Funderingar minuten in på min dag

Man kommer till en punkt i livet när relationen till ens förälder förändras. Mellan mig och mina föräldrar har detta inte infallit helt naturligt på grund av omständigheter. Jag har nämnt det förr; när man insjuknar så svårt som jag gjort så faller man tillbaka till ett barns behov. Man behöver hjälp med de allra enklaste vardagsbestyren och man blir beroende av människor runt omkring vare sig man vill eller inte. En del har sin partner att luta sig mot, på gott och ont eftersom det även tär på förhållandet. Jag har varit singel båda gånger som jag insjuknat i cancer och därför har det helt enkelt blivit så att det har varit mina föräldrar som jag främst vänt mig till.

Därför blev det inte riktigt för mig som för så många andra tonåringar som mer eller mindre frigör sig och klipper navelsträngen under övre tonåren. Jag var beroende av min mor & far på en djupare nivå och längre än mina vänner.

Men även jag kom till det stadiet i livet, så snart jag var frisk nog. Jag flyttade hemifrån och levde som många andra unga vuxna. Det vill säga tills för 9,5 månad sedan då jag insjuknade på nytt. Åter blev jag tvungen att släppa kontrollen över mitt liv och lägga det helt i någon annans händer. Jag var inte kapabel till någonting. Ekonomin tog min syster hand om. Mamma duschade mig. Båda två servade mig med allt jag behövde på sjukhuset, besökte mig dagligen, såg till att basbehoven var uppfyllda. Och pappa… Ja, han tog sitt pick och pack, åkte 50 mil söderut och flyttade in hos mig under de sommar- månader efter transplantationen då jag isolerades hemma på grund av infektionsrisken och behövde hjälp dygnet runt.

Jag måste verkligen säga, det är ingen lätt uppgift att ta på sig. Att passa upp på en cancersjuk som behöver hjälp med allt, som knappt klarar av att äta och som har ett 30-tal olika mediciner att ha koll på, samtidigt som hon eller han mår konstant illa och har smärtor i kroppen… det tär på vem som helst. Speciellt någon som under året ska fylla 73 år. Att vid den tidpunkten i livet behöva återgå till rollen som småbarnsfar i kombination med vårdare, det är verkligen enormt påfrestande. Men människan har enorm viljekraft. Under den period som jag behövde min gamla pappa så fanns han där. Med mer styrka än jag trodde han hade kvar.

Men när jag var stark nog att klara mig själv och det var dags för honom att åka hem till Norrland, då sprang tiden ikapp och energin sögs ur med rasande fart, Min fina far åldrades snabbt på kort tid. Precis som för 10 år sedan, då jag under tonåren föll ner i det svart hålet. Jag kommer alltid vara honom evigt tacksam.

Äntligen har jag nu fått chansen att återgälda honom lite. Nu börjar rollerna falla på plats igen. Han är min 74-åriga far och jag är hans 28-åriga friska dotter.

Jag lockade ner honom till Stockholm så ända sedan i fredagskväll så har jag fått rå om honom, och jag får njuta av hans sällskap under några dagar till. Det känns fantastiskt fint att få pyssla om honom som omväxling till förra året.

Jag, min far & min syster

Bäst av allt är att han kommer vara med under min födelsedag! Förra året firade jag den trasig, med slangar ur bröstkorgen, mager och utan hår… I år blir det annorlunda. Jag är på väg tillbaka. Jag är energilös och har oförtjänt ofta ont i mage och leder, men jag är fortfarande här och jag blir starkare för var dag.
28 år har passerat. Vad väntar mig framöver?

Annonser