Det barn som aldrig blev.

Än har jag inte blivit uppringd av den gynekolog som jag ska fatta beslut med. Laser eller operation?.. Är mest inne på att behandlas med laser just nu. Jag har vägt fördelar och nackdelar med båda alternativen. Jag har bollat tankar med vänner och familj för att reda ut röran av känslor som tar över det praktiska tänkandet. Jag har ställt frågan öppet på Facebook och i bloggen om vad ni andra skulle göra i samma situation. Många fina svar fick jag, tack! Allt som allt blev det 50/50 vad gällde hur andra tänkte.

Ett meddelande berörde mig lite extra för sättet att tänka på påminner om mitt eget och orden har varit till stor hjälp i mitt 97% säkra beslut. Jag har plockat ut några delar av det fina rådet, kanske kan det hjälpa någon annan i samma situation att fatta sitt eget beslut?

”Ingen kan berätta för dig hur du ska göra, men mellan raderna tycker jag mig ändå se att du någonstans hoppas på att alternativ 2 ska fungera. Jag förstår precis hur du menar med att den mentala hälsan kommer behöva ha livmoder kvar, oavsett om du kommer kunna använda den i framtiden eller inte. Det enda jag tänker på är att du verkligen behöver ställa dig frågan vad du orkar med. Det har du säkert redan gjort, men i varje beslut du tar om din kropp så måste ju den frågan återkomma hela tiden tänker jag. Orkar din kropp kämpa med en sån här stor grej till- go for it! Men om din kropp och psyke inte orkar kämpa mot precis allt kanske du ska överväga det slutgiltiga alternativet. Som kvinna i fertil ålder hade jag satsat på lasern och kämpat, men så har man ju inte din historia av komplikationer och kämpande. [..]

Jag tror att de flesta kvinnor, unga som gamla, med eller utan barn, mår lite dåligt av blotta tanken på det du skriver om. Det är en sån känslig fråga eftersom det är så stor del av kvinnligheten. Bara ordet Livmoder är ju laddat bara det, till skillnad från engelskans uterus som är mer ”kliniskt”. Samtidigt vill man inte leda dina tankar åt ett håll du inte känner dig bekväm med, men jag tyckte det var så tydligt vad du helst skulle önska.”

Tack ❤

Det har varit så skönt att få höra både från den här kvinnan och några andra i min närhet vad dom har kunnat läsa ut av mitt svamlande och velande. Jag tror att man någonstans nästan alltid kan känna vad som är bäst och rätt, men man kan inte alltid förstå det. Speciellt inte när man slängts ner i en liten chock och alla val blir så svåra.

Jag har försökt sätta mig in i hur det kommer vara att gå genom de här två valen av behandling, men inget av det går att tänka på utan att tårarna rinner.

Om du inte följt min blogg så länge så kanske du inte heller läst om vägen fram hit, den som är byggd av bitterheten över allt cancern har bestulit mig på. Av alla de ting jag skulle kunna rabbla upp så är just det här inlägget om steriliteten. Så här ser historien om min önskan att bli mamma sett ut;

1. Jag cancerbehandlades som 15-åring och fick veta att jag kanske inte skulle kunna få barn. Men eftersom jag var så ung så återhämtade sig kroppen ganska snabbt och så snart mensen kom igång igen så fick jag beskedet att jag troligtvis hade samma möjlighet som alla andra kvinnor att bli gravid. Lycka! Redan som 17-åring arbetade jag extra som barnflicka och hade en stark önskan att få bli en ung mamma.

2. Åren rullade på och livets alla vändningar och ett knepigt kärleksliv gjorde att planeringen av barn sköts upp. Så en kall februaridag när jag var 26 år gammal fick jag fram ett plus på graviditetstestet. Först vånda. Jag hade precis blivit lämnad så jag var singel i en för dyr lägenhet som jag skulle tvingas flytta ut ur omgående och med en projektanställning som snart skulle löpa ut. Skulle det ens vara möjligt för mig att vara ensamstående mamma? Svaret blev först nej, jag gick genom för mycket privat. Men sen slogs jag av tanken ”nu när jag efter en cancerbehandling ändå lyckats bli med barn, ska jag då verkligen ge upp det? Tänk om det här är enda chansen?–”. Så jag låg ensam i soffan med handen på magen på Valborgsmässoafton och kände med hela hjärtat att jag ville behålla det.

3. Kort efter mitt beslut så slog livets mörka sida till och jag fick missfall. Någonstans mellan 10-11 veckan fick jag höra vid min efterkontroll. Det var en mörk kväll då jag även denna gång var ensam hemma. Den här förlusten blev ett så stort trauma att jag fortfarande blir illamående när jag tänker på den kvällen. Detaljerna vill jag inte ens berätta, det är för vidrigt och gör för ont.

4. Jag sörjde det ofödda fostret länge men lyckades tillslut stärka mig med vetskapen och beviset att jag faktiskt KUNDE bli med barn! Och jag fick det även bekräftat av gynekologen som gjorde efterkontrollen. Hon sa att det hade varit fostret som det var fel på, inte mig. Med andra ord var det bara att fortsätta försöka och jag började längta efter barn mer än någonsin.

5. Exakt 10 månader efter den mardrömslika blodiga natten så fick jag återfallsbeskedet… Barnet hade varit 1 månad gammal, med en mamma som nu var dödligt sjuk. Jag minns att jag tänkte att missfallet kanske var tur i oturen ändå? Jag är fatalist och vill gärna tro att mycket av det som händer har en mening, det är en tröst. Och jag intalade mig att det fanns ett annat barn i framtiden som väntade på mig, om jag bara blev frisk igen.

6. I ett riktigt kritiskt tillstånd kördes jag ganska snart därpå till Kvinnokliniken i Huddinge för att utreda om jag kunde frysa ner mina ägg. Min lillasyster var med mig den dagen och hon har fått återberätta mycket för jag minns så lite. Jag hade hög feber, var infektionskänslig, hade nervsmärtor, var illamående och så trött att jag knappt kunde hålla upp huvudet. Besöket slutade med att jag hämtades med ambulans tillbaka till KS i Solna. Och inte var det med något glädjande besked heller… Tydligen var jag för allvarligt sjuk för att dom skulle våga göra minsta ingrepp på mig. Jag hade dessutom fått så pass mycket cellgifter redan att kroppen var förstörd. Det var för sent helt enkelt… Jag har spekulerat många gånger i om det gjordes ett misstag och min vilja att bli mamma inte riktigt hördes. Naturligtvis är överlevnad prioritet ett så kanske fanns aldrig det alternativet. Men utifrån de ursäkter jag har fått i efterhand så misstänker jag att om man hade agerat direkt så hade äggen fortfarande kunnat räddats. Men det finns ingen tröst i att spekulera och bli förbannad. Dom gjorde vad dom ansåg vara rätt.

7. Jag hade alltså inga egna överlevande ägg som kunde befruktas och min livmoder hade fallit in i koma. Men hoppet om att den skulle vakna till liv, att mensen skulle komma igång och att nya ägg skulle produceras hölls vid liv av min gynekolog. Hon behandlade mig med hormoner och inflammationshämmande och gjorde allt för att ”kicka igång” mig igen. Men inget hände.

8. För bara något år sen fick jag ett slag i ansiktet som jag egentligen innerst inne gått och förberett mig länge på. Ändå är man inte redo när det smäller. Orden löd att efter så här lång tid så skulle det vara mirakulöst om äggstockarna vaknar igen och min livmoder anses vara död. Jag är så steril som man kan bli. Jag kommer inte att kunna bli gravid på naturlig väg. Förutom det är inte en äggdonation aktuell utifrån hur hårt påverkad min livmoder är av alla mediciner. Att transplantera en livmoder har lyckats i några enstaka fall har jag läst om, men OM man ens skulle godkänna ett sånt enormt dyrt ingrepp så är det långt fram i tiden och även det avråds jag från. Att överhuvudtaget bära ett barn skulle vara för påfrestande för min kropp. Det kändes som att min framtidsbild rasade. Jag greppade tag vid halmstrån. ”Men om man gör så här då?”, ”kan man inte pröva att..?”. Men jag har fått ge upp.

Adoption är en helt annan fråga. Det är ju för det första inte samma sak som att faktiskt bära ett barn, känna hur ett nytt liv växer inom en, och det är dessutom något som jag kanske inte ens blir godkänd för. För det första måste jag anses vara helt frisk, både mentalt och fysiskt. Helst medicinfri också. Sen ska jag bedömas – något som inte ser så positivt ut i dagsläget – och sen tar det ytterligare några år innan man håller barnet i handen. Så jag lämnar den punkten för framtiden.

9. Så kommer vi till det här sista. Att använda laser eller operera bort hela livmodern. Jag VET ju att den inte fungerar. Men ändå håller jag ett krampaktigt tag och vill in i det sista behålla den. Varför? Tjaaa, främst för att cancern inte ska ta en enda jävla del till av mig! Det räcker nu! Men också för att hoppet aldrig dör.

Nu väntar jag alltså fortfarande på att bli uppringd så jag kan få ställa några frågor till om sviterna av laser innan jag hoppar på ett tåg som kommer rulla för fort för att hoppa av… Det beslut jag tar är det beslut jag kommer stå för sen, oavsett hur forskning och framtid ser ut.

Let´s get it over with.
2017_09_20 Jag 8

Annonser

En tanke på “Det barn som aldrig blev.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s