Den japanska hemligheten

Det första handlade om avslappning och jag blev medbjuden till Yasuragi där jag fick en 50 minuter lång helkroppsmassage och 20 minuter med fiskpedikyr. Den första var verkligen välbehövligt! Det är något man borde unna sig då och då för att hålla i gång blodcirkulation, muskler och leder. Speciellt mina vader tackade för massagen efter den långdistanslöpning som jag tog med dom på i söndags… 

Jag upptäcker varje gång hur mycket mänsklig beröring gör, både fysiskt och psykiskt. När jag i våras låg på Karolinska sjukhuset med riktigt svåra invärtes smärtor orsakade av cellgifterna så hjälpte inte någon värktablett. Däremot lindrades det värsta lidandet av att någon la en hand på mig. Placebo? Kanske. Men vi människor är flockdjur, vi är inte skapta för ensamhet och beröring är en väldigt viktig del av vår vardag, även om vi  i Sverige är extremt skygga och ibland finner det nästintill obehagligt att stå för nära någon annan på tunnelbanan. 

Under de första minuterna på massagen så låg jag mest och funderade på vardagliga saker. Som vad jag har planerat i veckan, vad jag måste handla och hur jag ska orka med långpass på söndag. Men efter ett tag så sjönk jag djupare ner i tankarna och blev allt mer emotionell. Jag tänkte en hel del på hur mycket jag har varit med om och hur fasligt tacksam jag är att jag fortfarande lever. Jag tänkte på allt som jag fortfarande har en chans att uppleva och alla små saker varje dag som jag får vara med om. Jag tänkte på Ferida, den lilla flicka som dog i rummet bredvid mitt på Astrid Lindgrens Barnsjukhus 2002. Hon hann knappt börja sitt liv. Vad mycket som hon har gått miste om… Jag tänkte vidare på andra alldeles för unga människor som har gått bort. Malin tänker jag på dagligen. Jag vet hur mycket hon ville göra, hon delade med sig av en del av sina drömmar. Hon fick inte chansen att genomföra dessa. Men jag har den möjligheten, jag är fortfarande här. Det bör man egentligen påminna sig själv om varje morgon när man slår upp ögonen, men när vardagen bara rullar på så är det lätt att den insikten hamnar i skymundan.

Den senare aktiviteten var mycket märklig. Det är något som jag högt och tydligt tidigare sagt att jag aldrig tänker testa på. Jag menar, låta fiskar äta döda hudceller från fötterna?! Jag tycker att det låter både barbariskt och obehagligt.

Men nu fick jag ju detta i present och eftersom min filosofi är att man bör testa allt åtminstone en gång (och det faktum att jag dessutom inte fick reda på vad vi skulle göra förrän vi var på plats…) så var det bara att stoppa ner fötterna och bjuda på buffé. Just då var jag väldigt tacksam över att jag är så noga med att ta hand om mina fötter för de stackars fiskarnas skull…. Dom var så söta! Tydligen av sorten Garra Rufa och släkt med pirayor, tack och lov utan tänder. Dom sög sig fast på fötterna och ”pickade”, det kändes som att ha fötterna i en balja med riktigt rejält kolsyrat vatten. Först var det väldigt obehagligt men efter ett tag så vande man sig lite. Däremot var jag mer intresserad av de charmiga fiskarna än själva behandlingen i sig. Nåväl, nu kan man bocka av det från listan av upplevelser också!

Jag & Buddha på Yasuragi

Det andra kortet handlande om själen. Älskar budskapet som var tryckt på: ”There is no way to happiness, happiness is the way/The Buddha”. I det kortet stod det om hur viktigt det är att vårda själen och i vårat fall bestod det av en härlig middag med sushi och sake. Så gott!