Piller- grubbel

Igår var jag på apoteket igen efter att först ha lämnat blod på vårdcentralen. Det sistnämnda blev aningen mer pinlig än vanligt för armvecken är så sönderstuckna att provtagningssköterskan fick sticka mitt på armen i stället och där har man mer nerver. Tur att jag inte är stickrädd längre och dessutom smärttålig för jag kom på mig själv med att inte röra en min utan mest vara lättad över att vi bara behövde sticka en gång för att fylla tre rör.

På apoteket hämtade jag nu ut fem av dom sex mediciner som jag kom dit för. Det blir alltid ett antal fler vändor än beräknat eftersom det inte är alltid som dom finns inne (många av mina mediciner är lite speciella och finns inte på vanliga apotek utan mest på sjukhusapotekens lager) så att dom måste beställas, eller så saknas det recept och jag måste ringa till hematologen för nytt.

När jag kom hem så satte jag mig för att fylla på dosetten med de piller som jag saknade när jag först fyllde den för veckan samma kväll som jag kom hem från Malta. Efter lunch idag så blev jag lite osäker på om jag verkligen gjort helt rätt, även om jag brukar vara extremt noggrann! Men nu har det skett lite förändringar senaste dagarna med nedtrappning av en medicin och upptrappning av en annan. Suck… Jag vågar inte chansa heller så det är nog bäst att jag tar en ny kontroll i morgon när jag inte är så trött. Det är ju inte några mediciner man ska ta lättsamt på direkt. En liten miss kan påverka lite för mycket.

Jag har fortfarande tillräckligt mycket kortison insatt dagligen för att samla på mig vätska, ha ont i lederna och inte kunna sova. Antibiotikan har börjat gett mig magont och någon av dom rackarns mediciner ger mig okontrollerade svettningar, feber då och då, hjärtklappning, stickningar i fingrarna och en enormt tung känsla i kroppen. Jag är ganska så skruttig med andra ord. Att jag sprang maraton för 2 veckor sedan är ofattbart. Jag var tvungen att hänga upp medaljen vid sängen i dag för att påminna mig själv om det. Sedan dess har jag nämligen inte tagit ett enda löpsteg.

Jag är så förbenat trött på dessa piller… Att hålla koll på doseringar, biverkningar, att alltid se till att man har dom med sig för att vara beredd att ta dom flera gånger under ett dygn och detta eviga rännande till apoteket. Jag längtar intensivt efter den dagen som jag är helt medicinfri. OJ vad jag ska fira och hurra då! Kanske ska jag försöka mig på att hjula då också (har alltid velat kunna det) – bara för att.

Men tills vidare är det bara att bita i hop och knapra på.

Avslutar med en trevlig nyhet. Mina blodvärden är bättre än dom varit sedan jag fick återfallet. Är speciellt tacksam för det fina hb- värdet! När man tittar på gårdagens provsvar så ser jag nästan ut som en vanlig frisk människa! Skål för det!