Så sitter jag här vid midnattstimman och skriver igen.
Kom att tänka på en sång idag. Det är en barnsång som har betytt väldigt mycket för mig. Den och en till, dessa två spelade jag varma som liten. Vi hade en stor svart kasettbandspelare, kombinerad med radio. Den stod i den enorma bokhyllan i vårat vardagsrum hemma i villan där jag växte upp. Mamma brukade hjälpa mig att starta bandet och sedan sjöng jag med till låtarna och dansade vilt runt runt i hela rummet! Eller ja, skuttade och sprang är väl mer korrekt kanske. Och sången blev lite sådär eftersom jag som treåring bara kunde några enstaka av de orden som sjöngs. Men oj vad kul jag hade!
Vid ett tillfälle tryckte mamma på ”rec” och spelade in mina skutt och glada utrop. Det är väldigt roande att lyssna på det bandet i dag vill jag lova. Vad mycket energi en så liten flicka rymde…
 |
| Mamma klädde mig som en docka. Men är man vild som vinden så håller den looken inte särskilt många minuter |
Den första sången var Borgmästar Munte av Alice Tegner.
Texten börjar ”Borgmästar Munte red på sin Brunte […]”, men jag lärde mig aldrig det utan sjunger glatt med på bandet:
”Borgmästar Brunte! *ohörbart mummel hörs då jag inte vet vad som sägs* …sin Brunte!”.
Sista ordet kunde jag tydligen också (men lär knappast ha vetat vad det betydde) för jag skriksjunger övertygad ut ”shääääääääsen” i slutet på låten. Nåja, det där med låttexter är jag ju inte så bra på i dag heller, men det hindrar mig fortfarande inte från att sjunga med när jag tror att ingen hör och placera in de ord jag tycker passar. Även om det bara är goja.
Mellan allt kvitter från mig hör man det nätta dunsandet från mina små steg då jag hoppar jämfota runt i rummet. Speciellt högt hörs stegen då ”Prästens lilla kråka” ljuder ur högtalarna.
Favoritlåten var ändå ”Dansa min docka”, även den av Alice Tegner. Texten går:
”Dansa min docka medan du är unger,
när du blir gammal, blir du så tunger.
Dansa min docka medan du är unger,
när du blir gammal, så blir du tung.”
När jag som treåring hörde den så dansade jag bekymmerslöst runt i vardagsrummet med min docka Pia medan jag sjöng de enkla raderna. Då visste jag ännu inget om livets orättvisa. Jag hade inga tankar om sjukdomar och elände. Livet var en lek, enkelt och kul. Jag var bara en liten flicka.
När jag tänker på den sången idag så blir jag nästan tårögd. Den har fått en betydelse och en särskild plats i mitt hjärta. Den påminner mig om de bekymmerslösa dagarna man hade som liten, innan verklighetens allvar smög sig på. Den påminner mig om att det fanns en tid innan jag var medveten om cancer och död. Texten har blivit melankolisk men ack så viktig. Dansa medan du är ung, du vet aldrig när du blir för tung.
Ta vara på livet.
Här är en vuxen översättning, fritt tolkat;
”Lev livet idag min vän, medan hjärtat ditt ännu slår.
Ingen av oss vet hur många dagar, månader och år vi får.”
Kriget i min kropp 