”Sömn gör att vi kan vara vakna”. Normalt sett.

Tröttheten tär på mig. Det låter så otroligt banalt. Vi har ju alla haft perioder av trötthet! Och man dör ju inte av det direkt.

… om man nu inte är vaken flera dygn i rad förstås. Fast dör man ens då?… Kroppen kanske bara slutar fungera och man svimmar? Har i alla fall läst att rekordet på vakenhet är 11 dygn…. huvaligen…

Men som jag ägnat några inlägg och länkar till att informera så är ju inte Fatigue normal trötthet. Tror jag nämnt att jag besökte Centrum för cancerrehabilitering för två veckor sen? Jag var mitt inne i en dipp och nickade till medan jag satt och försökte lyssna på vad de två kvinnorna mitt emot mig försökte berätta. Dom märkte att jag inte var mottaglig så jag fick med mig massa information hem samt en läxa. Under två veckor har jag fyllt i hur förmiddagarna och eftermiddagarna har sett ut. Med siffror har jag bedömt trötthet och påverkan. Dom bad mig att ta med min sambo vid nästa tillfälle, förmodligen både för att någon mer ska hjälpa mig uppfatta vad som sägs samt att man vill involvera personer man bor och lever ihop med.

I måndags var jag och Mathias på återbesöket. Vi hade kikat genom informationen om cancertrötthet och jag överräckte min mycket skrynkliga hemläxa. Det skedde en liten vattenincident mitt i natten och papperna fick hänga på elementet. De båda kvinnorna satt tillsammans med oss i ett rum som såg ut som ett spartanskt vardagsrum. Jag kommer ihåg att den ena kvinnan heter Hanna – av naturliga skäl. Båda två var varma och ödmjuka till sättet. Log och nickade förstående. Dom gav lite mer information kring den extrema tröttheten som kan slå till under eller efter en cancerbehandling. Att den inte går att medicinera eller behandla bort. Att den kan vara snabbt övergående eller kronisk.

Hela tiden satt jag med ett huvud av bly och tunga ögonlock. Det var egentligen sovtid för mig. Hade jag varit Skalman så hade klockan ringt högljutt. Dessutom snurrade helt andra tankar i huvudet medan dom pratade. ”Varför ska jag behöva tampas med det här också?”. ”Var det verkligen jag som blev sjuk – två gånger? Det känns så svårt att greppa”. ”Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade fått återfall?”. ”Åh gud vad jag saknar den energifyllda, kreativa kvinnan som jag var innan cancern tog över”…. Så där fortsatte mitt huvud snurra och tårarna brände i ögonvrån. Jag lät bli att prata och jag mötte inga ögon. Till slut slog Mathias hål på min mur med den enkla frågan ”tycker du att det hör är jobbigt?”. Då brast det. För det är inte bara tröttheten jag kämpar med, det är så himla mycket annat. Jag är bara 31 år! Jag ska vara pigg och aktiv, inte sitta här med en kropp som går sönder och ett psyke som pulveriserats, Ledsen och arg på samma gång är jag. Det berättade jag för dom, i en blandning av sorg och frustration. Allt som kom ur min mun kan sammanfattas i två ord: HJÄLP MIG.
Vad jag förstår så är den här typen av rehab ny, Centrum för cancerrehabilitering har bara funnits i 1,5 år. Dom verkar verkligen kunna sin sak och är noggranna och professionella. För att kunna utesluta andra påverkande faktorer så har dom varit i kontakt med min läkare och vill se att provsvar och annat är okej. Sen ska medicinerna gås genom. Det känns som att jag är i goda händer.

Jag var som sagt otroligt trött när jag var där den gången också så jag kan inte återberätta ens hälften, men i morgon ska jag dit igen och då ska jag träffa Hanna som är arbetsterapeut.- Utifrån mina anteckningar senaste två veckorna så ska vi gå genom hur mina dagar ser ut och lägga upp en plan för energibesparing. Det blir nog jättebra för som det är nu så är jag bara vaken några få timmar i sträck och det blir en stress att försöka hinna med allt innan man däckar igen.

Apropå  däcka så är det verkligen dags för det nu! Ögonen svider och ögonlocken sjunker… så jag reserverar mig för eventuella stavfel eller konstiga meningar ovan.

Sov gott!

Här är två av de saker som gav lite energi i veckan.
1. Min lilla Lakrits såklart. Energiknippet som älskar att gosa. Det räcker med att jag tar upp honom på bröstkorgen så somnar han. Sen sitter jag där och känner värmen från hans päls, hör hans små små andetag och känner det snabba pulserandet av hans hjärta. Det är både rofyllt och energigivande.
2. Jag gillar inte kyla och mörker men när den första riktiga snön kom här i Stockholm och faktiskt låg kvar något dygn, så lyste det upp lite och gav en myskänsla.

Bara en sak till. Hittade en länk som hette ”10 frågor till sömnprofessorn” och där stod det om de olika besvärliga efterföljder det blir när man har sömnbrist. Och det är ju det jag har trots att jag sover konstant…