Dag +99: En begravning som väckte tacksamhet

Det var lika jobbigt att ta farväl av min farbror som jag hade misstänkt att det skulle bli. Ceremonin var fantastiskt vacker och de närmaste var där. Jag såg mig omkring och jag vet att farbror hade tyckt om det han sett om han hade varit med. Framförallt hade han fått se hur otroligt älskad han var och hur saknad han är. Många gäster hade färger på sig istället för att vara helt svartklädda, det hade glatt honom. På fikat efteråt bjöds det på mycket godsaker vilket jag vet att gottegrisen inom honom hade uppskattat. Det pratades lättsamt under själva fikat, skickades runt gamla fotografier och pratades minnen. Släkten uppdaterade varandra om det senaste och det fyrades av leenden och delades ut varma kramar i hela lokalen. Hans fotografi stod och blickade ut över allihop på spiselkransen och han log kärleksfullt, precis som jag vet att han skulle ha gjort om han hade varit där. Det var nämligen exakt ett sådant leende som han avfyrade till mig för ganska precis ett år sedan på hans ena dotters vigsel. Jag minns det väl och kommer alltid att bära det med mig. Det värmde extra att han hade önskat att man skulle sätta in en slant på Barncancerfonden som sista gåva och det var det många som hade gjort.

När jag under själva ceremonin satt och såg ut över alla sörjande, med mina egna tårar tyst rullande utmed kinderna, så kände jag en extrem närhet till döden. Jag blev plötsligt så fasligt påmind om vad jag har gått genom senaste månaderna. Det slog mig hårt att det lika gärna hade kunnat vara mitt fotografi i den där ramen, min aska i den där urnan. När man är mitt inne i en cancerbehandling så följer man bara med, man gör det som måste göras och man är så inne i själva fighten att man inte riktigt reflekterar på samma sätt som man gör efteråt. En försvarsteknik antar jag. Men nu, idag, så gav min farbror mig en påminnelse om hur vackert livet är och jag fylldes med en enorm tacksamhet över att jag fortfarande är kvar. Jag vet inte hur det ser ut nästa vecka när jag får svar på benmärgen, eller om en månad, eller nästa år, eller… Men vem vet det? Jag är bara glad att jag är här och nu, att jag kunde jogga en sväng i solen i går, att jag kan krama min pappa innan jag går och lägger mig ikväll, att jag ska få äta middag med min kusiner på söndag… Ja, allt. Jag tror inte på ett liv efter detta och jag tror inte på andar. Men på något märkligt vis så lyckades min numera bortgångna farbror att vända min bitterhet till en tacksamhet idag. Jag hoppas att den håller i sig.

När jag träffade alla mina syskon idag, jag har fem stycken totalt varav fyra stycken som är mycket äldre halvsyskon, så blev det naturligtvis många frågor om hur jag mår nu. Jag kunde härligt nog få svara att jag mår ganska så bra och trots att jag inte kunde säga att jag är cancerfri än eller att jag är frisk (jag kommer i läkarnas ögon antagligen aldrig mer anses ”frisk” i den bemärkelsen att risken för återfall är noll), så är jag så stolt över att kunna stå upprätt, att kunna fästa blicken och att orka le och kunna vara med i ett socialt sammanhang. Inget av det var självklart för tre månader sedan. Jag har kämpat stenhårt för att återhämta mig så snabbt jag bara kan, med mat och motion, och jag tycker att jag har lyckats bra. Dessutom har jag en stor mängd friska stamceller till hands och en rejäl dos med tur (allt är som sagt relativt, jag har tur jämfört med många andra cancerdrabbade). Jag är fortfarande inte rädd för att dö, men jag är verkligen inte redo än. Och jag önskar innerligt att det inte ska bli i cancer.