Bilen, psyket, läkaren, löpning och en bulle!

Tänkte uppdatera lite om min röriga gårdag. Det var två aktiviteter på schemat:
F.m. – Psykoterapi
E.m. – Läkarbesök
Men det blev, som alltid i livet, fler energikrävande aktiviteter som sög musten ur mig

Morgonen började med bilstrul. Den bil jag kör köpte min sambo för att jag skulle kunna ta mig till mina cancerrelaterade besök enkelt och snabbt. Med bil till Huddinge tar det 15-20 min från dörr till dörr. Med bussen/tåg så får jag räkna med 45-50 min. Det blir ganska mycket tid av åkande om man tänker fram och tillbaka samt att vissa av mina besök sker på Sabbatsberg (cancerrehab), St Eriks ögonsjukhus, Gamla stan (psykoterapi), Liljeholmens centrum (fysioterapi & sjukgymnast) samt PRIMA vuxenpsykiatri i Liljeholmens industriområde. Inte konstigt att jag får stryka en hel dag om jag har två eller tre besök på olika ställen!

Nu kom jag av mig igen. Varje sak jag ska berätta om blir alltid dubbelt så lång som jag tänkt!

Bilen är iaf jättefin trots att den inte är ny alls. Det är en 15 år gammal Getz, ljusgrå och liten så jag kallar den för ”Grå Musen”, men den duger alldeles utmärkt för syftet att ta sig kortare sträckor inom Stockholm. Nu har dock åldern satt sina spår och ditten och datten fallerar (precis som jag). Nyligen började batteriet ladda ur varje gång jag parkerade så den har blivit stående i 2 veckor. I förrgår kom jag på; ”shit! Vi har bara en 7- dygnsparkering. 1200:- i böter… Jag är stekt…”. Tack och lov satt inte någon berömd gul lapp på rutan. Karma sträcker mig en godbit då och då. Men det betydde att jag, innan jag skulle vara i Gamla Stan på f.m., var tvungen att få hjälp av sambon med startkablar, rulla runt planlöst för att ladda upp batteriet, köra till Preem och lämna bilen igång för att springa in och få veta att det inte säljs batterier där och sen direkt till Speedy som ligger 500 meter från oss. Att jag inte tänkt på det tidigare. Grabbarna där är grymma och han som verkar vara verkstadschef är både ödmjuk och extremt serviceinriktad. Han såg nog mitt stressade uttryck, osminkad i fläckiga mjukisbyxor och hår som jag inte rört sedan jag vaknade.
Försiktigt, utan någon i närheten, sa han ”du ser lite upprörd ut?..”.
”Ja…” svarade jag. Rörd över att han inte bara noterat utan vågade kolla läget också. ”Jag insåg att bilen stått för länge på parkeringen, blev tvungen att sparka i gång den och köra runt i 20 minuter och jag måste med ett tåg snart för att hinna till ett läkarbesök”. Jag är ofta för frispråkig men det var lite väl mycket info att berätta om mitt trasiga psyke och att jag skulle på samtal, haha.
Han frågade om jag behövde bilen under dagen och jag svarade att jag inte ens tänkt använda den närmsta tiden pga en däckskada och nu batteriet så han behövde inte stressa. Ändå svarade han ”jag ser till att byta batteri och höra av mig senare idag så du kan hämta den”. Ett problem ur världen i alla fall. Sen blev det bråttom till psykoterapeuten.

1. Psykoterapi. Som jag snabbt uppdaterade i går så var jag sänkt redan när jag åkte dit och tårarna var nära. Men väl där, i det lilla lugna rummet med tända ljus, så var det inte tårar som flödande. Det var ord. Meningar bestående av senaste tidens kroppsliga besvär, privata angelägenheter som varit påfrestande och sorger som gjort sig än mer påtagliga – som dom alltid gör när jag inte har ork. Jag ska in i en tung 12- stegs sorgebearbetning nu. Det kommer bli så förbannat tungt och smärtsamt men det är bra att allt ligger vid ytan nu för min hemläxa är att göra en lista av det som påverkar min vardag och fortfarande gör mig så ledsen och bitter. Den listan kommer bli låååång. Man ska punkta upp allt, små som stora saker. Alltifrån ”min mjukisdjurs- apa gick sönder när jag var 4 år” till ”jag fick cancer som jag inte trodde att jag skulle överleva”.
Och du som följt mig länge vet att min säck bland mycket annat innehåller missfall på väg in i 11:e veckan, svåra psykiska problem som slutat på psykakuten med medicinering, min mormors stroke och sedan bortgång som tog mig hårt, min vän Malins död som kom så plötsligt, mina egna tunga cancerbehandlingar, sterilitet, cellförändringar i livmodern som krävt flera operationer och ingrepp, kroniska problem av transplantationen. Och SÅ mycket mer stora saker. Varje sak kommer smärta. Hösten förväntas bli tung.

Jag har så mycket gränslöst stöd runt mig. Vad gäller förlusten av barn och möjlighet att bli gravid så har jag fina ”substitut” i form av min 8-åriga gudson och bonusbarnet Douglas,  mitt kusinbarn Liv (känns som en systerdotter tack vare min nära relation med hennes mamma) samt mitt eget lilla ”barn” Lakrits. Dom kan inte ta bort barnlösa ångest men dom lindrar väldigt mycket ❤

Det är ju som du vet inte särskilt mycket som jag inte pratar om.  Mina intima problem, mitt psyke och annat ”tabubelagt”. Men när det gäller det här besöket så vill jag inte berätta mer än så.
Min hemläxa var i alla fall som sagt att skriva en lista över sorgerna som sen ska placeras ut i kronologisk ordning på en tidslinje. Efter det ska jag med hjärta och mage känna efter vad som gör ondast just nu och börja med den saken.

Hem, snabb lunch och vidare.

2. Läkarbesök hos professor Ljungman. Finns faktiskt inte jättemycket att berätta här, tro´t eller ej!
– Mina antikroppar har ökat från 3 till strax över 6 som är ett jättebra värde. Ingen mer antikroppsbehandling på ett tag och fullt skydd mot luftvägsinfektioner.
– GVH:dn anser både jag, fysioterapeuten och Ljungman är mycket bättre! Vänster öga ser jättefint ut men höger öga är sårigt och torrt enligt hornhinnespecialisten. Hur det är i underlivet vet jag inte men får reda på i nästa vecka. Hur som helst så verkar fotoferesen ÄNTLIGEN gett verkan och jag kan nu trappa ner på kortisonet från 5 mg till 2,5 mg. Woho!
– Jag nämnde att jag vill fortsätta med fotoferesen på Huddinge fram till jag börjar jobba vilket förhoppningsvis blir i slutet av september/början av oktober. Men då skulle det underlätta enormt att åka till Solna och 92- minuters behandlingen. Han hade inget emot det alls, snarare tvärtom, men det är helt i aferesmottagningens händer att besluta.
Samtalet avslutade med att han log stort och sa att han kan se en stor skillnad i mig sen ett år tillbaka. Både fysiskt och psykiskt. Och han sa att han är väldigt glad över att jag vill och känner att jag kan börja jobba igen. Att få höra det från någon som har haft hand om mig i 5½ år känns fint. Själv kan jag tappa perspektiv men han påminner mig om att jag faktiskt har haft det så himla mycket värre och att jag trots bekymmer nu är på väg åt rätt håll. Lycka!
För att fira så köpte jag en Ramlösa Vattenmelon och mitt favoritbakverk all time… Kanelbulle! Pressbyråns är magiska. Storleken gör att det godaste, mitten, är majoriteten av bullen. Och vet du vad? När man är vuxen får man göra som man vill. Jag lägger mig för sent, äter godis mitt i veckan och gräver ut det godaste ur kanelbullen och slänger kanten trots att det är slöseri. Hah!

Jag kom hem ganska sent på eftermiddagen efter att ha handlat, hämtat beställt koppel till Lakrits och kört hem bilen. Helt slut var jag. Ändå lyckades jag ta mig ut och jogga. Skymning, sval luft och peppande musik i öronen. Det är min meditation. Tankarna flödar och endorfinerna lockas fram. Jag kommer hem sådär skönt trött i kroppen och knoppen. Jag har en bild i huvudet av hur mitt hjärta blir allt starkare och motståndskraftigt. Hur tungt det än är att ta sig i väg på ett träningspass, även om det bara är en promenad, så kommer du inte ångra att du gjorde det när du kommer hem. Träning och rehabilitering går hand i hand 🙂

Läs gärna intervjun som Christian på Blodcancerförbundet gjorde med mig angående vikten av motion under cancerrehabilitering:
http://www.blodcancerforbundet.se/20180830_lopfantasten_(c2c4c)
Länken öppnas i ett nytt fönster.

Hej så länge!