Dag +89: Ett möte och en påminnelse

Tänk att det imorgon har gått tre månader sedan transplantationen…! Oj vad tiden går fort. Jag var ute en sväng i går kväll, för att röra lite på min stela kropp. Det var ganska svalt, jag såg några nedfallna löv längs vägrenen och luften kändes vad folk skulle beskriva som – trots att detta är ett uttryck som jag personligen har lite svårt för – krispig. I vanliga fall skulle den här insikten om att sommaren snart är över och att hösten knackar på göra mig ledsen och låg. Men inte i år. Jag ser konstigt nog fram mot den stundande årstidens mys och mörker. För första gången på många år. Kanske är det för att sommaren 2013 varken blev som jag hade tänkt mig eller något vidare överhuvudtaget. Nu är jag starkare än jag har varit på många månader och det känns fantastiskt!

I morse åkte jag in på provtagning i vanlig ordning. Men för första gången sedan i mars så blev jag stucken i armen istället för att lämna blod ur CVK:n. Och för första gången kändes det helt okej! Trots att jag för några år sedan hade en tillfällig diabetes i ett par månader då jag var tvungen att sticka mig själv i fingret, magen och låret fler gånger dagligen, så har jag så länge jag kan minnas haft svårt för att bli stucken i armvecket. Jag börjar alltid hyperventilera och blir illamående. Antar att vi alla har en Akilleshäl på ett eller annat sätt. Men den här gången kunde jag till och med se på medan hon tappade mig på blod. Jag börjar nog bli ganska härdad på flera plan. Sedan fick jag ett utskrivet mail från syster Kerstin. Det var från Blodcancerföreningen i Stockholm som bjöd in yngre personer som har eller har haft blodcancer till en fika nästa vecka. Tanken är att föra samman ungdomar i samma situation och med liknande erfarenheter för att prata och dela tankar. Jag tackade vänligt för hennes omtanke och la respektfullt ned pappret i väskan samtidigt som jag tänkte ”jag slänger det här på vägen ut”. Som för att inte såra hennes känslor, även fast jag vet att hon inte skulle bry sig vidare om ifall jag tackade nej.
Jag har blivit inbjudan till liknande events av Ung Cancer och även blivit erbjuden gratis medlemskap hos dom, men än så länge har jag inte tackat ja till något. Att ta sig dit och pärla är en annan sak, för då är det både friska och sjuka som är där, dessutom pysslar vi och pratar inte om cancer. Det är av välgörenhet jag har gjort det, inte för att träffa andra med cancer. Jag vet inte varför jag känner ett motstånd till att gå, speciellt inte som jag efter återfallet har haft ett stort behov av att prata om cancern. Jag får infall i bland när jag går på gatan att stoppa första bästa människa och säga ”Hej,jag har cancerbehandlats sedan i mars” bara för att få en reaktion och sedan få i gång en konversation om ämnet, men jag vet inte varför. Jag har ett så stort behov av att få det ur mig. Men jag vill ändå inte fika med andra ungdomar som slåss mot samma sak. Märkligt. Jag har tänkt på det, mycket och många gånger, men jag vet verkligen inte varför längre.

Efter provtagningen fick jag äntligen chansen att träffa ”Nyckelpigan” som råkade ha en tid inbokad på Huddinge samma dag som mig. Vi hade en härlig timme då vi fikade och pratade övergripande om varandras situation. Det var så skönt att prata med henne, för vi talar i samma termer och jag vet att hon förstår mig. Enda skillnaden är var vi lägger vikten någonstans. På grund av att vi har olika blodsjukdomar som har behandlats på aningen olika sätt och för att det är en del år emellan oss, så är det olika behandlingar och konsekvenser av dom som har fått olika stora betydelser för oss. Men för det kunde vi ändå relatera till den andre. Hon gav mig en nyfikenhet att kanske dyka upp på den där Blodcancer- fikan ändå… Det kan faktiskt ge en del.
Tack för den givande träffen idag soldat Nyckelpigan, fortsätt kämpa på med ditt krig, vi ser till att boka in en träff snart igen!

Så här tjusigt samlade är veckans
piller nu!

När jag kom hem sorterade jag upp medicinerna för veckan. Hittills har jag använt de dosetter som jag fick från CAST, en för var dag. Fem stycken. Men tänk, jag kan äntligen få plats med alla piller i en och samma dosett! Jag kan inte beskriva det lyckorus jag kände när jag gick ner till sopskåpet utanför min port och slängde ner de fem fula stora blåa dosetterna där. Jag tackar dagen för det lilla!

Att bara gå hemma är något som jag är riktigt dålig på. Jag är heltidssjukskriven av en anledning och det är bland annat för att jag ska ta det lugnt och återhämta mig efter en svår kamp (som inte riktigt är över än). Men nu när jag är lite starkare och vissa dagar är lite piggare, så kryper det i kroppen. Jag ringer och pratar med mamma, syster och vänner som är på jobben. Och jag avundas dom. Enormt. Jag saknar att prestera, att vara social, att bygga relationer och att se resultat. Jag måste göra något! Så jag städar. Och städar. Och städar. Men idag fick jag nog, jag storstädade i går och idag sken solen igen. Jag vet inte hur länge värmen stannar kvar och jag ville låta kroppen få lite D- vitamin, så efter en förmiddag inne på Huddinge och sen någon timmes storhandling på ICA (måste passa på när det är folktomt i butikerna) så tog jag min bok och promenerade ner till den lilla mysiga parken som jag har så nära till från min lägenhet. Sen satt jag där på en bänk i solen. Jag läste ”Niceville”, boken om tjänstefolket i södern och om segregationen mellan de svarta och vita. Jag tittade på de underbara barnen som sprang omkring och lekte, skrattade och busade i parken. Emellanåt var det någon som ramlade och slog sig, vid ett tillfälle träffade en boll pannan på en liten grabb, en annan gång välte en flicka med sin cykel. Tårarna rann i 2 minuter och sen sprang dom skrattandes vidare. Som att inget ont skett eller någonsin kommer ske. Så oskyldigt och naivt. Och så vackert. Jag hade kunnat gråta när jag satt där på bänken, samtidigt som jag log med hela ansiktet.

Jag pratade med min mamma i telefon när jag satt där. Jag berättade om de stresskrypningar jag har i kroppen nu och min oro för att ”slappa till mig”. Jag är så rädd att inte längre kunna hänga med i tempot på jobbet och i vardagen när jag väl kommer tillbaka, för att jag har vant mig vid något lugnare. Hon svarade bestämt och lugnt att jag definitivt inte kommer att hänga med. Hon påminde mig igen om det stora och hemska som jag har varit med om, att den normala vardagen har ett helt annat tempo än en cancersjuk vardag och att jag faktiskt inte kan räkna med att vara tillbaka på samma nivå som tidigare på mycket länge. Hon sa också att det är ganska bra. De flesta stressar på i livet, njuter inte. De går mellan jobbet och hemmet för att de måste och ser fram mot de två dagar av sju i veckan som de är lediga. Jag har fått en ny insikt som jag måste se till att vårda och ta vara på och jag måste lära mig att bara kunna sitta på en parkbänk och njuta av livet. Arbetande kvinna eller inte.
Kloka fina mamma, hon lyckas alltid få mig att se det som jag för tillfället har glömt bort.

Tack för ytterligare en dag utan smärta och med relativt mycket energi. Alla de dagarna är värda guld.

Annonser

3 reaktioner till “Dag +89: Ett möte och en påminnelse”

  1. Hej min systerdotter, det var ett tag sen men har haft en pratglad tjej på morgon tåget som inte alls förstår att det är min tid med dig:) fast man kanske ska säga till för hon kan ju inte veta. Låter som om du tar vara på dagen på ett utmärkt sätt. Jag ska då försöka lära mig av dig… Kryper det något mer så har vi också en lägenhet som ska städas…… Puss

    Gilla

  2. Jag tycker också du ska gå och se vad det ger! Jag tror att du kommer att tycka att det är bra. Jag har också fått inbjudan, men är väl lite överårig för att räknas in bland unga med blodcancer 😉

    Gilla

  3. Och jag ser fram emot en krispig höst med en Hanna på frammarsch. Vi får boka in en mys- och filmkväll sen tycker jag. 🙂

    Jag tror som du nämnde att det kan vara jättebra att gå på den där fikan för att få chans att träffa andra i liknande situation. Det kan också visa sig vara nåt som inte känns som att det ger något för just dig, och då är det ju helt okej också, olika drabbade behöver nog olika slags stöd tror jag. Men, då har du i alla fall provat!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s