Ett inlägg för dig som anhörig. Jag försöker förstå din smärta…

Det här är ett inlägg tillägnat alla anhöriga. Familjemedlemmar till en svårt sjuk person. I synnerhet syskon, och då specifikt systrar till någon med cancer eftersom det är dom jag kan relatera starkast till.

I lördags när vi firade årsdagen så tänkte jag mycket på de som inte finns med oss längre. Nära och kära.

Jag tänkte mycket på min älskade farbror Åke som gick bort i augusti 2013. Han bodde på Reimersholme, ön bredvid Långholmen som vi hade picknick på. Jag har därför spenderat mycket tid här, även om jag själv är uppväxt i Sollentuna, norr om Stockholm. Saknaden är stor.

Jag tänkte också väldigt mycket på vackra Malin Rydqvist. Kvinnan som stöttade mig under mitt återfall men som själv förlorade slaget mot cancer i december 2013. Bara sju månader har gått men jag kan tänka mig att det för hennes familj är en hel evighet.

Jag tänkte på allt som hon aldrig kommer att få göra igen, allt som hon aldrig hann uppleva. Det får mig att vilja ta tillvara på varenda minut, suga in varenda detalj av livet och bevara alla minnen klart och tydligt.

Under dagen såg jag ett inlägg som hennes syster hade postat på Facebook. Hon skrev att hon skålade för mig och min syster samt att om det funnits någonting som hon hade kunnat göra för Malin så hade hon aldrig tvekat.

Det togs flera foton på mig och Emelie under lördagen. När jag höll om henne på ett av dom så fick jag en plötslig och intensiv känsla av att aldrig vilja släppa taget. Som storasyster vill jag skydda henne från allt ont. Jag vill bana väg för henne genom livet, vara en förebild och en stöttepelare. Jag vill vara hennes trygghet.

Men cancern som drabbade mig har gjort att hon varit tvungen att utstå hemska saker som jag inte önskar någon annan… Hon har hjälplöst tvingats stå och se på medan jag vridit mig i smärtor, skrikit av rädsla, glidit ut och in ur medvetslöshet av tunga mediciner och varje kväll fått gå och lägga sig med oron av att inte veta om jag ska överleva veckan. Hon har klivit in i rollen som min beskyddare och tagit hand om mig varenda sekund jag har behövt henne. Jag bodde hos henne under många dagar i våras när jag hade permission från sjukhuset. Då försökte hon ständigt hålla mitt humör uppe med omvårdnad, närhet och lättsamma samtal. Hon duschade mig, matade mig och såg till att jag tog alla nödvändiga mediciner vid rätt tidpunkt. Allt utan att klaga en sekund, utan att för ett ögonblick lägga något ansvar på mig.

Emelie har vid flera tillfällen, men aldrig utan att kunna hålla tillbaka tårarna, försökt att förklara hur det känns att bara kunna se på när någon man älskar tynar bort. Den känslan av förtvivlan och maktlöshet som sliter sönder en inuti. Jag kan omöjligt förstå helt, ingen kan göra det som inte upplevt samma sak. Men jag kan ana mig till hur fruktansvärt det måste vara. Det är en av mina värsta mardrömmar.
Det enda som kan vara värre är det som Malins familj tvingades genomlida… Att först se henne plågas av sjukdomen och att sedan se livet försvinna ur henne. Bara tanken på det får mig att vilja skrika rakt ut av rädsla. Hur tar man sig genom något sådant? Jag tror inte att jag skulle kunna andas utan min syster, hon är mitt allt.

Malins familjs förlust, speciellt då hennes syster som jag mest kan relatera till, gör att jag värnar om mitt familjeförhållande mer intensivt än någonsin förr. Vi har så gott som daglig kontakt och ser till att hålla sams. Även med min far som bor 50 mil bort. Då känns det nästan extra viktigt att hålla varandra uppdaterade.

Nu är jag äntligen stark nog att kunna ta över rollen som storasyster igen. Jag kan åter få vara min lilla älskade systers beskyddare och vän. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag ska slippa den prövningen att behöva se henne lida, oavsett vad det gäller. Men om så sker så kommer jag att finnas där, till 100%. Jag ska göra allt vad jag kan för att underlätta för henne och för att göra varenda minut av hennes liv till det bästa möjliga – något jag inte tvivlar på att Malin fick av sin familj.

Det är med hela mitt hjärta som jag tror att hon levde sina sista månader så bra som möjligt, trots helvetet hon gick genom. Jag är övertygad om att hon sitter på molnen, dinglar med benen och vakar över sin familj.

Jag skänker alla mina tankar till de där ute som tvingas genomlida smärtan av att se någon man står nära vara sjuk. Till de som bara kan stå bredvid när någon man älskar tar sitt sista andetag…

Annonser