Ytterligare ett steg bort från cancern

Att återgå till arbete efter cancer är inte lätt… Alls.

I hissen på väg hem efter några arbetstimmar. De mörka påsarna under ögonen skvallrar om min trötthet men bakom det finns en nöjdhet som slår det!

Jag har varit heltidssjukriven i 2 år och 2 månader nu. Sedan jag återinsjuknade i min leukemi i mars 2013 så har jag försökt återgå till arbetet i omgångar och hunnit upp i olika omfattning innan jag rasat igen. Det högsta jag hann upp i var nu senast då jag äntligen arbetade 75%! Men uppenbart höll det sig inte särskilt länge… Totalkrasch för att vara mer specifik.


Min första arbetsdag på jobbet, 1 år efter att ha insjuknat. Oh den lycka jag kände! Stolt över att vara tillbaka.
Det varade inte länge.

https://krigetiminkropp.com/2014/03/25/andra-dagen-pa-jobbet-avklarad/

Min arbetsgivare var ett företag jag trivdes på, med kollegor och arbetsuppgifter som jag tyckte om. En vecka höll den lyckan. En enda vecka fick jag vara lycklig. En sketen vecka! Sen åkte jag på en hemsk dubbelsidig lunginflammation som snabbt ledde till sepsis chock (akut blodförgiftning med andra ord).

Jag trodde att jag skulle dö då, på riktigt. Faktum är att jag tog ett tyst avsked till min mamma och syster när de stod över min sida. Förloppet gick snabbt då. Men ödet hade annat planerat och idag är mina lungor starka, fräscha och fina!

Jag blev heltidssjukskriven igen. Länge. Lungorna var paj och krävde lång återuppbyggnad.
Resterande försök att börja jobba igen har misslyckats redan på lägre omfattning.

Det som slog hårdast var däremot inget fysiskt. I och för sig hade jag varit med om så mycket att det ledde till psykisk ohälsa, så till viss del var det ju såklart fysiskt. Jag arbetade då på konsultfirma där jag försökte hålla uppe en frisk fasad mot de kunder jag var ute hos. Det gick sådär kan man lugnt säga. När man är inne i depression så kommer de mörka känslorna ut på ett eller annat sätt. För mig blev det nattetid. Jag skäms för att berätta detta måste jag erkänna… Det jag nämner nedan är fortfarande tabubelagt. Men jag vill öppna upp. En av bloggens många uppgifter är att plocka fram de tabubelagda ämnena så andra kan känna att dom inte är ensamma och kanske våga öppna sig själva. Men främst egoistiska skäl. Jag vill bli av med min egen skamkänsla. Ärren måste jag lära mig leva med. Mitt värsta utlopp blev självskadebeteende. Av respekt för min familj som ofta läser det jag skriver här så behöver jag inte riva upp sår igen genom att berätta på vilka sätt jag uttryckte mig. Det kanske är en annan blogg som får startas om just depressioner som jag har flera års erfarenhet av. Det som är viktigt för den här historien är att jag tillslut rasade ihop i min pojkväns hall en dag. Jag hade under flera veckor fått utbrott på jobbet, gömt mig för att gråta utan att andra såg det och varit så stressad att jag knappt levde längre. Autopilot var påslagen. När tjejen som jag jobbade närmast en dag vid lunchen sa ”hur mår du egentligen? Du gör en del konstiga saker…” så reagerade jag på allvar. Det där var inte kul att höra eftersom det ju var ett viktigt uppdrag hos en kund. Allt hade planerats fel och jag hade inte ens följt planen som var upplagd. Där, slappt hängande i min pojkväns famn utan att kunna sluta gråta, så insåg jag att återgången hade knäckt mig. Det gick faktiskt så långt att jag kördes in på psykakuten… Sista gången jag satte min fot där var efter medicinförgiftningen.
Läs i nytt fönster här; https://krigetiminkropp.com/2016/09/19/ny-erfarenhet-medicinforgiftning/

Sedan dess har jag varit hemma. Min fokus har till 100% varit rehabilitering. Eller nja… 90% kanske. Man behöver koppla bort allt sånt emellanåt.Jag har såklart behövt fortsätta reparera min trasiga kropp med behandlingar efter en del komplikationer men viktigast har nästan varit det mentala. SPECIELLT med tanke på hur det slutade senast. Jag har gått på cancerrehabilitering för att lära mig hantera den stress som är direkt kopplat till denna diagnos. Jag har också fått hjälp av mamma med att hitta en bra privat psykoterapeut. Vi har pratat om sorgehantering kring allt som hänt och hur man efter så här lång tid i den negativa spiralen ska klara och orka ta sig upp igen. Jag kan inte fortsätta tillåta det förflutna påverka min livskvalité. Jag vill inte slösa fler år med att vara bitter över orättvisan.
Ungefär där är jag nu.

Så, med det sagt fortsätter jag rehabilitera och kommer göra det under många år framöver. MEN, jag kan inte sitta hemma längre. Det går inte. Jag har kommit så långt i min rehabilitering nu att jag är redo att börja jobba så smått igen. Faktum är att jag redan har satt igång. 16 oktober satte jag igång. Jag har inte skrivit så mycket om det hittills för jag har varit rädd att inte klara av det. Jag ville inte – eller snarare vågade inte – ropa hej för tidigt. Jag är trots allt en kvinna med stor stolthet. Lite för stor emellanåt. Att starta upp något jag direkt måste avbryta är något som slår hårt mot min självkänsla, även om jag vet att det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls. Men hjärta och hjärna samarbetar inte på den fronten.

Jag vågar säga att jag arbetar på ett kontor med en av Stockholms vackraste utsikter! 
8:e våningen i stora glashuset vid Slussen. På bilden vy över Djurgården och Gröna Lund. Åt vänster ligger Slussen och Gamla stan där det pågår en massa ombyggnationer.

Hur som helst så har det fungerat alldeles utmärkt hittills! Jag har äntligen fått uppleva det där vanliga med att göra mig i ordning, ta mig ut i bra såväl som dåligt väder, sitta på tåget med så många andra arbetande medmänniskor och morgongäspa för att sedan kliva in på ett kontor där jag möts av ”god morgon” och leenden. Helt underbart. Jag vet att den här smekmånaden inte varar för evigt, att man hamnar i ekorrhjulet förr eller senare och då man börjar känna sig lite tungsint på söndagskvällen när den nya arbetsveckan börjar. Men jag tror faktiskt att alla dessa år som heltidssjukskriven, då jag tvingats sitta hemma utan någon ro i kroppen med enbart känsla av en värdelöshet, har ändrat min syn på en normal vardag, inkluderat arbete, för alltid. Det kommer förmodligen räcka med en snabb minnesbild av mig själv i sjukhussängen, för svag för att resa mig och istället bara se livet swisha förbi utanför fönstret, för att kunna få tillbaka tillfredsställelsen att vara en i mängden av ”ekorrar”.
Jag önskar att jag kunde ge dig den känslan och den tillfredsställelsen när du känner måndagsångest. Alternativet skulle kunna vara fan så mycket värre, tro mig. Att dessutom som 32-åring bara bygga skulder och tvingas leva på andra då man ska klara sig på en sketen sjukpenning är knäckande för självkänslan. Det har jag avskytt mest av att gå hemma. Obehövlig och dyr för skattebetalarna, haha! Jag är ung och har massa kvar att ge.

Snälla övre makter, vilka ni nu är, ta inte det här ifrån mig en gång till! Jag ber er!

Tacksamhet för jobb till trots så behövde jag semester. Lite knäppt efter bara 2 månader kanske, men det berodde inte på att jag är jobbtrött utan på att det händer många andra saker i mitt liv nu som har gjort mig urlakad. Det bästa jag kunde komma på för att fly vardagen och ladda lite batterier och sånt där var att åka ut i norrländska skogarna till min far.Bergen, fjärden mot havet, skogen, tystnaden och mörkret. Vad det gör mycket. Ingen bilväg som hörs. Inga gatlyktor som skymmer stjärnorna. Att det dessutom öst ner regn i två dagar har inte gjort mig ett skit på ren svenska. Tvärtom har jag suttit i min egna lilla stuga och myst i värmen från kaminen och lyssnat på smattret.

I natt blev det ändå minusgrader och regnet omvandlades till snö som låg kvar nu på onsdagsmorgonen. Första soldagen dessutom och snön glittrade de få timmar som solen var uppe.

Men all semester är under begränsad tid, det är därför vi njuter så mycket av den. 24,5 timme har jag kvar innan jag sitter på tåget mot Stockholm igen. Klart jag skulle kunnat stanna minst en vecka till men jag är redo och det ska bli ganska skönt att komma hem igen. Krama sambon och förbereda mig för fredagens arbetsdag med glada kollegor och fredagsfika 😊

Som sista töntig och uttjatad uppmaning; Njut av det enkla för du vet aldrig hur länge det varar.
Det kan alltid bli värre.
Att vara cynisk fungerar i alla fall för att göra mig mer livsglad! För dig som fick en klump i magen av de orden så kommer en översättning;
Det kan alltid bli bättre! 
Jobba för det.

Kram och hej.


Jag vill dela med mig av ett minne som hoppade upp på Facebook idag. Inte för att göra någon illa till mods, eller mig själv för den delen, och verkligen inte för att söka medömkan. Jag vill dela det för att påminna oss alla om att söka de små stunderna vi är tacksamma över och kanske till och med vända det som känns så tråkigt till något fint.

Den här dagen var livet skit och det enda jag verkligen önskade av hela mitt hjärta var att få komma hem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s