En ny liten överraskning

Det här var lite tyngre än jag trodde. Klart man förstår att det är påfrestande att kastas in i ekorrhjulet igen, hur skönt det än är att vara tillbaka. Men det känns som att det är kämpigare nu än för ett år sedan? Misstolka mig inte, jag mår väldigt bra av att få börja jobba igen! Så jag vill helst inte att det poppar upp tankar i ditt huvud som ”det här är inte hälsosamt för dig”, ”stanna hemma några veckor till” och ”ha inte så bråttom”. Om det råkar dyka upp en sådan tanke, slå bort den och låt den inte bli till en åsikt. Något jag ofta får höra, och säkert du med, är ”lyssna på din kropp”. Tro mig, jag gör inget annat. Jag lyssnar lite för intensivt ibland! Men för att inte gräva in sig i det alldeles för mycket så kan jag avsluta stycket med att berätta att både jag och mina läkare vill att jag börjar jobba igen nu. I min egen takt förstås, men att jag ändå får försöka.

Första dagen tillbaka på jobbet. Det kändes lite märkligt att kliva in genom dörrarna som jag klev ut genom sista gången den 30 april. Tre månader är en lång tid..! Sen fick jag det första gikt- anfallet. Därefter har åkommorna följt varandra och jag har försökt återgå till arbetet vid några tillfällen under sommaren men kroppen har hindrat mig. Nu äntligen är den redo igen! Tanken ”men hur länge till kommer det vara den här gången?” dyker förstås upp i mitt huvud varje gång jag tänker på att återfå en del av livet igen. Jag har något litet monster på axeln som sitter och viskar obehagliga scenarier i mitt öra. Jag försöker ju att inte lyssna men det är inte alltid så lätt! Alla har väl en sådan rackare, vad säger din?
Jag är inte direkt rädd och jag går inte och funderar djupare på vad som kan komma härnäst. Men jag känner en hopplöshet som jag inte känt förut. Smäll efter smäll efter smäll efter… Ja, du förstår. Till slut så står man ju där i försvarsställning och vet inte riktigt om man vågar ta ett steg framåt eller om det bara kommer resultera i en ny knockout. Den känslan till trots så ska jag göra mitt bästa för att resa mig på nytt. 
Ett första steg var de långsamma joggingturer som jag lyckades med i Örnsköldsvik. 
Nästa steg tog jag de tre första timmarna på kontoret sedan jag sjukskrevs på nytt. 
Mitt tredje steg var i slutet av förra veckan då jag såg till att ta mig ut och träffa vänner. 
Tre pusselbitar som är viktiga för välmående = träning, psykisk stimulans och umgänge.
Min arbetsgivare Perido Skills
AB gav mig startplatsen!
Många såg både på Facebook och Instagram att jag hade tagit mig runt en mil på Midnattsloppet i Stockholm i lördags. Och ja, det var en ordentlig personlig seger. Jag trodde ärligt talat inte att kroppen skulle vilja. Precis som på Womens Health Half Marathon förra året så var jag beredd att bryta loppet. Jag började långsamt, höll koll på pulsen, kände efter för varje steg och såg till att jag höll mig inom den tempo- zon som jag hade förprogrammerat in på min Garmin under dagen. Allt för att inte pressa mig för hårt. Efter 8 km insåg jag att jag skulle klara av att ta mig i mål, jag mådde till och med riktigt bra! Förutom några irriterande 34 sekunder som skiljde mig från att pricka timmen så var jag nöjd. För tre-fyra år sedan hade det här varit ett nederlag. Nu är det ett jättekliv. Ja, jag får ta det bit för bit men tänker inte ha alltför höga förväntningar den här gången. Det får gå som det går och bli som det blir.
Den här första dagen på kontoret var i alla fall både spännande och nervös. Jag vet inte längre vad min roll är här och det kommer antagligen dröja lite innan jag kan få specificerade arbetsuppgifter. Min närvaro är ju inte längre självklar eller något att lita på. Min arbetsgivare och mina kollegor både accepterar och hanterar det på bästa sätt. Men jag har svårt för båda delarna och tycker att det känns jobbigt. Dessutom arbetar jag ju bara 25% än så länge så det hinns inte med mycket på dagarna! Man åker in, startar datorn, loggar ur och åker hem. Tack och hej! Första dagen möttes jag av både glada och omtänksamma kollegor och 457 mail. Det första var riktigt upplyftande, det andra… not so much. Det märks att man har varit borta ett tag. Det märks dessutom verkligen att jag bara fick släppa allt, från en dag till en annan. Men jag betade av de där elektroniska meddelandena ganska så fort ändå och från och med nästa måndag (24 augusti) så ska jag få känna på att gå upp till 50%! Tror att det kommer kännas mindre stressigt av erfarenhet.
Och du vet den där förvirringen, potatismoset i huvudet, dimman över minnet och tuggummit på kreativitets- centret som uppstår efter en längre tids semester och som hänger sig kvar en bra bit in på de första arbetsveckorna? Den där irriterande gröten bakom pannbenet som hindrar en från att komma ihåg sitt lösenord till datorn, vad kollegan har för intern- nummer eller hur man använder Excel. Kände du så efter sommaren? Tänk dig det och tjugo gånger värre. Jag minns ingenting! Det är som att någon gått fram med en lövblåsare i mitt huvud och som att mina kunskaper flugit ut genom öronen. Jag var ju på väg att komma i gång igen i våras. Men det blev så abrupt slut igen, jag kom liksom inte till skott riktigt. Och det är en sak när man har varit på sommarsemester och inte minns på grund av solsting, men min hjärna har ju gått in i någon slags överlevnadsposition och gjort sig av med allt onödigt kunnande för att få plats med information om mediciner och behandlingar. Full fokus på överlevnad, inte så mycket på Excel. ”Det är som att cykla” säger dom. Jo tjena. Vi får väl se. Jag känner mig som en förstaklassare igen.
Kanske är det därför jag kommer hem och är helt slut trots att jag bara jobbat 3-4 timmar? Kanske är det på grund av alla nya intryck som jag har tvingats till både två och tre power naps om dagen den senaste veckan? 
Eller så är det för att min hormonproduktion somnat in. 
Jodå, du läste rätt. Nog visste jag att det behövs östrogentillskott efter en transplantation. Livmodern faller i dvala, tillfälligt eller för alltid, och slutar producera detta kvinnliga hormon. Men nu kom en ny liten överraskning. Jag har känt mig lite konstig på senare tid och tjatat mig till en kontroll av hormonnivåerna. Min misstanke var att östrogenet var för lågt och att testosteronet var för högt.
För dig som inte vet det så har kvinnor också testosteron. Precis som att män har östrogen. Det är väldigt viktigt att ha stabila halter av båda hormonerna eftersom dom har många viktiga funktioner. När binjurarna blir ledsna så slutar dom producera testosteron och det är antagligen vad som har hänt mig… Misstankar finns om biverkning av kortison, men som vanligt kan det finnas andra orsaker (stress bland annat). Så här har jag gått och trott att jag har för mycket hormoner och så får jag tillbaka ett provresultat som skriker ut ”omätbara nivåer”. Snopet. 
Till dig som får för dig att googla på testosteronbrist hos kvinnor ber jag att inte spekulera kring mitt sexliv, något som såklart är kopplat till hormonnivåer. Nej, det som jag känner av är trötthet och muskelsvaghet, något som lika gärna kan bero på hundratjugoen andra saker. Och varför jag envisades med att kolla hormonerna just nu är för att jag har reagerat på att håret på kroppen växer mycket mer och snabbare än förut. På huvudet är det tacksamt, men att raka benen varje dag är ingen höjdare. Det finns dessutom en ökad risk för benskörhet så jag måste göra en så kallad densitometri- undersökning nu. Då mäter man bentätheten med hjälp av en slags röntgen. Utifrån det tar man ställning till om man ska tillföra några hormoner eller inte. Testosteron i mitt fall eftersom jag redan får en hög nivå av östrogen tillfört dagligen. Förutom det enklare testet av testosteron som togs på hematologen så bad jag min privata gynekolog att gräva djupare (usch då, det där var inget bra uttryck i sammanhanget såg jag nu…) så i förrgår var jag på provtagningsenheten på Hötorget för att lämna ett specialprov som hon ska utvärdera sen. Nu är det bara att vänta och se.
Dagar har passerat med mesenkymalbehandling, antikroppsbehandling, bindvävsbehandling, sjukgymnastik, provtagningar, läkarbesök, järnbrist- fix och ändringar av mediciner. Allt detta sedan jag sist bloggade. (Kanske inte är så märkligt att jag är stressad och trött…). Jag ska beta av dom en del i taget eftersom det sker så mycket på alla fronter som jag vill berätta om. Men nu har jag ögonlock tunga som bly så jag återkommer.
Om du frågar hur jag mår så kommer jag svara att jag mår bra.
Och det är inget lur. 
Allt är relativt, glöm inte det.
Sov gott!
Målet är mitt
och jag ska vinna det över mig själv.
Annonser

En tanke på “En ny liten överraskning”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s