Återgången till arbetet. Och lite feber.

Jag vet inte vad det är som försiggår just nu men jag har väldigt svårt att ens lyfta ett finger. Sover väldigt mycket igen, i snitt 10 timmar/dygn, men är aldrig pigg. Jag tycker att jag sover bra på nätterna och det brukar bli 7-7½ timme. Jag går upp samma tid varje morgon för att inte vända på dygnet. Men ändå är jag så slut vid lunch att jag somnar igen. Antingen innan eller efter. Trots att jag verkligen anstränger mig för att vara vaken! Jag vill ju kunna få saker gjorda och veta att jag klarar en hel dag utan att behöva kollapsa på soffan, men det går verkligen inte. Jag ställer klockan på 20 minuter, det är ungefär vad en bra power nap ska ta har jag hört, sen ska man tvinga sig upp så det inte blir längre för då vaknar man mosig. Men jag lyckas verkligen inte och kan sova 1-1½ timme till utan problem!
”Vad skönt det låter” kan man tänka. Men det är det inte. Jag blir nedstämd för att jag inte får något uträttat och jag är orolig för hur det ska gå när jag börjar få mer att göra på dagarna. Som att jobba till exempel. Kommer jag klara det?
Kommer jag någonsin komma tillbaka?..

Förutom detta har jag fortfarande feber som åker berg-och-dalbana.
Ca 20% av senaste tiden har jag haft min normala kroppstemperatur på 37,0-37,3 grader.
Ca 30% av senaste tiden har jag haft mellan 37,8-38,0 grader, dvs. feber som gör mig matt och hängig.
Resterande 50% av tiden har jag en temperatur på 37,6 grader som är en tillräcklig temperaturförhöjning för att jag ska känna mig varm och trött.
Troligtvis är detta en del i att jag sover så mycket, men knappast enbart.

Igår kväll var jag på en indisk restaurang i Liljeholmen för att fira en nära väninnas födelsedag. Jag mådde bra, både under dagen och när jag kom dit. Men lagom till att vi fått in tallrikarna så började min värld gunga och jag blev illamående. ”Jag behöver bara äta och dricka mycket vatten” tänkte jag. ”Kanske är det alkoholen från gårdagens fest som gör sig påmind, även om jag inte varit bakis idag”. Men det spelade ingen roll att jag försökte tvinga i mig maten. Allt fortsatte snurra och jag fick svårt att fästa blicken. Känslan av att behöva spy blev intensivare och vid fyra tillfällen gick jag undan för att hämta andan på toaletten och utomhus. Men det blev verkligen inte bättre.

Kväljningarna kom tätare och jag kunde inte längre fokusera på vad någon sa. Jag höll ändå ut en stund till men fick erkänna mig slagen när varmrätten var uppäten (åtminstone de andras, min tallrik var full med mat). Sambon kom och hämtade mig och så snart jag kom innanför dörren gick jag till min låda med mediciner och tog en Odansetron och två Leregigan. Båda har jag fått för illamående och dom är inte beroendeframkallande så jag behövde inte oroa mig. Någon halvtimme senare, när jag och sambon börjat titta på ”The Meg” så slutade det snurra och kväljningarna upphörde. Kvar fanns ett mindre illamående som jag fick gå och lägga mig med senare.
Angående filmen så kan du se den om du gillar hajar och/eller blir nostalgisk när du tänker på ”Jaws” men förbered dig på otroligt dåliga dialoger och töntiga klyschor!

Jag ska i alla fall göra ett försök att gå tillbaka till jobbet. I morgon till och med! Jag har haft kontakt med min chef under en lång tid angående återgången. Jag arbetar som uthyrningskonsult och åker normalt ut till kunder på olika uppdrag, korta som långa. Ofta administrativa uppgifter. Men det har inte gått så bra senaste gångerna. Inte bra alls faktiskt. Om en kund ska vilja hyra in mig som konsult så förväntas jag såklart leverera, visa framfötterna och vara snabblärd för att komma in i deras rutiner direkt. Varför ska dom annars betala för mina tjänster? Och om jag säger att jag går på efter- cancerbehandling och emellanåt är förvirrad, trött eller har ont i ögonen så kommer kunden med största sannolikhet att välja någon annan. Så jag har gått dit och försökt jobba på som om jag vore helt frisk. Jag vågade inte låta behandlingar och läkarbesök inkräkta på arbetstiden så jag försökte pussla ihop det genom att stressa i väg på luncher eller efter jobbet. Jag fick arbetsuppgifter som egentligen var för betungande och jag gjorde många misstag som behövde rättas till. Därför blev det också mycket övertid – något som ju inte alls är accepterat när man är sjukskriven! Jag borde ha jobbat 25% men lovade ut mig på 50% för att det skulle vara värt att hyra in mig. Det slutade med att jag jobbade upp till 75%. Och som jag tidigare nämnt; sista gången jag försökte mig på detta, för 2 år sedan nu (!), så brakade jag ihop totalt. Drog på mig infektioner och stresskollapsade i min pojkväns hall…

Den här gången har jag ställt krav på min chef. Kanske oförskämt många krav? För att kunna/vilja återgå till arbetet så har jag dessa kriterier:

1. Inte hyras ut till en kund eftersom jag måste kunna vara ärlig med hur dagsformen är samt att jag måste åka till sjukhuset då och då. Därför önskar jag få jobba på huvudkontoret där min chef sitter samt några andra som vet någorlunda vad jag har gått genom. Då kommer inte förväntningarna på mig vara omöjligt höga.

2. Kunna berätta om det är saker jag inte klarar den dagen, som till exempel sitta timmar vid datorn när jag har ont i ögonen eller värk i händerna. Våga säga till när jag känner av fatigue. Våga erkänna att jag är väldigt förvirrad och har minnessvårigheter nu. Om jag kan vara ärlig med detta så kan jag också anpassa arbetsuppgifter och se till att jag gör nytta trots sämre förutsättningar.

3. Få planera in sjukhusbesöken och behandlingarna tillsammans med den som ska ha koll på mig så att jag inte behöver ta igen de timmarna senare (något som Försäkringskassan inte heller tillåter, jag ska få hel sjukpenning de dagar jag ska på behandling). I och med det så behöver jag ju ha en tjänst som tillåter varierade tider på dygnet samt att jag inte är på plats alla dagar varje vecka.

4. Kanske till och med ha möjlighet att jobba hemifrån?

Dessa krav har gjort det svårt för min chef att hitta en tjänst. Men en dag hörde han av sig och bad mig komma på möte. Vi har haft en del uppföljningsmöten under alla mina sjukskrivna år så jag förväntade mig inget särskilt. Men det visade sig att han äntligen hittat en ledig plats åt mig på huvudkontoret! Han uttryckte sig som så att jag ju hade kunnat assistera honom för länge sen men att han känner mig så väl att han förstod att jag skulle känna mig i vägen om han ”hittade på” arbetsuppgifter. Därför ville han att jag skulle få hjälpa till med saker som faktiskt är viktiga. Han har pratat med en man som sköter en administrativ grupp.
De flesta där studerar tydligen och jobbar deltid. Det passar bra då det inte finns arbetsuppgifter alla dagar och tider i veckan, så det här kan vi planera in och anpassa med mina behandlingar allt eftersom.
Jag kommer få använda mina färdigheter i skrift genom att bl.a. skriva annonser. Men tjänsten innehåller mer och jag kommer få den variation i arbetet som min personlighet behöver.
Det kommer inte vara någon press på deadlines och man kommer kunna hjälpas åt inom gruppen så man inte själv behöver känna att man ställer till det om man måste vara hemma.

Min chef är väldigt bra och känner mig väl. Jag har tackat honom för att han har mött mig så bra och han svarade att han ser mig som en utmaning. Haha! Han är nog inte den enda i min omgivning som gör det.
Han sa att jag kan förvänta mig att åka på en hel del förkylningar under hösten, dels för att jag ska träffa nya människor och dels för att det är en sån årstid, och att jag inte ska känna skuld om jag måste vara hemma. Han sa också att han kommer ha koll på mig då jag har en tendens att jobba över för att jag så gärna vill få saker gjorda.

Hur bra låter inte allt det här?! Jag känner bara en gnutta nervositet, mest för att träffa så många nya människor men också för att inte klara av arbetet. Resterande känslor är bara nyfikenhet och förväntan. Ser verkligen fram emot morgondagen 🙂
På onsdag ska jag in igen men torsdag och fredag har jag behandlingar så det blir en mjukstart för mig vilket är jättebra.

Alla krav uppfyllda och förutsättningar för att jag ska klara det här är så optimala som möjligt! Jag är tacksam över att ha en så bra arbetsgivare för det är verkligen inte alla som har det. Jag har träffat fler cancersjuka som har oförstående chefer och kollegor. Som tvingas tillbaka till jobbet för tidigt. Som förväntas jobba på som dom gjorde innan dom blev sjuka. Som inte kan få anpassade arbetsuppgifter.

Det här blir en stor förändring i min vardag och jag är övertygad om att det kommer bli till det positiva!

Nu ska jag ut i solen och höstvädret en sväng för att mota bort huvudvärken. Eller ja… höst och höst. Det är ju sommarvärme. Till min stora förvåning hittade jag vildhallon på innergården som jag och Lakrits delade på. Ganska otippat måste jag säga men åh så goda dom var!