Försöker mig på återuppbyggnad med hjälp nu

Sjukgymnastik. Jag trodde aldrig den dagen skulle komma då jag var i behov av det här. Inte jag som varit aktiv i hela mitt liv. Jag har alltid styrketränat, dansat, simmat, cyklat, gått på yoga… för att inte nämna att jag sprungit maraton några gånger. Jag har varit stark, vig, snabb. Nu är jag inget av det längre. Så fort jag lärde mig att gå så var stillasittande inget för mig. Nu är det praktiskt det enda.
”Det händer inte mig”, så tänker man väl alltid? Men det hände mig. Och nu sitter jag här, svag som en kattunge och stelnar alltmer i lederna.
Som ett jäkla renoveringsobjekt. Fram med rivningskula och bulldozers. Kör ner kvinnan i botten, riv kroppen till grunden. Men hallå, sen då?! Lämna mig inte så här.

Det var för två-tre veckor sedan som jag insåg att jag inte klarar det här själv längre, jag måste ta hjälp. För några månader sedan så försökte jag ta mig till gymmet som ligger en station bort. Jag försökte vara med på gruppträningar men insåg att jag inte klarade av de rörelser som krävdes så jag blev pinsamt stående stilla. Sedan tog jag mig dit ändå för att hålla i gång konditionen på löpband och cykel. Men när jag upptäckte att jag orkade med en kvart så ansåg jag att resan till och från inte riktigt var värt det. Så jag frös kortet och det är fortfarande fryst.
Efter det sökte jag upp övningar på nätet och plockade fram de jag har ur minnet sedan jag jobbade på gym. Jag modifierade dom eftersom jag inte kan räta ut lederna och därför inte kan göra en så simpel övning som en armhävning. Men jag kom på annat. Det är bara det att när man är så svag att man inte orkar lyfta 1-kilos hantlar ens, och heller inte märker någon skillnad efter ett tag, då är det lätt att tappa motivation och bara lägga ner allt. Och det gjorde jag.

Jag fick ganska nyligen reda på att jag inte hade kunnat göra något annorlunda. Att jag inte märker någon förbättring i styrka, rörlighet eller kondition är för att kroppen fortfarande är under nedbrytning. Jag trodde att det var mer kopplat till de höga kortison- doser jag fick förut, men den relativt lilla jag får nu på 12,5 mg/dag i kombination med mina övriga 30 mediciner, gör att jag omöjligt kan ta mig framåt just nu.Den kroniska inflammationen i bindväven och i lederna gör det såklart inte lättare heller.
En av mina läkare sa så här:
”Hanna, din kropp är smart. Den reagerar på GVHn ungefär som om du hade… till exempel tuberkulos! Den förstår ju inte att det här är något kroniskt utan har fullt fokus på att utplåna bakterierna som orsakar inflammationen, kosta vad det kosta vill. Så just nu lägger den all energi på de utsatta områdena och låter resten av kroppen förfalla, för att senare när du är frisk, kunna återuppbygga sig. Men nu har den har ett tunnelseende och bryr sig inte det minsta om vad du säger till den. Så om du tränar så kommer den ändå inte att svara. Inte så länge som GVHd:n härjar fritt och du får så här mycket mediciner”
Informationen var inte direkt en överraskning men gjorde mig väldigt nedstämd. Hon sa att jag absolut ska fortsätta träna för att må bättre mentalt och för att stötta kroppen så gott det går, men att jag inte får tvinga den till saker den inte vill eller ha för höga förhoppningar på resultat.
Men jag hade ju ändå nått det stadiet att jag gett upp. Vem vill slåss i en strid man ändå inte kan vinna?

Så senaste tiden har soffan varit min bästa vän. Det har blivit en grop i mitten så jag måste börja sätta mig mer åt vänster eller höger. Men så plötsligt hade jag en av mina bättre dagar, då brukar det hända saker. Jag tog en långsam och skön promenad i solen runt kvarteret. 150 meter från mig stod en hallåa. Där läste jag ”Midsommarkransens sjukgymnastik. Vi arbetar med landstinget. Ingen remiss behövs”. PERFEKT. Då går detta på mitt högkostnadsskydd. Tack alla underbara skattebetalare ❤
Jag ringde och fick en tid omgående.

Jag har aldrig varit hos en sjukgymnast och visste inte alls hur det här skulle gå till. Men förra torsdagen så promenerade jag de 150 meterna dit, en sträcka till och med jag klarar, och möttes av en lugn trevlig man. Det är en fin lokal med alla möjliga maskiner och redskap. Jag leddes in i ett behandlingsrum där jag fick berätta varför jag var där, sedan gjorde han en undersökning då han testade min rörlighet. Den var inget vidare…
Efter det gick vi vidare ut till gymmet och jag fick göra några övningar i maskiner för att se hur styrkan är. Jag var inte direkt klädd i träningskläder så det var inget träningspass, mer för att han skulle se vilken nivå jag ligger på. Man kunde bara konstatera att det är en bottennivå. Vissa maskiner kunde jag inte ens använda för att den lättaste vikten är för tung. Det var som en käftsmäll på självförtroendet.

I förrgår var jag där igen. Den här gången kom jag klädd för att svettas. Och svettig blev jag! Jag fick börja med 15 minuters kondition för att värma upp. Löpband, rodd eller cykel. Med ett blodvärde på låga 90 så kände jag att cykeln nog var det enda jag skulle klara i en kvart. Det rann om mig efteråt och hjärtat försökte ta sig ut ur bröstkorgen med hårda bankningar.

Sedan visade han mig sex olika övningar, både i maskiner och med redskap. Jag kände väl igen allt, förutom en så kallad ”glidmatta”. Det är precis vad det låter som; en matta med glid. Svårt att förklara, bilden gör det nog bättre. Jag har sett liknande övning men då var det med ett hjul. Bra träning för mage och rygg är det i alla fall!

Jag fick göra alla övningar under hans uppsikt. 15 repetitioner skulle jag klara, annars minskade han motståndet. Under tiden skrev han ner vad jag kunde prestera för att utgå från det när han ska lägga upp ett program. När vi hade kört ett varv var jag skakig och han frågade om jag hade fått nog. Men när jag ändå var svettig så kunde jag lika gärna köra lite till tyckte jag. Så ett varv till blev det.

Efteråt kunde jag knappt stå på benen. Kroppen ropade ”vad fan pysslar du med egentligen?” och hjärnan svarade ”sköt du ditt så sköter jag mitt!”. För så är det just nu, min kropp vill en sak och hjärnan något annat. Däremellan står lilla jag och försöker tillfredsställa båda parter.

Jag måste säga att det känns skönt att få hjälp för just nu är det här mer än jag klarar av. Vi har två pass till inbokade innan semestern, sedan ska han ge mig något slags program som jag ska försöka följa till han är tillbaka igen.

Det här blir liksom en resa för sig, att försöka återfå min fysik och lyckas samarbeta med min kropp – och att däremellan hålla motivationen vid liv. Det kanske till och med skulle kunna bli en liten blogg på sidan av. Typ ”Kriget mot tyngdlagen”, ”Renovering av en raserad kropp” eller varför inte ”Från soffpotatis till maratonlöpare”. För den resan har jag gjort förut. Jag vet hur den går till. Och jag drömmer fortfarande om nästa maratonlopp…

Trött efter ett tungt träningspass, men ganska nöjd ändå, trots besvikelsen över att behöva börja om från ruta 1. Igen,