Ett oplanerat sjukhusbesök.

”Sjukhuset? Idag igen? Vad var det den här gången?” undrar du.
”Jo”
, svarar jag, ”det verkar vara gott och blandat”.

Jag hade i och för sig redan något ”efterkomplikations- relaterat” inplanerat idag, nämligen ett besök hos arbetsterapeuten som hjälper mig träna upp och stretcha händer och armar. Sen skulle jag haft ett litet möte med utvecklings- & verksamhetschefen på Blodcancerförbundet angående ett eventuellt nytt litet projekt. Båda dessa avbokade jag redan igår kväll. Jag var ju hängig redan i förra veckan som du kanske läste och inte blev det bättre under helgen… Det började med snuva, huvudvärk och halsont i fredags. I lördags försvann rösten. Igår och idag har jag haft susningar och varit öm i öronen samt haft en märklig feber. Ena stunden 37,4 (bara lite högre än jag brukar) och andra stunden har den varit upp på så  mycket som 38,2. Just öronen oroade mig lite för jag vill verkligen inte utveckla någon öroninflammation också… Så jag ringde mitt trogna team på ALLO- mottagningen. Då dom inte svarade direkt så talade jag in ett meddelande. Jag sa att jag hade lite olika åkommor, att jag behövde ett nytt recept på Adport och att jag behövde förnyat läkarintyg. När syster Kerstin ringde upp så sa hon direkt att hon hörde på min röst att jag borde träffa en läkare.

171204 På hematologen
Här ligger jag och väntar på obehagliga prover.

Sagt och gjort. Två timmar senare befann jag mig på Huddinge sjukhus, som så många  gånger förr. Jag fick lämna tre rör med blod och träffa en överläkare som jag aldrig sett förut. Väldigt märkligt tyckte vi båda, eftersom jag har varit där var och varannan vecka i 4,5 år och han har jobbat där i 10 år. Han var lugn och saklig samt väldigt noggrann. Vi pratade om senaste tidens status med förkylning och operation. Han undersökte lungor, hjärta, mun, hals och öron. Det enda han konstaterade utifrån det är att jag (ännu) inte har någon lunginflammation och att viruset sitter i övre delen av luftvägarna. Skönt det i alla fall.

Sänkan var 4 så det verkar inte vara några bakterier utan snarare virus. Det mesta andra såg bra i, lite påfrestade monocyter bara (en typ av de vita blodkropparna). Däremot reagerade han snabbt på en annan sak.

”Visst får du Privigen?”.
(Det är antikropparna som jag har fått insatt ibland eftersom min kropp inte producerar egna.)
”Nej, inte på flera månader”.
”Men det är inte utsatt i systemet? Varför får du inte det?”.
”Jag vet inte… Jag tror att proverna var så pass bra att vi slutade” svarade jag lite frågande. Borde vi inte ha gjort det?
”Men dina prover är ju lika låga nu som i juli? Du har 4 i Ig-G (det som heter immunglobulin-G och ska ligga på minst 6,5) och 0,2 i Ig-A (ska vara 0,8 som minst). Så du bör ju fortfarande få det tillsatt”.
171204 Immunglobulin gränsvärde
Jag var ganska ställd, inte visste jag att det vara så lågt? Och jag visste verkligen inte att jag inte hade antikropparna Ig-A alls nästan. Slutade vi verkligen med infusionerna för att värdena var normala igen? Eller var det som Kerstin gissar; att jag helt enkelt hade för mycket annat just då? Om jag helt tappar antikroppar mot luftvägsinfektioner så riskerar jag blodförgiftning. Det var ju det som hände när det upptäcktes att min egen produktion avstannat. Överläkaren och Kerstin ska ta upp det med Per Ljungman eftersom han har huvudansvaret för mig. Jag ska ändå träffa honom nästa vecka. Känns bra med tanke på hur mycket som försiggår nu.

Kontentan av besöket var att min kropp uppenbarligen inte kan ta hand om alla motgångar just nu och jag hamnar i en ond spiral. Immunförsvaret var pressat efter operationen så jag drog på mig en förkylning. Den har antingen utvecklats eller så har jag fått flera förkylningar och virus på varandra. Enda sättet att ta reda på vad det är som rör inom mig är genom mina mardrömsprover; en lång tops långt bak i halsen och snorsugen… Du hör nog vad det är för något. Jag mår illa bara jag tänker på det. Men syster Kerstin är tålmodig, hon har topsat mig i både näsa och hals många gånger förut. Sen skulle jag försöka hosta i en kopp. Men hur ofta kan man göra det på begäran liksom? Jag fick med mig koppen hem.

I väntan på bakterieodlingarna bör ändå något göras, speciellt med tanke på att jag inte har antikroppar nog och eftersom att symptomen utvecklas och öroninflammation kan göra riktigt ont. Överläkare M. föreslog antibiotika för att hjälpa mitt egna försvar. Vi sätter in en utomstående trupp kan m171204 Doxycyklinan säga. En som är ganska kostsam. Antibiotika är ju inte så snällt mot magen direkt. Men det är smällar man få ta. Så nu har jag fått utskrivet något som heter Doxycyklin som jag inte känner till sen tidigare, men det ska ju inte vara några konstigheter tänker jag.

Så efter ytterligare ett par timmar på sjukhuset åkte jag hemåt. Har spenderat eftermiddagen kramandes med Lakrits, legat platt i soffan framför Simpsons och tagit en promenad i en kylig kväll för att lufta mitt tunga huvud. Förhoppningsvis börjar antibiotikan bita ganska så direkt så jag kan återhämta mig någorlunda. Jag håller ju fortfarande på att läka i underlivet och jag skulle helst se att kroppen kunde lägga all fokus där i stället…

Ny dag, nya tag.
171203

Visst är det något både kusligt och vackert med de mörka, stjärnklara och kyliga kvällarna nu?
Ingen superkvalité på de här mobilbilderna, men du får en hint om hur vackert det var i verkligheten! Bara snön som saknas.
Tagna i Långbro park.
171204 Långbro sjön
171204 Långbro park

171204 Långbro park 2

 


Annonser

2 reaktioner till “Ett oplanerat sjukhusbesök.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s