Ny erfarenhet: Medicinförgiftning


Det här är ju så overkligt att jag knappt tror det själv. Obehagligt också. Aldrig förr har jag lyckats bli medicinförgiftad, trots alla de mediciner jag genom åren har tryckt i mig. Men nu hände det plötsligt.

”Någon gång ska ju vara den första”säger man ju. Men den här ”första” hade jag nog helst sluppit. Allra helst mina närstående tror jag. Själv låg jag ju lätt medvetslös och led inte så mycket i stunden. Men att behöva se mig ligga orörlig blev en chock för min mor och pojkvän som var där och tillsammans med sköterskor försökte väcka liv i mig. Och så här i efterhand känner jag mig förvirrad och ställd. Vad hände och hur kunde det hända??
Jag åkte nämligen in igen på sjukhuset sent i onsdags natt för att jag inte mådde så bra. Har förutom allt annat haft en intensiv förkylning/något slags virus sedan förrförra veckan. Ont i halsen, feber, hosta och sådant vanligt som blir extra jobbigt när immunförsvaret inte är på topp. Så det är bra att dom har koll på hostan så att det inte kryper ner i lungorna eftersom jag är så känslig mot just det!

Mitt i natten, kring 02:30 fick jag mediciner. Jag hade svårt att sova och har haft det under en tid, sover oroligt eller inte alls. Som de flesta redan vet är mat och sömn det absolut viktigaste när man inte mår bra, för kroppens egen uppladdning. Så när det gått tillräcklig tid utan sömn ordineras man normalt insomnings- eller sömntabletter. Speciellt om man redan är inlagd och av naturliga skäl känner sig orolig i den sterila onaturliga miljön. Så det var egentligen inget konstigt.  Det som gjorde mig lite fundersam var mängden Theralen (sömndroppar ) som mättes upp… Jag är van vid det sedan tidigare och det står i mina journaler att jag är överkänslig. Men det jag har ordinerats, som jag ändå tagit mindre av för att jag reagerar så starkt, är 0,75 ml. Det jag den natten av misstag fick var 7,5 ml… på det kan tilläggas lugnande mediciner, som tillsammans med en normal dos Theralen hade varit en rimlig kombination men som i det här fallet blev en riktigt dålig häxblandning.

Jag kunde inte komma till ro efter att ha fått medicinerna. Kände mig orolig. Mörkrädd i det kolsvarta trånga rummet. Dessutom snarkade kvinnan bredvid som ett ånglok. Jag sa det till en av skötarna som svarade att jag inte behövde sova än utan att jag kunde sätta mig i en av sofforna utanför om jag ville. Så jag satte mig tillrätta där och kollade lite i mobilen och läste sedan i en bok som jag hade med. Det var tyst, lugnt och stilla. Fick efter ett tag lite svårt att fästa blicken. I samma stund kom skötaren förbi igen. Han sa att 30 minuter hade passerat och att sömndropparna bör ha kickat in, samt att jag såg väldigt sömnig ut på ögonen. Jag kunde inte annat än hålla med om att det var dags för sängen, klockan var trots allt strax efter 03:00 och jag ville inte gärna däcka i korridoren. Så jag kröp ner i sjukhussängen och somnade snabbt, trots den snarkande orkestern bredvid. Då förstår du hur trött jag var! Jag hade blivit informerad om väckning 08:00. Men problemet var som sagt att man inte hade kunnat väcka mig… Jag hade under tidig morgon fallit in i lätt medvetslöshet
Blåmärket dagen efter vittnade om
kanylerna som suttit i handleden.
Jag vet inte själv hur de följande timmarna förflöt. Det är först ett mörker, som blir till ett töcken, som lättar till dimma och slutligen en vimmelkantig vakenhet. Har säkert fått osammanhängande delar berättade för mig av mamma och pojkvän som var där men får inte ihop det och har väldigt svårt att ta till mig av det. När min pojkvän kom in till avdelningen var jag tydligen redan nerrullad till MIMA (eller MAVA kan det kallas också) – medicinsk intensivvårdsavdelning. Det var också där jag vaknade upp flera timmar senare ombytt till läkarskjorta och med kanyler i armarna. Oförstående och fortfarande helt ovetande. 

Mitt första ”minne” är verkligen som från en film. Det där tunnelseendet som alltid brukar vara med när någon vaknar upp. Dimman. De diffusa rösterna, så långt bort. Någon som lutar sig över och ropar ”Hanna, om du hör mig så måste du svara!”. Jag försöker, det gör jag verkligen! Men tungan vill inte röra sig. Den hänger mest och det enda jag lyckas få ur mig är sludder och osammanhängande ljud. Jag kan inte fästa blicken och orkar inte heller. Huvudet är så tungt och jag låter ögonen förbli stängda. Denna huvudvärk… och illamåendet som smyger fram. Vad är det här? Vad händer? Men jag är för trött för att orka bry mig. Är inte rädd, bara väldigt, väldigt trött.
När jag till slut på riktigt vaknar till är det någon gång mitt på eftermiddagen. Jag får i stora drag förklarat för mig vad som har hänt, men minns ärligt talat inga fler ord än ”du har blivit medicinförgiftad” och ”du har varit medvetslös och ligger på MIMA”. Jag fick långsamt i mig en kanelbulle från Pressbyrån, en av mina stora svagheter! Efter det var jag såklart fortfarande hungrig eftersom jag inte ätit sedan kvällen innan. Jag misstänkte att jag behövde det. Fick någon bild framför mig av maten som en stor svamp som suger åt sig giftet i min kropp. Men det enda som var minsta lockande var två gummiaktiga pannkakor med sylt och grädde. Är mäkta stolt över att jag i stunden lyckas pressa i mig det.
Efter det förflyttades jag upp till ”min” avdelning igen. Med sköterskor, min pojkvän och min mamma vid min sida. Fortfarande omtöcknad. Glad av någon jävligt märklig anledning.
Hög?
Fallet kommer att anmälas till lex Maria (http://www.socialstyrelsen.se/lexmaria) av sjukhuset. Det är bara vårdgivaren själv som kan anmäla men någonstans i dimman vill jag minnas någon säga att det alltid görs när man hamnar på medicinsk intensivvårdsavdelning. Det kommer innebära en utredning samt en översyn av rutinerna på avdelningen för att förhindra att detta händer igen. Jag har också själv på inrådan gjort en anmälan till Patientnämnden (http://www.sll.se/verksamhet/halsa-och-vard/Patientnamnden-Stockholm/) för att se om jag kan få ersättning för sveda och värk. Jag har även skickat in ärendet till LÖF – Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag – för eventuell ersättning.
Med den nu ofrånkomliga heltidssjukskrivningen skulle det vara uppskattat, även om pengar aldrig kan ersätta ett trauma. Jag kommer att behöva bearbeta detta eftersom det lagts till högen i huvudet av fortfarande obearbetade hemska händelser, trauman, minnesbilder och minnen sedan 15 år tillbaka då jag först drabbades av cancer. 
Jag känner mig lite som den här ledsna solrosen jag passerade häromdagen. Men solrosor söker sig som namnet nämner mot solen. Det känns mulet och tungt nu men så snart molnen skingras
så reser jag mig igen.

Jag bär på mycket nu. Vågar faktiskt säga utan överdrift skriva att jag varit med om mer än normala 30-åringar. Även utan överdrift har jag varit nära döden mer än en gång, eller åtminstone nära-döde-upplevelser.
Rakt från huvudet:

  • Vid 9 års ålder råkade jag ut för en akut inflammerad blindtarm. Med mycket hög feber tvingades jag till operation då den höll på att brista, trots att man aldrig opererar vid feber pga infektionsrisk (mamma & pappa, rätta mig nu om jag minns galet eftersom jag var så liten). Forskningen går framåt och då för 21 år sedan så blev operationerna lite mer omfattande. Jag har ett 9 cm långt ärr som vittnar om det.
  • Vid 15 års ålder upptäcktes akut lymfatisk leukemi. Som namnet skallrar om är sjukdomsförloppet snabbt. För 15 år sedan var dessutom forskningen och överlevnadsstatistiken inte lika bra som idag. För barn idag med ALL är överlevnaden uppe i fantastiska 90% ❤ Men jag var mycket illa däran.
  • Min orsak var varken HIV eller lymfom. Det var cellgifter och nedsatt immunförsvar.
  • Under samma år fick jag en svår lungsjukdom. Sjukdomen i sig hade i alla fall då inget namn, men bakterien som fyllde mina lungor med damm och höll på att kväva mig hette pneumocystis carinii, numer tydligen kallad jiroveci/PCP. Det gick fort, men läkarna hittade en antibiotika i tid som satte stopp på förloppet. Här kan du läsa mer om pneumonia (lunginflammationer): http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=181·      
  •  2013, vid 26 års ålder, fick jag s.k. recidiv. Alltså återfall i ALL. Vid återfall går det bra mycket snabbare och blir allvarligare än tidigare. Speciellt om det är samma år eller vid vuxen ålder som jag.
  • Under senaste cancerbehandlingen har jag fått blodförgiftningar. En så pass allvarlig att jag akut hamnade på IVA där jag låg under konstant observation. Diagnosen var sepsisk chock. Jag såg verkligen ljuset. Eller mörkret snarare. Lugnt och stilla var jag beredd att dö, men tack och lov var det fortfarande inte dags.
Med allt annat det och annat som varit icke livshotande men traumatiserande, samt naturliga händelser så som bortgång av några släktingar och vänner, så är det inte alls märkligt att jag mår så pass dåligt som jag gör. En sak avlöser en annan. 
Hela. Jävla. Tiden. 
Ursäkta språket. Men när ska jag få tid för återhämtning och bearbetning?
Jag ligger ju på botten nu! Sluta sparka på mig!
Men, nu äntligen, finns en bra vårdplan för mitt psyke såväl som kropp. Och jag tror faktiskt det finns hopp om välmående denna gång, bara jag får bearbeta och de påfrestande minnena får bli enbart erfarenheter.Jag måste tro det i alla fall.
Den mentala ohälsan tas sällan upp, precis som jag skrev senast. Men jag tror att jag kanske är redo att på riktigt öppna upp även för denna. Har ju börjat ganska bra nu, inte sant? Men vill inte gå in på detaljer. Inte idag alla fall, inlägget är redan en roman som vanlig! Men vidare och framöver.
Har skrivit nedan på Facebook- sidan Kriget i min kropp som en komplettering till händelsen. Du får gärna söka upp sidan om du vill (https://www.facebook.com/krigetiminkropp/?fref=ts), gilla och därmed följa för att se när jag skriver och vad som händer.
I fredags, dagen efter förgiftningen, var jag matt och helt
knäckt, men kunde ändå ligga hemma och bli
ompysslad i stället för på sjukhus!

[…] Det här ska ju såklart inte hända. Man ska kunna känna sig i trygga händer när man är på sjukhuset. Men jag klandrar ingen specifik person, jag är övertygad om att ingen ville mig illa! Och läkare, sköterskor och skötare är inte mer än människor.
Jag reagerade på den stora mängd sömnmedel jag fick, men var inte i skick nog att fundera mer över det. Inte mindre än tre gånger tidigare har jag fått fel mediciner eller för mycket, men är alltid vaksam och har reagerat och ifrågasatt.
Vill absolut inte skrämma någon! Vi ska komma ihåg att Sverige har en otroligt fin sjukvård och jag har alltid känt mig omhändertagen. Detta kommer personligen inte påverka min framtida vård. Men jag vill flagga;
OM du får en dålig magkänsla, oavsett vad det gäller, VÅGA IFRÅGASÄTTA. Be om en andra åsikt. Be om förklaringar och anledningar.
Jag mår bra nu, förutom mentalt samt de komplikationer som var innan. Men inga bestående men av förgiftningen. Blivit ompysslad hela helgen av Mathias Bjunér och har en kärleksfull familj och underbara vänner Jag vågar fan säga att jag är lyckligt lottad oavsett vad som händer med mig!
Söker inget medlidande, det vet jag att jag har ändå. Bestämde mig ändå idag för att ge heads up och be om vaksamhet efter det här.
Var rädda om er 🙂

Så där, nog för idag. Ut och njut av solen. Fortsätt ta vara på fina stunder och låt de dåliga bara passera som en del av livet. Jag jobbar på det. 
”Inget varar för evigt” som det står på hebreiska i min nacke – som en påminnelse.

Med kärlek/Hanna
 ~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~
Vill bara visa. Nedan bild visar den doseringskopp jag fick med Theralen. Den rymmer 30 ml. Den kopp man ställde framför mig var nästan 1/3 fylld, något både jag och vittnen kan intyga. Då blir det väldigt tydligt hur stor skillnaden på 7,5 ml och 0,75 ml är. Ha i åtanke att jag ligger lite i underkant av BMI-skalan och är överkänslig…. Jag är glad att det inte blev värre än det blev eller bestående kroppsliga men.
 
Annonser

4 reaktioner till “Ny erfarenhet: Medicinförgiftning”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s