Kriget i min kropp

Här är några rader om min egen barncancer.
Jag var 15 år när jag insjuknade för första gången. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus tar man emot barn till dom är 17 år så jag var en av de äldsta på avdelning Q84 – canceravdelningen. Det är även ganska ovanligt att man får leukemi vid min ålder. Vanligast är vid fyra års ålder.

Ett annat ord för att vara hospitaliserad är institutionsskadad. På Wikipedia beskriver man det som ”ett begrepp för när en person fått så pass mycket professionellt stöd eller blivit frihetsberövad att denne inte klarar sig själv då eget ansvar krävs. Kan bero på att man ligger i på sjukhus under lång tid.” Det här syftar främst på personer som har legat inne på psyket, men kan mycket väl tillämpas på en person i min situation.

Till att börja med så har vi den plötsliga nedtrappningen av det professionella stödet. När jag har legat inskriven på Huddinge så har jag alltid längtat hem. Jag har hurrat glatt när läkarna har ”släppt mig fri” och har inte kunnat packa i hop mina tillhörigheter snabbt nog. Men när nyckeln har vridits om i dörren hemma i Midsommarkransen och jag kliver in i det som borde vara min egen trygga tillvaro så blir jag plötsligt rädd. Allt känns mörkt och det är som att rummen hastigt krymper. Här är det ingen som ser om mig. Här är det ingen jag kan larma på om jag vaknar mitt i natten och misstänker att något är fel. Här måste jag hålla stenkoll på min egen medicinering. Här måste jag själv ta egna beslut om allt jag gör, vad jag äter och hur jag sköter mig. Det är något man i normala fall uppskattar, självständighet är enormt viktigt, men kommer man ifrån där jag har varit – med plötsliga allergichocker orsakade av mediciner, akuta infektioner och plötsliga feberattacker som i de värsta fallen har inneburit blodförgiftning – ja, då känner man sig inte så särskilt trygg utan en läkare i närheten.

Sedan har vi oron för hälsan, i mitt fall är det mest mitt blod det handlar om. Såklart. När jag var isolerad på sjukhuset så togs det blodprover flera gånger om dagen. Både immunförsvaret och de syretransporterande blodkropparna åkte berg-och-dalbana och det var inte sällan som det plötsligt blev aktuellt med en snabb blodtransfusion. Nu glesas blodproverna ut, vips är det bara varannan vecka. Snart kanske varannan månad! Och även om jag kan nå läkarna när som helst på dygnet så har jag bara själva läkarbesöket var fjärde vecka från och med nu. Det gör mig skakig och har bidragit till att jag hela tiden försöker känna efter hur mina blodvärden ligger till. Har jag svårare med andningen? Lågt Hb. Får jag mycket blåmärken? Låga trombocyter. Man blir nojig.  

Men värst av allt är den oväntade uppkomna ochlofobin… det vill säga rädslan för folkmassor. Observera att ”folkmassor” i detta fall är allt över 8 personer. Jag har aldrig upplevt det här tidigare. Å andra sidan har jag aldrig varit så isolerad under ett års tid som jag har varit nu. Under långa perioder har jag varit helt ensam, antingen isolerad på sjukhuset eller här hemma. Emellanåt har jag haft besökare, men för det mesta bara en eller två i taget. Några gånger har jag träffat fler på en gång och jag tar mig till Coop och handlar när det inte är alltför mycket folk ute. Det går fint. Men är det väldigt många på ett och samma ställe, speciellt många som jag känner, då får jag panikkänslor och vill bara fly. Hur ska man komma över detta? Jag vill ju tillbaka till arbetet och de företag jag jobbar på ligger mitt i city. Jag måste åka tunnelbana… Jag måste vandra på gator med folkmyller… Och jag måste ta mig in på ett kontor där jag känner de flesta, och de flesta känner mig… Jag vill kunna gå ut på krogen och dansa. Jag vill våga gå på konserter. Jag vill promenera på Drottninggatan mitt på dagen en solig lördag.

Augusti 2013

Bästa sättet att övervinna rädsla är att möta den. Det är ju det äldsta och mest uttjatade knepet genom tiderna. Så jag utökar min trygghetszon steg för steg. Det absolut första jag gjorde skedde i augusti. Då var jag på min kusins bröllop ute i skärgården och jag bestämde mig för att visa mig utan peruk som jag såg ut då, med kort kort snagg. Jag trodde att jag skulle svimma av nervositet… 
Den andra gången som jag var säker på att mitt hjärta skulle stanna var senare i augusti. Då satt jag i färdtjänstbilen på väg ut till Solsidan för att hälsa på hemma hos min chef och ha kick- off med min grupp. Trots att vi var få så var det med skräckblandad förtjusning som jag klev ur bilen och gick för att möta dom. Jag trodde benen skulle vika sig när jag tryckte på ringklockan… Men när jag väl var där och det mesta adrenalinet hade stillat sig, ja då kändes det riktigt bra. Nästan så att jag glömde bort att jag var sjuk.

Kavajen har jag inte använt sedan jag jobbade senast. Dvs mars 2013. Kändes fint att äntligen ha en anledning för att dra på den igen!

Igår åkte jag in till T- centralen för första gången på ett år. Nu är äntligen de vita blodkropparna så pass stabila att jag vågar det, även om jag fortfarande måste vara extra försiktig eftersom mitt immunförvar är så inkompetent än så länge. Jag skulle äta lunch med en före detta kollega och vän till Malin. Jag trodde att jag skulle dö när jag klev ur tunnelbanan. Så mycket folk! Jag kände mig så liten, rädd och ensam. Lunchen var hur trevlig som helst och när jag väl satt där så kände jag mig trygg. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men mest den under jord. Cancer och död. Så skönt att få ventilera med en annan person som inte ryggar vid ämnena. Tack för den stunden! Men så fort jag kom ut på gatan igen så kunde jag knappt vänta till jag hade klivit in genom min dörr igen. Stockholms gator växte medan jag krympte alltmer för var steg.

Jag är orolig för hur det ska bli att börja jobba igen, samtidigt som jag knappt kan vänta. Men jag antar att det är så här det känns när man har varit mammaledig? Jag inbillar mig att jag har glömt precis allt. Jag har kommit av mig helt från det jag en gång var så säker på och jag känner mig extremt osäker. Jag har levt i en HELT annan värld under 2013 så jag har glömt hur den andra världen fungerar. 

Men som sagt, ett steg i taget. Och mitt favoritcitat: 

Mina inlägg blir glesare och glesare nu. Det har blivit så naturligt. Inte för att det inte händer något i mitt liv! Oh nej, full rulle. Men det återgår mer och mer till det normala och det finns mindre att rapportera nu vad gäller cancern.

Har du opererat dig någon gång? I så fall kommer du verkligen att kunna sätta dig in i min liknelse. Man vaknar upp, mosig i huvudet och med tung kropp. Man vet inte var man befinner sig eller var man är. Man ser sig sömndrucken omkring och med en eftersmak av narkosen i munnen faller långsamt minnets pusselbitar på plats. En efter en. När medvetandet efter några långa minuter äntligen klarnat så gör det ont i kroppen, det strålar ut från den punkt där kirurgen en stund tidigare karvat med skalpellen. Man vill inget hellre än att få åka hem, men en nedsövning kräver att man stannar kvar under uppsyn av sköterskor en bra stund efteråt. Timmar, en dag, två dagar… Allt beror på vilken sorts ingrepp man har gjort. Ju piggare man blir desto mer försöka man intala sköterskorna att man visst är redo att bli utskriven.

Där befinner jag mig nu. Det är en omfattande operation som jag har varit med om och tiden som det tog att vakna till liv igen kändes som en evighet. Jag har befunnit mig under uppsyn länge nu och med tanke på hur länge till jag måste fortsätta gå på regelbundna kontroller så har jag inte ens kommit en bråkdel på vägen. Men det blir glesare och glesare. Och jag blir piggare och piggare.

Försäkringskassan tjatar på mig. Jag tjatar på min läkare. Min läkare drar i bromsen… Att återgå till vardagen, om än bara till 25%, innebär en stress för kroppen. En stress som i sin tur inte alls är bra efter en stamcellstransplantation. En stress som kan resultera i fler biverkningar eller i värsta möjliga scenario; ett nytt återfall. Så jag förstår att jag hålls i koppel. Men oj vad jag vill springa fritt! Släpp mig fri och jag drar järnet.

Nu ligger det i alla fall i luften. Jag har satt bollen i rullning. Herr Ljungman har lämnat stan tillfälligt och återkommer inte förrän om cirka två veckor. Till dess ville sköterskan att jag skulle ha tålamod eftersom det är vanskligt att låta någon annan än han ta beslut om jag är redo att återgå till jobbet nu eller inte…

Mitt tålamod här är snart slut. Jag längtar ut!

Man måste verkligen ha ett starkt psyke i bland när man ska på läkarbesök. Jag tillhör än så länge gruppen ”infektionskänsliga” och vi har ett eget litet väntrum på Hematologavdelningen för att minska smittorisken. Här sitter alla nyligen transplanterade med olika sorters cancer, nästan uteslutande blodcancer. Väntrummet är väldigt litet och som mest har vi suttit fyra stycken där samtidigt. Majoriteten är skalliga eller bär peruk (man lär sig snabbt se sådant när man har varit i den situationen själv). Sedan är det några undantag som har fått sitt hår tillbaka och ser relativt friska ut men som ändå går på regelbundna besök av olika anledningar. Jag är äntligen en av dom senare.

Det är inte ovanligt att man från en okänd människa bredvid får frågan ”hur långt har du kommit?”. Internt så syftar det på hur långt efter transplantationen man är. I måndags så satt jag och väntade tillsammans med en något äldre kvinna. Hon såg sliten ut. Skallig, kortisonsvullen och trött. Jag satt som vanligt och fokuserade på tidningen som jag hade i handen då hon plötsligt frågade när jag fick mitt cancerbesked. Jag berättade att det här var ett återfall och att jag transplanterades i maj. Hon gav mig komplimanger om mitt hår och delade med sig av sin historia. Jag hade inte frågat något eller bett om att få höra den, men det märktes direkt att det här var något som hon verkligen behövde få prata om med någon. Och vilken historia sen…

Hon fick leukemi förra året och transplanterades i september med hjälp av okänd donator. Hon går fortfarande på ganska hög dos kortison vilket förklarar hennes uppsvällda ansikte. På sitt läkarbesök i måndags så skulle hon be om att få flyga hem till Finland, även om hon inte trodde att hon skulle få okej till det. Men hon ville det så gärna eftersom hennes syster ligger för döden i en allvarlig Parkinson som kommer att sluta i kvävning vilken dag som helst nu… Hon sa att det kändes ofattbart tungt då dom har stått varandra väldigt nära. Dessutom dog hennes bästa väninna för ett år sedan i levercancer och hennes arbetskamrat har precis fått samma besked. Hon berättade, utan att ändra tonläge till någon form av bitterhet, att hon även har en bror som röker flera paket cigg om dagen, dricker mängder med alkohol och äter på tok för mycket salt, men ändå är han friskast i deras familj. Vi konstaterade att sjukdomarna inte tar hänsyn till om man lever rätt eller inte, man kan drabbas oavsett, hur orättvist det än är.

Man kan tycka att en kvinna som henne borde känna bitterhet till livet, hon bör vara förtvivlad och det vore inte orimligt om hon kände hopplöshet. Men hon lät mer sorgsen än arg.
Hon sa att hon önskade få ta farväl av sin syster innan hon tog sitt sista andetag.
Hon sa att hon inte brydde sig om hur cancern hade förstört hennes utseende, bara hon fick bli frisk. ”Håret kommer tillbaka, men förlorar du hälsan så är det kört”.
Hon önskade få se sina barnbarn växa upp.

Det är inga stora drömmar och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får detta.
Allt är relativt. Många som träffar mig tänker säkert ”okej, jag bråkade med min man/fru/chef idag. Men det kunde ha varit värre”. I måndags inför den här kvinnan så tänkte jag själv ”okej, jag har cancerbehandlats i ett års tid nu. Men det kunde ha varit värre”. För det kan alltid vara värre. Man ska inte förminska sina problem, men man måste kunna se dom ur olika perspektiv.
Jag såg mitt liv ur en annan vinkel där i det lilla väntrummet och plötsligt kände jag mig starkare.

Det har varit full rulle de senaste dagarna med tema ”uppföljning efter transplantation”. I måndags var det blodprover, läkarbesök och vaccinering. I går träffade jag fru psykolog för att prata om att gå tillbaka till jobbet och idag stod det gynekologbesök på schemat. Men en sak i taget…

Äntligen börjar febern minska, sakta med alldeles säkert! Jag är så glad. Även om jag fortfarande har lite temperaturförhöjning varje morgon och lätt blir matt av förkylningen, så är jag ändå piggare nu än för två veckor sedan. Provsvaren var dessutom fina, de värden som har varit nertryckta under en period håller nu långsamt på att återhämta sig. Det är bara mina röda blodkroppar som fortfarande är envist låga. Men jag har vant mig vid det så jag är inte lika andfådd längre.

Under läkarbesöket så undersöktes jag lite snabbt men det behövdes ingen djupare inspektion för att konstatera att jag är på bättringsvägen och professor Ljungman beslutade sig för att plocka bort ytterligare en av mina mediciner, nämligen Omeprazol. Den skyddar magen och han tycker att det räcker om jag tar det vid behov, det vill säga när jag känner av katarrsymptom. Tack vare dessa fina värden och min förbättrade hälsa så kunde jag äntligen starta enligt vaccinations- schemat.

Först ut var en studie- vaccination av influensa. Naturligtvis ställer man upp i de studier man kan i hopp om att bidra till vidareutveckling av behandlingarna. Egentligen skulle jag ha påbörjat vaccineringen redan i november, 6 månader efter transplantation, och det hade nog varit bra med tanke på allt jag åkte på under julen. Men då var jag i så pass dåligt skick på grund av CMV- viruset att det inte var någon idé. Nåja, bättre sent än aldrig. Första sprutan tagen nu med syster Carinas hjälp och nästa blir om cirka 2 veckor, då är det lunginflammation som ska förhindras.

Precis innan jag skulle gå så sprang jag på professor Ljungman i korridoren igen. Jag stoppade honom med ett ”hey, vet du vad jag gjorde i söndags?”. Det syntes att han var lite stressad och hade en patient som väntade på rummet, men han stannade ändå nyfiket upp, log och sa ”nej, vad?”. Jag avslöjade att jag hade joggat 2 mil i söndags, halvt stolt över min prestation, halvt galet nervös över hur han skulle reagera. Hans respons överraskade mig… han började skratta! Sedan kom han fram, tog mitt ansikte i sina händer och sa vänligt ”Hanna. Jag vet inte om jag ska säga vad jag tycker om det som läkare, speciellt inte vad gäller det mentala. Men rent fysiskt så är det ett otroligt framsteg!”. Sedan vände han sig om och gick in på rummet medan jag nöjd spatserade därifrån. Jag vet att han hejar på mig, kanske mer än någon annan.

På psykologbesöket igår så berättade jag att jag har fått ett brev hem från Försäkringskassan. Dom skriver att jag kommer att få en ännu lägre sjukpeng från och med den 8 mars, för då har jag haft mina berättigade 80% under 365 dagar. ”Hör vi inte något från dig så räknar vi med att du har börjat jobba igen. Önskar du fortsatt samma summa så krävs ett intyg som bekräftar att du är allvarligt sjuk”. Jag VET att dom bara gör sitt jobb och följer sina regelverk, men förbannat vad dom stressar en! Allvarligt sjuk är jag inte längre, men det dyker fortfarande upp komplikationer efter transplantationen. Personligen vill jag såklart börja jobba snarast och det har jag berättat för psykologen, men hon anser bestämt att jag bör ta några veckor till för återhämtning eftersom jag har varit sjuk så länge och det är först nu som jag kan börja vila upp mig ordentligt. Att börja jobba igen innebär en stress för kroppen som är rent skadlig i mitt läge och hon tror inte att jag är redo för det än.
Jag känner mig villrådig då jag å ena sidan verkligen längtar efter att få börja jobba igen, å andra sidan är rädd för att jag ska gå tillbaka för fort och inte orka… Usch, den frågan är alltid ett dilemma.
Jag ska ringa läkaren i morgon, det känns som att han måste avgöra det här.

Gynekologbesöket idag var helt på grund av komplikationer efter transplantation. Jag tänker inte gå in på detaljer av naturlig anledning, men som jag har nämnt tidigare så påverkas hela kroppen kraftigt negativt av cellgifter, strålning & transplantation. Det kräver bland annat täta gynekologbesök och extra provtagning. Jag är glad över att jag inte nöjde mig med utlåtandet från den flummiga gynekologen på Kvinnokliniken, för så här i efterhand så har jag fått veta att det kunde ha blivit riktigt illa. Men nu känner jag mig i trygga händer hos den proffsiga kvinna som jag går hos. Förutom hormoner som jag måste knapra i mig så skrev hon ut ännu en medicin idag och sedan sa hon att hon skulle skriva ett personligt brev till min läkare på hematologen och tillsammans med honom planera vidare medicinering.

Jag har verkligen det bästa teamet som tar hand om mig!

När tiderna är som jobbigast så märker man vilka vänner som är äkta och vilka som passar bättre in i facket ”bekanta”. Jag fick automatiskt en utrensning bland mina vänner 2001 för första gången. När jag fick cancerbeskedet så var det många som slutade höra av sig. Kanske av rädsla, kanske för att man inte riktigt visste vad man skulle säga. Det är en förklaring som jag helt förstår och jag väljer inte bort en person som vän enbart på grund av detta. Men de som slutade att höra av sig då och inte heller gjorde det senare, dom räknade jag om som ”bekanta” eller till och med ”känner inte längre”.

När jag kom in till sjukhuset i våras så var jag undernärd men ändå väldigt vältränad. Hur dåligt jag än mått, fysiskt eller psykiskt, och var än i livet jag har befunnit mig så har jag alltid varit fysiskt aktiv. Jag är uppvuxen med det. Gympan var en av favorit- aktiviteterna på dagis och jag har alltid haft spring i benen. Mamma kan bekräfta att hoppgungan som vi hade uppsatt hemma i Sollentuna kunde hålla mig sysselsatt i timmar. Jag har testat på flera olika sorters dans och just den aktiviteten stod mig kär under cirka 14 års tid. Nu är det, som många vet, löpning för hela slanten.

Idag (1 februari) så är det ”Löpningens Dag”. Jag vill uppmärksamma det eftersom löpningen har hjälp mig så otroligt mycket. Den ligger varmt om hjärtat och har varit en stor del i min återhämtning efter cancerbehandlingarna. Den har också en stor betydelse när det kommer till mitt psykiska mående. Inget tömmer min hjärna på ångest och mörka tankar så effektivt som en joggingtur. Många av mina bästa idéer har dykt upp och de vettigaste besluten har fattats med joggingskorna på och benen i rörelse.
Läkarna lät mig veta, både 2001 när jag först insjuknade och sedan 2013, att jag inte hade klarat mina cancerbehandlingar så pass bra som jag har gjort om det inte vore för att jag varit i så pass bra fysiskt skick. Träning är en otroligt viktig del av livet! Man får det verkligen svart på vitt när man hamnar i strid. Och det behöver inte vara någon så extrem träning som marathon eller världsmästerskap i tyngdlyftning. En rask promenad i 30 minuter om dagen är tillräckligt.

Något man bör veta om cellgifter är att dom inte bara attackerar cancercellerna. Dom attackerar varenda levande cell som finns i kroppen. Därför dör hårsäckar och därför förtvinar muskler. Och fort går det… När jag var i sämst skick förra året så var jag tvungen att bäras till duschen på sjukhuset och jag var tvungen att åka rullstol till och från köket. Mitt första träningspass e.c. (efter cancern) var att resa mig själv och kunna gå ett varv runt sängen utan att hålla i sängkanten. Vad stolt jag var! Och jag minns tydligt första gången som jag lyckades gå själv hela vägen till köket på sjukhuset (korridoren var faktiskt ganska lång till mitt försvar). Känslan då var densamma som förra söndagen när jag lyckades jogga 19 km runt på Stockholms gator. Aktiviteten i sig, eller omfattningen av den, påverkar inte känslan av stolthet efter att ha presterat. Allt är relativt.

Den 6 juli skrev jag ett glatt inlägg; ”Dag +37: Ytterligare ett steg i rätt riktning”. Oj vad jag var lycklig! Trots att jag tidigare har genomfört tre stycken maror, varav den bästa på tiden 3:32 så kände jag mig ändå så otroligt nöjd över att ha lyckats jogga 2 km den dagen. Det var stort!

Att orka hålla i gång, om än bara lite grann, gör väldigt mycket för det psykiska. Jag orkar ta fler smällar och jag hanterar de olika påfrestningarna mycket bättre. Under de perioder när jag har varit så pass dålig att jag varit sängliggande i flera veckor så har det även tärt på mig mentalt. Att bara kunna ta en promenad runt kvarteret i somras, stödd på min pappas arm, gjorde att jag kände mig mycket starkare.

Att anmäla mig och satsa på att genomföra ett marathon året efter en omfattande cancerbehandling kanske är ambitiöst och naivt. Min egen läkare log brett åt mitt siktande långt över trädtopparna, men inte för en sekund försökte han ta ner mina förhoppningar. ”Kör hårt Hanna, jag hejar på dig”. Många fler än honom tvivlar säkerligen på mig och anser att jag har tagit mig vatten över huvudet. Men jag behöver ett mål, något att sikta mot. Och jag måste tro att jag klarar det, hur skulle det annars se ut? Det är det drivet som håller mig igång!

Stockholm Marathon 2008. Mitt första. Tid: 4:22:19

Stockholm Marathon 2010. Mitt tredje. Tid: 3:32:29

Min mor kom nyligen hem från Oman och berättade om ett speciellt möte med en kvinna som bodde uppe i bergen. Den här kvinnan hade tydligen påverkat mamma en hel del och hon återgav exalterad samtalet som dom hade haft. Kvinnan och mamma hade pratat lite om religion och att vi i Sverige inte är särskilt troende. Den här kvinnan hade lite svårt att förstå detta och frågade mamma vem hon tror har placerat henne här? Och av vilken anledning? Det är ju sådana stora frågor som tron ger svar på.

Det fick mig att fundera lite över detta själv. Jag är ateist och har alltid varit det. Jag tror inte på någon Gud eller något väsen. Jag tror heller inte på något liv efter detta. Man dör, det blir svart och man finns inte mer helt enkelt. Inga konstigheter. Jag är också fatalist, jag tror jag på ödet och att vissa saker händer av en anledning, sedan väljer man själv hur man vill hantera situationerna och om man vill fånga möjligheterna som ödet bjuder på.

Jag tror att vi blir till av en slump och jag tror inte att vi är här på jorden för att uträtta något specifikt. Det låter kanske trist, speciellt för en troende, men det är inget som påverkar mig negativt. Att ha en religion är en trygghet, jag förstår det. Om man till exempel har mycket ångest inför döden men tror att det finns ett liv efter detta så kan ju det vara en tröst. Jag har emellertid aldrig känt så. Man kan tro att man blir lite religiös när man är nära döden. Men när jag i våras trodde att det här var slutet så började jag ändå inte fantisera om ett liv efter detta och jag bad inte till någon Gud om att jag skulle få bli frisk. Det jag tänkte när jag låg där, med cancern rasande inom mig och med läkarens blick som sa mig att det inte såg ljust ut, var att om det är meningen att jag ska dö så kommer jag att göra det och är det meningen att jag ska få finnas med ett tag till så blir det så. Det var tillräckligt för att lugna mig. Det är ganska skönt att släppa kontrollen och bara ”hänga med”. Antar att min tillit till ödet har samma funktion för mig som en religion har för en troende. Till viss del kanske det är en sorts religion? Även om Wikipedia beskriver det som en teori.

Återigen dyker Feridas namn upp i mitt huvud. Jag tror att hon var 4 eller 5 år när hon tog sitt sista andetag och leukemin slukade henne helt. Vad var meningen med hennes korta liv? Vad var meningen med hennes död? Hon hann ju inte uppleva särskilt mycket… Vad är meningen med att jag finns kvar? Antagligen ingen. Men jag har fått möjligheten att fortsätta uppleva och njuta, det är precis vad jag tänker göra. Små saker. Varje dag. Det bör du också göra.

Ta inte ditt liv för givet, troende eller ej.

Det finns en mening som jag tycker mycket om. Jag minns inte var den kommer ifrån men jag har skrivit in den i varje kalender som jag har haft och jag påminner mig själv om detta regelbundet;

Livets hemlighet är att allt löser sig

I morse blev jag uppringd av professor Per Ljungman. Han ville berätta att mina Trombocyter (blodplättarna) äntligen är på väg uppåt och att det antagligen har varit virusinfektioner som har tryckt ner dom den senaste tiden. Hb:t (de röda blodkropparna) ligger däremot fortfarande kvar på 104 så jag får räkna med att vara lite andfådd ett tag till, även om hjärtat efter ett tag vänjer sig vi det lägre värdet och börjar arbeta lite snabbare för att kompensera, så det är inte lika tungt nu som det var för två veckor sedan.

Utöver det så ville han mest berätta de lugnande nyheterna att man nu även har kunnat utesluta lite andra virusinfektioner som hade kunnat bli väldigt jobbiga, så som lunginflammation och svåra influensor. Han sa att de bakterier som man kan se att jag har nu är helt ofarliga, så länge dom inte blir fler, och inget man behöver behandla som det ser ut. Jag är helt enkelt kraftigt förkyld precis som alla andra den här årstiden och det är bara att vänta ut. Börjar faktiskt vänja mig vid att vakna med lite feber varje morgon, skulle antagligen bli förvånad om jag såg min normala temperatur på displayen.

Jag börjar se ett slut på det här och det känns fantastiskt skönt! Även om det är med skräckblandad förtjusning som jag längtar tillbaka till vardagen.
Ett steg i taget.

Igår blev jag rejält ompysslad! Det var en speciell present eftersom den var så genomtänkt och jag vill berätta om den eftersom den grundade sig på hur viktigt det är att ta hand om sig själv – både kropp och själ. Vi glömmer så lätt det mitt i all vardagsstress och tyvärr blir vi inte ordentligt påminda förrän något allvarligt händer. I mitt fall; cancern.

Som julklapp i efterskott så fick jag tre kort. Dom var omtänksamt och fint skrivna av en av mina bästa vänner. På det första uppmärksammades mitt tunga år och hur extremt sjuk jag har varit. Vidare skrev han att han har läst om att japaner lever längst i hela världen och en idé om hur man på japanskt vis håller sig frisk! Han tänkte att vi skulle försöka ta reda på deras hemlighet.

Det första handlade om avslappning och jag blev medbjuden till Yasuragi där jag fick en 50 minuter lång helkroppsmassage och 20 minuter med fiskpedikyr. Den första var verkligen välbehövligt! Det är något man borde unna sig då och då för att hålla i gång blodcirkulation, muskler och leder. Speciellt mina vader tackade för massagen efter den långdistanslöpning som jag tog med dom på i söndags… 

Jag upptäcker varje gång hur mycket mänsklig beröring gör, både fysiskt och psykiskt. När jag i våras låg på Karolinska sjukhuset med riktigt svåra invärtes smärtor orsakade av cellgifterna så hjälpte inte någon värktablett. Däremot lindrades det värsta lidandet av att någon la en hand på mig. Placebo? Kanske. Men vi människor är flockdjur, vi är inte skapta för ensamhet och beröring är en väldigt viktig del av vår vardag, även om vi  i Sverige är extremt skygga och ibland finner det nästintill obehagligt att stå för nära någon annan på tunnelbanan. 

Under de första minuterna på massagen så låg jag mest och funderade på vardagliga saker. Som vad jag har planerat i veckan, vad jag måste handla och hur jag ska orka med långpass på söndag. Men efter ett tag så sjönk jag djupare ner i tankarna och blev allt mer emotionell. Jag tänkte en hel del på hur mycket jag har varit med om och hur fasligt tacksam jag är att jag fortfarande lever. Jag tänkte på allt som jag fortfarande har en chans att uppleva och alla små saker varje dag som jag får vara med om. Jag tänkte på Ferida, den lilla flicka som dog i rummet bredvid mitt på Astrid Lindgrens Barnsjukhus 2002. Hon hann knappt börja sitt liv. Vad mycket som hon har gått miste om… Jag tänkte vidare på andra alldeles för unga människor som har gått bort. Malin tänker jag på dagligen. Jag vet hur mycket hon ville göra, hon delade med sig av en del av sina drömmar. Hon fick inte chansen att genomföra dessa. Men jag har den möjligheten, jag är fortfarande här. Det bör man egentligen påminna sig själv om varje morgon när man slår upp ögonen, men när vardagen bara rullar på så är det lätt att den insikten hamnar i skymundan.

Den senare aktiviteten var mycket märklig. Det är något som jag högt och tydligt tidigare sagt att jag aldrig tänker testa på. Jag menar, låta fiskar äta döda hudceller från fötterna?! Jag tycker att det låter både barbariskt och obehagligt.

OBS! Detta är inte mina fötter. Tycker i allmänhet att fötter är ganska motbjudande och skulle aldrig fota mina egna och publicera…

Men nu fick jag ju detta i present och eftersom min filosofi är att man bör testa allt åtminstone en gång (och det faktum att jag dessutom inte fick reda på vad vi skulle göra förrän vi var på plats…) så var det bara att stoppa ner fötterna och bjuda på buffé. Just då var jag väldigt tacksam över att jag är så noga med att ta hand om mina fötter för de stackars fiskarnas skull…. Dom var så söta! Tydligen av sorten Garra Rufa och släkt med pirayor, tack och lov utan tänder. Dom sög sig fast på fötterna och ”pickade”, det kändes som att ha fötterna i en balja med riktigt rejält kolsyrat vatten. Först var det väldigt obehagligt men efter ett tag så vande man sig lite. Däremot var jag mer intresserad av de charmiga fiskarna än själva behandlingen i sig. Nåväl, nu kan man bocka av det från listan av upplevelser också!

Jag & Buddha på Yasuragi

Det andra kortet handlande om själen. Älskar budskapet som var tryckt på: ”There is no way to happiness, happiness is the way/The Buddha”. I det kortet stod det om hur viktigt det är att vårda själen och i vårat fall bestod det av en härlig middag med sushi och sake. Så gott! 

Det tredje kortet misstänker jag skulle representera hur viktigt det är att njuta, det innehöll nämligen två japanska nöjen som jag & min vän delar: alkohol och japansk skräck. Så kvällen avslutades med rödvin och den japanska versionen av ”The Ring” som vi förvisso inte såg så mycket av eftersom vi spenderade större delen av tiden åt att prata. Det är vad jag kallar livsnjutning 🙂