Dag +28: Samtal med professor Per Ljungman

Idag var det sjukhus- dags igen. Jag får alltid en liten klump i magen när jag ska åka dit. Skönt att mamma var ledig och gjorde mig sällskap. Det togs en mindre mängd prover idag för att immunförsvaret var så stabilt förra gången! Alla kontroller var bra också, förrutom vikten… nu vägde jag 51.5 med kläder och 51.9 senast. Ytterligare ett halvt kilo ner med andra ord. Men jag kämpar på och tänker inte ramla ner under 51 kilo igen! Både för att stamcellerna ska orka slå ut cancern och för att jag inte trivdes så bra med en vikt på 48. Det gjorde ont både att stå och sitta 😦 Dessutom tyckte jag inte om det jag såg i spegeln…

Efter det träffade vi professor Per Ljungman. Det var honom jag hade inskrivningssamtal med tre veckor innan transplantationen. Det är en otroligt trevlig och kompetent man som inger lugn. Han berättade att de flesta av mina blodvärden har sjunkit igen, men att det inte är ovanligt vid just en stamcellstransplantation. Jag frågade varför man använder stamceller i stället för benmärg numer, förrutom att en benmärgstransplantation är aningen mer komplicerad och mer smärtsam för donatorn. Han svarade så här:

– Det har gjorts ett flertal olika tester med benmärg och stamceller och slutresultatet har blivit exakt detsamma. Om man har en icke cancerrelaterad sjukdom som ändå kräver en transplantation så finns det ju inga celler i blodet man behöver döda. Därför gör man en benmärgstransplantation i dom fallen. Man sätter in ”nyfödda” celler som tar ett tag på sig att mogna och börja jobba men dom lever länge. Vid en cancersjukdom som din så behöver man rensa blodet. Då väljer man oftast stamceller som är mer mogna än benmärg och därför börjar jobba i blodet direkt. Däremot dör dom fortare och det är därför dina blodceller ni sjunker, det måste produceras nya celler nu. Som sagt; slutresultatet är exakt detsamma, det är bara olika vägar dit.

Väldigt intressant och informativt, det här hade jag ingen aning om! Han gjorde lite småkontroller så som att kolla efter utslag på min kropp som kan antyda GVH, men hittade inga. Han sa att det var väldigt bra för GVH av betydelse bör inte dyka upp förrän man börjar plocka ut de immunhämmande medicinerna. Sen frågade han hur jag mår i allmänhet. Jag svarade att jag fortfarande är extremt trött och illamående men att jag annars mår bra. Sen frågade jag varför jag fortfarande får så mycket kallsvettningar. De andra abstinensbiverkningarna från morfinet är ju nästan borta. Han svarade då:
– Det är inte så konstigt. Strålningen slog ut alla dina könshormoner så du har fått en slags klimakterie.

Vad sa du sa du? Jag var chockad. Mamma bet sig i tungan för att inte fnissa, hon säger att jag såg ut som att jag precis blivit bestulen. Det här är ju en pytteliten biverkning jämfört med allt som varit, men ändå något dom har missat att informera om! Massa tankar for genom huvudet. Har jag inga könshormoner alls?  Vad betyder det? Är jag ingen kvinna längre? Vad är jag? Läkaren måste ha sett min förbryllade min för han sa direkt att det inte var något att oroa sig för. Dom kommer fylla på med könshormoner tids nog. Till dess är det bara att hålla ut för jag mår som man bör i min situation. På vägen från sjukan pratade jag och mamma dels allvarligt om hur kraftigt med stryk min kropp har fått, ALLT är verkligen utslaget! Dels kunde vi inte sluta skoja om att jag är en klimakteriekossa vid 27 års ålder (samtidigt som jag har en mjölktand kvar). Haha, jag bjuder på den.

Efter en lång dag och ett långt inlägg, samtidigt som jag har kollat på filmen Social Network, så är det nu dags för sängen. Det ska bli skönt 🙂