Håll det här för dig själv nu


Hej
ett tag sen sist igen. Det här med kontinuitet och att göra sådant som jag har bestämt och inbokat fungerar inte för mig just nu helt enkelt. Varken när det gäller träning, hushållssysslor, träffa vänner – ja men allt helt enkelt. Hoppas just vännerna förstår, men det tror jag.
Kan jag vara helt brutalt ärlig med dig nu? Jag vill berätta något hemligt, som många i dagens samhälle anser vara genant. Det är skambelagt. Det är sådant som man fortfarande inte, anno 2016, riktigt fullt ut pratar om. Även jag har hållit mycket tillbaka dessvärre. Även jag skäms. Jag har tagit upp ämnet gång på gång, men inte fullt ut liksom. Men jag tror att det är bra för mig att få öppna upp denna redan gläntade dörr ytterligare eftersom något nytt precis uppkommit. Vi pratar såklart om psyket och att det emellanåt kraschar, i olika omfattning. Och du är ju min blogg trots allt. Jag kan väl berätta allt för dig?
Med det som händer;
… allt i kroppen som fortsätter bli sämre (jodå, jag kommer till det senare också, men jag vill vara känslosam nu – inte praktisk)
… alla mina försök att upprätthålla en fasad av styrka, mod och duktighet
… alla händelser i min vardag som kommit lite väl olämpligt.
… alla tappra försök att klänga mig fast vid ”måste/borde” som att träna, jobba och vara social…
allt detta har brutit ner mig i små förvirrade trötta och odefinierbara pusselbitar. Jag får inte längre ihop någonting. Stort som smått.
Det har såklart vuxit fram långsamt under många månader. Sådant här sker inte från en dag till en annan. Men nu efter sommaren har det gått fort utför. Jag vet väl inte sådär med säkerhet varför direkt, men har mina små aningar… Vi behöver inte gå in på det. Klart det var mycket tuffa saker som skedde under vår och sommar, men det var fortfarande hanterbart och jag hittade små oaser då jag laddade mitt batteri. Men för 3-4 veckor sedan stod det plötsligt klart på riktigt för mig. Den dröm om en lugnare mer normal höst 2016 som jag hade kring nyår – efter några små tårar av drygt 2 ”förlorade” år – som verkade rimlig och rättvis då 3½ år passerat efter min livsavgörande transplantation och det värsta skulle vara över, den kommer inte längre kunna bli verklighet… Sorgen, besvikelsen och bitterheten som jag skrivit om med jämna mellanrum, växte plötsligt med rasande fart. På kort tid har det blivit som en jättetumör i magen. Tung och smärtsam. Den har gjort mig illamående, yr och gett hjärtklappning av minsta lilla sak. Så fort jag försökt städa, läsa, skriva, jogga, jobba, boka in saker, göra något roligt… så har den huggit till och skrikit åt mig ”det där ger du fan i, du är inget annat än en sjuk människa och det är vad du ska förbli” (japp, det är en elak sate som sitter i magen).  Jag har försökt förmedla hur jag mår på olika håll och på olika sätt. Men känslan har jag inte kunnat hitta ett ord på. Jag som är så duktig på liknelser?  Det enda jag har kunnat säga är ”jag är stressad”. Man svarar naturligtvis ”vad har du att vara stressad över egentligen? Är tvätten och städningen verkligen så pass viktig? Försök prioritera” och jag har erbjudits praktisk hjälp från olika håll. Men hur ska någon kunna hjälpa mig med en stress som inte till fullo handlar om praktiska saker (undantaget är alla sjukhusbesök som gör mig pressad som tusan) när jag inte ens vet själv hur, eller vad jag behöver? Det är inte en vardagsstress utan något annat.

Och när jag försökt mig på att prata om sorger som jag inte lyckats bearbeta ett dugg på över 15 år trots tappra försök så blir tipset ”jag förstår, men du måste se framåt och släppa det förflutna”. HUR? När jag både har bilder, minnen och starka känslor kvar från allt. Direkt kopplat till sådant som bitits sig fast. Sådant som poppar upp dagligen i huvudet på olika sätt. Hjälp mig, radera dom. Eller få dom att blekna.

Jag har reagerat kraftigt och onormalt på små saker. Helt vardagliga alltså. Ett litet misstag jag gjort som fått mig att sparka på mitt inre och berätta för mig själv vilken värdelös människa jag är. En liten normal vardagskonflikt som varje gång slutat i förtvivlade tårar. Sammanbrott i fosterställning. Aggression och förakt som inte är jag och som jag inte förstår.

När jag gång på gång misslyckats med mina rop på hjälp så började jag för inte särskilt länge sedan bearbeta fram en plan B, en plan C och i värstaste (ja ja, jag vet att det inte är ett riktigt ord, men det passar här) en plan D. Med dom i bakfickan har jag väl varit något lugnare. Man blir ju det när man hittar nötutgången, eller hur? Vi människor är ju skapta med överlevnadsinstinkt som går ut på att fly i kris och fara. Men ibland blir det ju lite fel eftersom faran oftast inte längre är vilda djur. Faran är allt mer vi själva. Jag är min värsta fiende. Jag är mitt största hot. Och mig själv kan jag ju för tusan inte fly ifrån?!

Jag tog detta vidare lite till och började långsamt avskärma mig för ett tag sen. Jag var expert på att bygga murar i tonåren. När jag fick cancer så låtsades jag vara frisk. Knäppt egentligen eftersom folk visste… Jag log och spelade teater. När jag inte orkade så slöt jag mig och ville inte prata. Jag sov mycket då. Vid återfallet gjorde jag ju, som jag berättat tidigare, tvärtom. Muren var inte så bra för min hälsa hade det visat sig så direkt vid beskedet gick jag ut med det på Facebook. Sen skapade jag dig bloggen och öppnade upp hjärta och själ. Det har känts skönt. Men ska man fly så kan man ju inte berätta om det för då ställer sig alltid någon framför din dörr och säger ”vänta, ge det tid, låt mig hjälpa, det kommer bli bra”. Men det visste jag redan att det inte skulle och ville inte ha någon framför min dörr. Så jag började bygga på min mur igen.

 
Vännerna har nog mest märkt det för att jag inte träffar dom så ofta. Jag kan ta dagar på mig att svara på ett meddelande eller ringa tillbaka. Min pojkvän och min familj märkte av en personlighetsförändring. En sluten Hanna, nära till tårar och med en gnista som slocknat var ungefär vad dom sa. Någon som mest bara såg mörker. Så sant. När det tillslut gick så långt att jobbet blev lidande så var det dags.
Där slog det alltså slint. I torsdags förra veckan för att vara exakt. Efter drygt två veckor då en kanske ganska normal stressrelaterad förvirring blev allt värre och började resultera i stora problem – främst glömda mediciner, missade läkarbesök och att jag gick/åkte vilse var jag än skulle – så var jag redo att fly. Vart visste jag inte riktigt än, mina planer var inte färdigbearbetade (om än ganska så okej om jag får säga det själv), men jag behövde komma bort. Snabbt.
Mina främsta tankar, eller den lilla elaka rösten som jag nog föredrar att säga eftersom det här inte är jag längre, sa att jag bara ställer till det. Jag är en börda för andra. Jag skapar problem och oro. Jag räcker inte till. Jag duger inte. Jag klarar inte vardagen men den tränger på vare sig jag vill eller inte. Det bästa är att avskärma sig, stänga in sig och skapa en bubbla där man får vara ifred från krav, måsten, information, nödvändigheter… och sådant där. Visst kan du väl också känna igen dig, för sådana tankar och känslor har väl alla minst en gång i livet tror jag? Annars skulle det väl inte finnas utbrändhet, självmord och annat hemskt.
Eller hur tänker jag nu förresten… förvirringen i mig talar, du är ju en blogg! Jag glömde att du inte har annat för dig på dagarna än att ta emot allt som rör sig i mitt huvud och lite då och då få besök från omvärlden. Du kan väl knappast känna dig som en börda hoppas jag.

Vi fortsätter.

Min pojkvän är synsk tror jag. Eller så kan han läsa mina tankar. Oftast är det irriterande, ibland lite intressant och just i torsdags väldigt lämpligt.
Vidare vill jag inte dela med mig av nu. Det här är fortfarande ett så känsligt och blottande ämne som jag inte helt är redo för att berätta för dig om. Vill bara förtydliga att jag INTE tänkte ta mitt liv i torsdags. Så långt har det inte gått. Jag hade många andra dörrar redo.

Nu befinner jag mig i alla fall på botten av hålet men i goda händer. Jag är trött och psykiskt utmattad. Föreställ dig en kortslutning, elledningar som brinner av. Det är jag. Eller snarare mitt psyke. 

Lägg till bildtext
Med ett halvt försvunnet korttidsminne, svåra koncentrationssvårigheter och en oförmåga att orka enklare saker så behöver jag vila och fokus på kroppen. Utan min hälsa är det svårt att ladda mitt sönderbrända batteri, visst är det så? Jag är åter sjukskriven på heltid. Splittrad och kluven. Älskar att jobba, har försökt pussla ihop det med sjukhusbesöken under lång tid för det har gett mig självförtroende och ego boosts eftersom jag är grym när jag är i mitt essä, när jag är Hanna så att säga. Men nu fungerar det inte så bra längre så jag ger mig, jag tvingas ta en paus igen helt enkelt. Har jag ändå de flesta av pågående utredningarna här på Huddinge så är det väl lika så bra att spendera mer tid här för att slippa ”flänget”. Dessutom ganska så skönt med en fristad. Här kan jag vila. Så nu är jag alltså inskriven igen. Har många permissioner eftersom jag mentalt inte mår bra av att sova kvar efter allt jag har varit med om i sådana här rum, så det känns bra. Jag har så bra människor runt mig. Både de som älskar mig; pojkvän, familj, vänner… men också professionell vårdpersonal.
Längtar främst efter att operera ögonen. Inte så otippat har jag gråstarr i båda ögonen nu. Jag ser grumligt, ungefär som genom en smutsig fönsterruta och ovanpå det rejäl astigmatism så det är ju dubbelt också. Inte konstigt att jobbet blir svårt. Konstant huvudvärk och stavfel. Bara det här tog mig 2 timmar! Tacka fasen för auto correct och rödmarkerade stavfel!
Här nedan kan du jämföra en normal syn med den som har gråstarr. Lägg på en astigmatism (dubbelseende) på det. Där är jag nu. 
Operationen kan inte komma fort nog!
Nu slutar vi prata för ikväll tycker jag. Jag är så trött. Tillbaka i morgon bitti igen. Men det orkar jag faktiskt inte tänka på.
Håll det här för dig själv nu bloggen, hemligt hemligt!
Hörs snart för mer av kroppslig uppdatering,
god natt