Jag har en ledsen mage

Förbannade mage… Vore det inte för den så skulle jag må riktigt bra nu! Den river och sliter, krampar och skriker. Jag är konstant hungrig, men så fort jag äter så får jag ont och mår illa. Moment 22. Den har helt enkelt sagt stopp. ”Inga fler mediciner”. För jag misstänker att det är antingen 1. medicinbiverkningar eller 2. söndertrasade slemhinnor av mediciner. Eller en kombination.

Tänk om det vore så enkelt att jag bara kunde sluta med dom i morgon… En dröm. Men så är det tyvärr inte. Jag måste fortsätta med alla piller ett bra tag till och för att klara pillren måste jag ta fler piller för att skydda magen (i mitt fall Omeprazol). Piller mot piller. Som att lösa våld med våld… Dumheter.

Jag har inte kunnat jogga eller varit särskilt aktiv alls senaste dagarna. På onsdagskväll går starten till Stockholm Kvartsmaraton och jag är anmäld. Till dess hoppas jag att min kista ska ha lugnat sig något.

”Sux to be my belly”

I dag fick jag träffa en ny person inom vården. Hon ska hjälpa mig att få ordning på alla mediciner. Jag har en läkare som sköter om min cancerbehandling och har skrivit ut mediciner för den, och en annan läkare som har skrivit ut min psykofarmaka. Totalt är det 15-20 olika mediciner och några av dom motarbetar varandra… Hon som jag fick träffa idag är utanför dessa två avdelningar helt och ska försöka byta ut de mediciner som inte fungerar så bra tillsammans. Jag hoppas på att må lite bättre sen. Framförallt skulle hon försöka hjälpa mig att hitta ett alternativ till den medicinen som gör mig trött, seg och mosig. Senaste tiden har jag somnat på dagtid för att jag varit så slut. Jag önskar få tillbaka lite av min energi snart. Jag har ju en arbetsplats som väntar på mig och som jag längtar efter!

En god nyhet inom min medicinering är att jag idag fått godkänt att göra ytterligare en nedtrappning på kortisonet! Från 10 mg Prednisolon/dag så är jag nu nere på 7,5 mg. Sakta men säkert så.
Annonser

Spekulation kring skrämmande morgonnyheter

En morgon när jag som vanligt slog på TV4:s nyhetsmorgon medan jag med ryggen vänd mot tv:n kollade genom min mail och lyssnade på halvt öra så fångade ordet ”cancer” min uppmärksamhet. Det gör ofta det nuförtiden.

Hallåan berättade med allvarlig min att ”antalet cancerdiagnoser ökar kraftigt”. Så det är alltså inte bara inbillning. Den här känslan av att fler och fler drabbas, att alla känner någon med en cancerdiagnos, har nyligen framtagen statistik bakom sig. Jag rös och vände min uppmärksamhet mot tv:n på väggen. Tydligen så har man gjort en studie mellan åren 1971 och 2011 där man kan se att antalet diagnoser har mer än fördubblats. Jag är en av dom siffrorna i statistiken. En orsak är att man blir allt äldre idag än för ett tiotal år sedan, men även med det i beräkning så visar slutresultatet ungefär detsamma. Mellan åldrarna 0-64 år har diagnoserna ökat med 33%.
Man spekulerade i olika orsaker så som gifter på arbetsplatserna och dagens livsstilar, men ingen klar orsak är såklart fastställd. Jag undrar om den någonsin kommer att bli det?
Själv tror jag att stress är en enormt betydelsefull faktor. Det är allmänt känt att långvarig negativ stress, både psykisk och fysisk, försämrar immunförsvaret och nybildningen av celler i kroppen. Och dagens livsstil är ganska rejält annorlunda från för 100 år sedan. Våra krav på hur vi ska se ut, vara och leva blir allt hårdare. Det måste ligga något i det också…

De otäcka löpsedlar man ser då och då; ”Chips ger cancer”, ”Lightprodukter ger cancer”, ”För mycket kött ger cancer”, ”Din huvudvärk kan vara cancer”… Blaha. Ta det med en nypa salt. Förvisso får vi oss mer gifter och konstlade ämnen nu än på medeltiden, men jag tror inte riktigt på att det skulle vara svaret på gåtan. Det krävs så stora mängder av de produkterna för att man ska bli sjuk så det känns orimligt. Men löpsedlarna säljer ju lösnummer.

I mitt fall tror jag att det dels hade med stress att göra. Åtminstone återfallet. Men jag tror också att jag är en del av befolkningen som helt enkelt föddes med dåliga gener. Mina läkare har också spekulerat i det, jag har en tendens att bilda tumörer helt enkelt.

Mr. Akut Lymfatisk Leukemi (?)

När jag var yngre och försökte förstå mig på cancer så såg jag det som ett litet monster i blodet. En mutant. Helt plötsligt fanns den bara där. Jag tänkte att det från början var en snäll liten blodkropp som plötsligt en dag blev dum, kanske för att den hade det jobbigt hemma. Eller för att den var missnöjd med livet. Eller kanske trodde den att den gjorde något bra? Typ som självmordsbombare? Hen kände sig utanför och försökte få uppmärksamhet genom att sabba och förstöra. Den var ful och elak med egenskapen att kunna dela sig i rasande fart och därmed bilda en hel grupp av elakingar. Den levde på att äta upp andra celler och på så sätt ta över kroppen…

Man ska tänka på hur man lever. Träna regelbundet, ät varierat, stressa inte och sov ordentligt. Ta hand om dig helt enkelt. Men låt dig inte skrämmas av reportrarnas försök att sälja kvällstidningar. Du kommer inte att få cancer av din chipspåse på fredag.

Här kan ni se det 01:22 minuter långa klippet på TV4-PLAY: