40 grader feber och hastigt inlagd

I morse när jag packade ihop mina saker så lämnade jag allt som var kopplat till övernattning hemma. Bland annat min fina lilla resdator. Att skriva ihop ett innehållsrikt och målande inlägg på mobilen är inte min grej. Jag avskyr till och med att skriva sms. Så jag kommer inte peta ner allt jag kan berätta förän jag hittar ett vettigt tangentbord utan auto correct som aldrig fattar vad jag menar.

Var redo att åka till jobbet i morse. Upptäckte en temp på 37.8 men eftersom jag är van vid högre kroppavärme vid det här laget så tänkte jag ”en liten stund kan jag åtminstone fara in”. Frös dock så pass att jag stannade kvar under täcket ett tag till. Måste ha slumrat till och vaknade med feberfrossa och värk i hela kroppen. 38.6. Jag ringde Hematologen. Dom tyckte att jag skulle ta Alvedon och avvakta lite till dom pratat med läkare. Slumrade in en stund till och vaknade inte särskilt långt senare av att hela kroppen ömmade. 40 grader feber… Inom loppet av en timme hade jag gått från 38 grader upp till 40. Inte bra. Hematologsköterskan Carina sa samma sak följt av ”du måste komma in direkt”.

Jag gjorde mig långsamt i ordning. Tanken på blodförgiftning slog mig. Båda gångerna jag fått det började så här. Men jag var inte rädd, otippat lugn. Det enda jag tänkte var att jag inte ville åka in. Tog en taxi eftersom jag fått mitt sjukreskort påladdat nyligen och åker till reducerat pris.

Släpade mig in till mottagningen. Kroppen höll på att vika och ömmade för varje steg. Fick direkt ett rum och smärtlindring. Trots Alvedon hade febern inte sjunkit till mindre än 38.6 vilket var bekymmersamt. Vi tog oändliga mängder prover, trots alla vi tog igår. Inget uteslöts. Blodprover, odlingar, urinprov, pinne i halsen, näsprov… Allt man kan tänka sig. Hörde även pneumosystis nämnas. En bakterie som nästan tog mitt liv som 15-åring. Blodtryck, temp igen, vikt, saturation, lyssna på lungor, klämma på mage…

Vätskedropp sattes in. Sedan fick jag omedelbart en dos med intravenös antibiotika som ska täcka en övergripande mängd bakterier. Jag hade inte en aning om vad dom misstänkte och satte mig emot. Vill inte längre ha en massa mediciner som jag kanske inte behöver. Men det var inget att diskutera.

När allt var taget lämnades jag en stund för mig själv, sedan rullades jag i sängen upp till CAST. Den absolut bästa och mest värmande avdelning jag någonsin legat på. Det gjorde mig tacksam mitt i elände och sorg. Nya kontroller togs. Inget lämnas åt slumpen. Hade ingen aptit och ville inte äta men dom försökte locka med det ena och det andra till jag gick med på soppa och skorpa.
Mamma dök upp på eftermiddagen, lagom till läkaren kom. En kvinnlig barnläkare som jag inte träffat förut. Hon var  väldigt påläst om min situation och lyhörd. Trots att hon knappt kunde ge oss svar om något så kände både jag och mamma att vi fick ut mycket av mötet.

Provsvaren och alla odlingarna dröjer. Inga gissningar görs innan. Absolut enda svaret vi fått är att CRP är kvar på 5. Inget att oroa sig för där med andra ord. Jag sa att jag ville spendera natten hemma. Febern hade äntligen gått ner och jag kände inga andra symptom än huvudvärk. Fick då till min förtvivlan höra att febern kan ha gått ner tack vare antibiotikan, att jag skulle fortsätta få den var sjätte timme och att jag måste hållas under uppsikt till imorgon. Då brast det för mig.

Jag vägrade. Jag tänkte inte läggas in och accepterade inte mer antibiotika förän det var säkert på vad det är jag har. Tänk om det bara är en vanlig influensa?! Ska jag pumpas med fler kemikalier i onödan? Jag fick ju ännu en förbaskad antibiotika igår! Nej. Här fick det vara nog. Jag åker hem i natt och kommer in om febern stiger.
Läkaren höll sig lugn i min hysteri. Mamma var upprörd över min vägran. Det var många känslor i ett litet rum på avdelningen för stamcellstransplantationer. Hur närmsta minuterna förflöt tänker jag inte skriva om på en mobil. Det slutade i alla fall med att antibiotikan åter var odiskuterbar och jag fick förklarat för mig att det i morse kan ha varit början på en blodförgiftning som antibiotikan i morse stoppade. Om jag åker hem ensam och somnar så kanske jag vaknar för sent om en ny blodförgiftning tar fart och jag inte hinner in i god tid. Så hur mycket jag själv hellre riskerar det än att behöva spendera natten här så har jag en skyldighet att låta min familj få sova i natt utan oro. Jag hade antagligen fortsatt vägra om inte läkaren var så medmänsklig och min mamma kunde sätta ord på alla mina känslor när jag tillslut var för upprörd för att prata.

Som alla de bästa mammor pysslade hon om mig hela eftermiddagen. Hon skämde bort mig med precis den mat jag ville ha från huvudentrén. På det kaffe, kaka och bulle. Trots aptitlöshet fick jag i mig en del. Hennes sambo dök upp och tillsammans med mamma höll dom mig sällskap till 21.
Sköterskorna här gör situationen uthärdlig. Inte en enda har attityd eller dåligt humör. Dom vårdar och stöttar, lyssnar och servar. Vad man än önskar för att göra sjukhusvistelsen så behaglig som möjligt gör dom allt för att fixa. Min önskan var en piggelin och den gjorde min kväll. Tidigare idag bakade en sköterska scones till eftermiddagsfikat. Jag var inte sugen alls men gesten är rörande. På infektionsavdelningen kunde dom inte ens koka ett ägg åt mig när jag inte hade ätit något. ”Vi hinner inte”.

Mår skit av att ligga inne. En liten sömntablett nu, antibiotika kl 00:00, igen kl 06:00 och provtagning någon gång mellan 07:00-08:00… Ska försöka härda natten, önskar svar i morgon på vad som händer och siktar som hårdast på att åka hem under eftermiddagen.

Tack för allt stöd som jag får

08:50 Väntar febrig och besviken på taxi till sjukhuset

Annonser

4 reaktioner till “40 grader feber och hastigt inlagd”

  1. Haha, där finns ju ytterligare en positiv sak med alla mina åkommor! Du är bra på att få mig att se anledningar till alla dumheter som jag åker på. Själv slutade jag läsa spännande böcker för länge sen eftersom jag har nog av det till vardags! Nu är det psykologi som gäller.
    Det är jag som ska tacka för allt gott du tog med dig, att du lyckades muntra upp mig med och för att du hjälpte mig under läkarbesöket. Ödet har gjort det igen!
    Måste också tacka för fantastiska blommor. Du har säkert snappat upp hur glad en bukett gör mig.
    Kramar

    Gilla

  2. Vem behöver en thriller-bok när man har din blogg att läsa??? Men den är onödigt spännande kan jag tycka, så nu får det vara nog!!! Jag önskar dig att ha lite tråkigt i vardags-lunken som omväxling! Tack för jättetrevligt fikasällskap! Trots allt elände får jag en energikick av att träffa och prata med dig!
    KRAM

    Gilla

  3. Gumman vad du råkar ut för�� förstår inte varför ni inte kan få lugn och ro någon gång!!!! Nu håller jag tummarna att detta var kulmen och att det vänder efter detta!!! Tänker på dig. Puss

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s