Curro ergo sum

Jag gav mig i väg i onsdagskväll. Trots årets varmaste dag. Trots magsmärtor. Trots att ingen annan som jag kände skulle vara på plats, varken som medtävlande eller support. Men jag var ju anmäld och hade sett fram mot Stockholm Kvartsmaraton i flera månader. Viljan och hjärtat är mycket starkare än hjärnan allt som ofta. Dessutom har det hänt att jag plötsligt mått mycket bättre när jag har hunnit springa en kilometer eller två.

De senaste dagarna har varit mycket tyngre än på länge. Det eskalerade snabbt från måndagens gnälliga inlägg. Kramperna blev värre, rivandet kom allt oftare och illamåendet höll i längre för att slutligen vägra helt att ge med sig. Jag försökte hitta ett samband, kan det bero på vad jag äter? Men nej, där finns ingen röd tråd. Kan det vara magkatarr? Kanske, men å andra sidan så har den typen av mediciner inte hjälpt heller (Omeprazol, Samarin, Novalucol…). Hmm. Jag står fortfarande dubbelvikt och undrande.

Så utsikterna för onsdagen var inget vidare kan man lugnt konstatera. Jag skulle försöka ta mig ut på en testrunda under tisdagen, men hela kroppen sa ifrån med råge. På onsdagsmorgonen vaknade jag och tvingade mig ut en liten vända innan det blev alltför varmt. För att prova på benen, känna efter i kroppen. Det kändes ganska okej. Det här kanske skulle gå trots allt?

Efter lunchtid så blev allt värre igen. Jag somnade matt på soffan, trots 10 timmar sömn föregående natt och vaknade 1,5 timme senare lika slut som när jag hade somnat. Illamåendet var dessutom värre än tidigare! Jag rotade genom medicinskåpet i förhoppning att hitta något som kunde hjälpa. Läste i bipacksedeln på två av dom som jag trodde kunde vara något. Dessvärre blev jag besviken. Ondansetron verkar främst i förebyggande syfte vid strålning och cytostatikabehandling. Primperan avråddes i samband med en del av de mediciner som jag tar dagligen. Jag vågar inte riskera att förstöra någon annan effekt, eller få fler biverkningar. ”Stå ut” blev lösningen.

 Jag packade ändå ner det lilla jag behövde och åkte in till Tanto. Det var ju trots allt bara 10,5 kilometer. Småpotatis jämfört med maran som jag stretade mig genom den 30 maj!

Zinkensdamms bollplan


Jag kom in i god tid och hann droppa väskan i värdesaksinlämningen och snöra på mig alla attiraljer. Pulsband, svettband, GPS- klocka, spellistan på Spotify… Förberedelserna brukar kicka igång mig. Men inte den här gången. Jag försökte verkligen att peppa mig själv på alla möjliga sätt och hitta energi, både mentalt genom uppmuntrande tankar samt fysiskt med koffein. Men det gick bara inte. Jag var  orkeslös… Det syns ganska tydligt på bilden här till höger. Ögonen är små och kroppen slak som okokt spagetti…
Pang – startskottet brann av 19:00 och jag susade i väg tillsammans med cirka 500 andra glada löpare.

Under 2,5 kilometer så kändes det som att jag skulle kunna ta mig runt. På en hyffsad tid dessutom! Sedan började det bränna till. ”Bara jag inte får ondare än så här så kan jag klara det” tänkte jag naivt. Jag kom en kilometer till innan magkrampen tvingade mig att promenera dubbelvikt. ”Om jag håller mig i rörelse och bara försöker att ta det lugnt så fixar jag det här” fortsatte jag hoppfullt att tänka. Jag ville ha den där medaljen, oavsett sluttid. Men när min Garmin- klocka visade på 5 kilometer så skrek kroppen förtvivlat till mig att sluta! Ge upp! Acceptera läget! Dessvärre var det ytterligare 700 meter till nästa station där det skulle finnas funktionärer. Det blev de längsta 700 meter jag någonsin avverkat…

Framme vid vätskekontrollen så bad jag om hjälp. ”Jag måste bryta loppet, jag klarar inte mer, magen krampar” förklarade jag uppgivet. När jag till svar fick ”stackare, men klarar du av att gå tillbaka till start?” så kom tårarna. Nej. Det gjorde jag absolut inte. Ett steg till så skulle jag svimma eller kräkas. Det var först när jag förklarade situationen närmare – cancerbehandling under lång tid, starka mediciner fortfarande, bieffekter etc etc – som det blev liv i luckan. Jag fick snabbt skjuts tillbaka till Zinkensdamm där jag hade mina värdesaker och kunde moloket ta mig därifrån och hem.

Den kvällen var jag ledsen, arg, besviken… Ja, känslan av nederlag var total. Jag har aldrig brutit ett lopp tidigare. Och aldrig någonsin efter så kort sträcka! Förbannade mage… Fördömda kropp!
Men efter att ha pratat tankar en stund med mitt favorit- bollplank så började jag tänka mer rationellt. Det är så lätt att slå på sig själv, men vad skulle jag säga till en vän? Eller överhuvudtaget någon annan som befunnit sig i samma situation? Jo, detta:
”Bra jobbat. Bara att du tog dig dit var stor. Att du ens startade med dom värdelösa förutsättningarna var en seger. Det krävs styrka för att lyssna på kroppen och klokhet i att följa det den begär trots att vilja är en annan. Det kommer fler lopp, det här var helt enkelt inte din dag. Var inte besviken på varken din prestation eller din kropp, det handlar bara om omständigheter”.

Dagen efter så såg jag det på ett annat sätt. Jag är envis och målmedveten. Det tar mig genom de allra mörkaste av dagar och har hjälpt mig enormt mycket i mina behandlingar och återhämtningen, men ibland så slår den tillbaka. Tur att man har människor runt omkring sig då som kan ta ner en på jorden igen.

Varför gav jag mig i väg till loppet i onsdags, trots att jag kanske borde stannat hemma? Varför ser jag redan fram mot nästa löparvända med detta kraftprov och hårda slit fortfarande så tydligt i minne och muskler?
Jo för att Curro ergo sum. I run, therefore I am.

Jag har något som driver mig, håller mig vaken och igång. Det är en del av motorn i bilen på livets motorväg.

Vad gör dig stark? Vad för dig framåt?

På måndag är det läkarbesök igen. Hoppas kunna få något för magen, eller kanske plocka bort någon medicin som kan vara orsaken till besvären.

(”Actually the phrase is: ”I think, therefore I am”, a philosophical statement in Latin made popular by René Descartes, a Western philosopher. The simple meaning of the phrase is that if someone is wondering whether or not they exist, that is in and of itself proof that they do exist (because, at the very least, there is an ”I” who is doing the thinking”.
In this case substitute run for think, and you will see that running is proof that one is alive. therefore ”am” alive.”
/okänd spekulant)

Annonser