Det var en mörk och blytung fredag. Jag hade förberett mig på den mentalt så gott jag kunde, men det hjälpte föga. Jag sov väldigt oroligt den natten, vaknade ofta och hade en hemsk klåda över hela kroppen som jag inte alls vet var den kom i från. Orosmyror gissar jag på.
Jag åkte in till Huddinge i god tid men fick sitta i det lilla väntrummet för infektionskänsliga i 30 minuter och vänta eftersom läkarna var lite efter i schemat. Lagom roligt då jag var helt ensam, inte en enda annan patient var där och tidningarna som fanns på bordet hade jag redan läst. Dessutom var jag ju måttlöst nervös inför benmärgsprovet.
Det var tre för mig helt nya personer som skulle utföra ingreppet. Två kvinnliga läkare och en sköterska. Det hela gick relativt bra, men det var ändå absolut inte en av mina bättre gånger. Det har inte så mycket med läkaren som utför det att göra som med tur. Det är så lätt hänt att man inte hittar in med nålen, att man råkar träffa en nerv eller att man inte lyckas extrahera en tillräcklig mängd benmärg på första försöket. Däremot föredrar jag när det genomförs lite snabbare, trots att det är mycket smärtsammare om man drar ut benmärgen fort, än att det gör lite mindre ont fast en längre stund. Den här läkaren var nog rädd att göra mig mer illa än nödvändigt och gjorde det ganska långsamt så trots att jag hade bestämt mig för att inte låta tårarna rinna så kunde jag till slut inte hålla igen längre då det kändes för mycket i höften och ryggen. Smärtan går inte riktigt att förklara för den är så konstig, dessutom varierar den kraftigt från gång till gång och person till person. Det bubblade väldigt mycket i min höft och baksuget som uppstod när hon drog ut benmärgen gjorde att det ilade kraftigt ända från nacken och ner i högra benet.
Jag har skrivit om hur den här typen av prov går till några gånger, om man behöver påminnas så finns det bl.a. här: ”Varning för sprutor och blodiga bilder” och här: ”Benmärgsprov, fixtur & datortomografi. Mycket information!”
Obs! Inga bilder för sprut- och blodrädda!
När allt var klart så skyndade jag hem där jag mötte mamma, bytte om till svarta kläder och försökte göra mig så fin som möjligt, trots att jag kände mig både trasig i kroppen och extremt mentalt utmattad. Mamma försökte föra konversationer med mig men jag var inte alls mottaglig. Jag svarade kort om ens alls. Det enda jag kunde koncentrera mig på var att stänga inne känslorna och bita ihop för att ens klara av att ta mig iväg till kyrkan. Det kändes väldigt jobbigt men jag var bestämd på att ta mig dit för att hedra Malin genom närvaro, att visa hennes familj omtanken och som ett steg i en egen bearbetning.
Vi kom fram till Tyresö kyrka i lagom tid för att jag skulle hinna hälsa på de av mina arbetskollegor som var på plats, för förutom att vara min vän och stöttepelare i kriget mot cancern så var Malin Rydqvist även anställd på samma företag som jag. Det kändes nervöst att träffa dessa personer igen, jag har ju inte sett dom sedan den 6 mars när jag senast var på jobbet. Men det var ett glädjande möte, trots sorgliga omständigheter. Jag blev varmt välkomnad och fick samtidigt fina lovord om min blogg. Jag saknar mina kollegor så otroligt mycket och jag önskar verkligen att jag ska kunna vara tillbaka på jobbet inom kort…
Begravningsceremonin var väldigt vacker och stämningsfull. Trots att jag vet att Malin aldrig berättade för någon hur hon önskade sin begravning (hon ville inte prata om döden alls…) så tror jag att hon hade varit väldigt tacksam och nöjd om hon hade sett detta. Hennes familj hade inte kunnat ordna det bättre! Prästen pratade på ett sätt om Malin som skapade en lättsammare stämning i den sorg som redan fanns där naturligt. Han tog upp alla hennes underbara egenskaper och pratade om döden som odramatisk. Bland alla fina saker som har sagt och skrivits om Malin så nämnde han även några meningar ur min text som jag skrev här: ”En fallen hjältinna och godhjärtad kämpe” och det kändes fint. När han nämnde hennes önskan om att få tillbaka ”den normala vardagen” som hon och jag så ofta pratade om och att hon hade längtat så starkt efter sina kollegor och sett fram mot den dag då hon skulle börja jobba igen – ja, då brast det för mig. Han hade lika gärna kunnat stå däruppe och pratat om mig. Jag tittade på mina kollegor och mindes sista dagen på jobbet innan beskedet. Så avlägset det kändes. Hemskt.
Rädslan för svaret på benmärgsprovet dök upp och omslöt mig med ett krampande grepp igen. Hur länge till ska det dröja innan jag kan få börja jobba så smått? Hur länge ska jag behöva åka in till sjukhuset varje vecka? Eller än värre… Kommer det att vara jag som ligger i en kista snart, men mina nära och kära sörjandes runtom? Ska min familj behöva rensa upp bland mina efterlämnade tillhörigheter? Ska dom också behöva kontakta en begravningsentreprenör snart? Jag vill inte utsätta dom för den smärtan!
Stora tårar sökte sig ner för mina kinder och när mamma såg detta så tog hon varmt min hand och drog mig intill sig. Vilken uppskattning jag kände för att hon var där, jag hade aldrig klarat det annars! Jag skakade i hela kroppen av sorgen för att kvinnan i kistan inte andas längre, ilskan över den satans jävla cancern som tog hennes liv och som förstör mitt och av rädslan för hur min egen kamp ska sluta. Mamma fick stötta mig när jag stapplade fram till kistan, hulkande och med suddig syn av alla tårar. När vi hade lagt våra rosor på kistan så sa jag till mamma ”jag hoppas att ni inte behöver göra det här snart”. Jag tittade på Malins föräldrar. Man ska inte behöva begrava sina barn. Det går emot naturens gång…
På grund av min feber som på morgonen hade varit 37.9 så frös jag väldigt när vi var i kyrkan och vi bestämde oss för att inte stanna på fikat efteråt utan åka hem så att jag kunde lägga mig. Det var synd för jag hade gärna umgåtts mer med mina kollegor, hälsat på fler av gästerna och pratat mycket längre med Malins mamma och syster. Men jag var ändå väldigt tacksam och glad över att ha kunnat få vara med och ta farväl av den här fantastiska kvinnan som slogs mot monstret in i det sista.
Malin, du kommer alltid att finnas i mina tankar. Som vi skrivit så många gånger till varandra och som blivit ett väl etablerat uttryck – FUCK CANCER!
Kvällen avslutade jag i sällskap med min lillasyster som sov kvar till idag. Tänk vad skönt det var att slippa vara ensam efter en sådan dag, trots att oron hänger över oss båda inför beskedet. Men vi kopplade bort sjukdom riktigt bra med mycket godis, skoj, bus och skräckfilmer i går kväll, samt en lugn och skön morgon med ansiktsmasker framför tv:n i morse. VAD SKULLE JAG GÖRA UTAN MIN SYSTER? Älskar dig över allt annat.
Kriget i min kropp 
