Funderingar under smärta

Traskar fram och tillbaka i sovrummet igen. Det känns som om någon håller en öppen låga mot mina fotsulor. Klockan är 02.00, jag hat tagit alla smärtstillande som jag får,  så jag är redigt dåsig och trött. Höll nyss på att somna stående! Det känns lite bättre när jag står upp men någon minut efter att jag lagt mig så blommar smärtan upp igen. På en smärtskala 1-10 så är det här en 8a. ”Och värre kan det tyvärr bli” sa läkaren.

Mitt i natten så här, med smärta och när det är tyst och mörkt, så är det svårt att inte tänka en massa.

Vad händer om transplantationen inte funkar? Bör jag skriva testamente? Får man vara med och planera sin begravning? Hur fort går det i så fall innan jag slutar andas? Gör det ont att dö i min typ av leukemi? Om allt fungerar, när är jag tillbaka i vardagen igen? Kommer jag någonsin igen ha tilltro för att jag är frisk? Vad skulle jag ha gjort imorgon om jag inte hade återinsjuknat?

Är så trött att jag håller på att falla ihop. Men alla gånger som jag lagt mig så har smärtan eskalerat. Läste nyss en annan blogg om leukemi och transplantation. Hon har dock kommit mycket längre.  Hon är inne på Dag +49 nu eller där omkring. Känns skönt att läsa om någon annans alla funderingar och allt som händer, någon som gjort samma ingrepp och för inte så länge sen. Hon lider fortfarande av bieffekterna,  även fast det gått så pass lång tid. Vilka komplikationer kommer jag stöta på? Kommer jag att få barn efter allt det här? (Har 4-5% chans). Kommer vi gemensamt sitta och läsa den här bloggen då? Kommer jag insjukna igen? Vad gör man då?

3 reaktioner till “Funderingar under smärta”

  1. Skrämmande tankar, men som Lotta sa är det nog viktigt att inte försöka tränga undan dem… Även fast jag och alla runt omkring dig är totalt inställda på att du kommer att greja detta med segerflaggan i topp, så förstår jag att det är omöjligt för dig att ha den inställningen varje dag, varje minut. Men du ska veta att vi tror på dig till 100 procent! Älskar dig ❤

    Gilla

  2. Man känner din rädsla och samtidigt din styrka när man läser din blogg. Och det är nog viktigt att man tillåter sig själv att känna alla dom där tankarna. Varje morgon när jag springer på stranden tänker jag på dig och din kamp som du går igenom. Jag är helt säker på att är det någon som kommer fixa det så är det du! Ett steg i taget, en tanke i taget för att nå ända in i mål! Massa styrkekramar! ❤

    Gilla

  3. Gumman, vad du går gå igenom!! Men som jag sa när jag var hos dig, hade nog blivit mer orolig om du inte hade fått några biverkningar och du har ju tagit alla tidigare så varför inte nu:(
    Du är så duktig som kämpar som du gör, är så stolt över dig trots att du har det så kämpigt.
    Vet att man pendlar i tankarna jätte-mycket men i slutändan så kommer ”kämpet” tillbaka.
    Tänker på dig hela tiden och kommer säkert att terra dig varje dag men som sagt du behöver absolut inte svara mig hela tiden. Puss gumman

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s