! Stor kram /kusin Eva

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s