Nu gäller det att jag mobiliserar mig

28/9 Blodprovtagning och inskrivningssamtal på kvinnokliniken i Huddinge inför operation av cellförändringar på livmodern.

29/10 Sjukgymnastik.

30/9 Läkarbesök & medicinuppföljning

1/10 Besök på kvinnokliniken i Solna för kontroll av hormoner

5/10 Bindvävsbehandling.

7/10 Samtal med psykoterapeut.

8/10 Konisering av livmodern.

9/10 Läkarbesök, kontroll av värden och uppföljning av mediciner.

Just det. Däremellan är det blodprovtagning, ringa om recept, jaga mediciner på apoteket, jobba 50% och försöka leva lite.

Det här blir två tunga veckor inser jag, med få dagar att koppla bort sjukhus på. Sitter som bäst här runt midnatt och funderar över hur jag ska orka, samt varifrån jag ska finna energi. Jag vill inte att det ska bli måndag. Men jag inser att det kommer komma en ny dag vare sig jag vill eller inte. Oavsett om jag har hittat lösningar på mina problem eller inte. Och att möta den utan ordentlig sömn och laddat batteri kommer definitivt inte göra något lättare. Så jag låter natten göra jobbet och går och
lägger mig nu med påminnelsen som står i min nacke; ”Inget varar för evigt”. Det är bara att bita ihop helt enkelt.

God natt
Annonser

För de som står bakom mig

Den här gamla godingen snubblade jag över idag och den fick mig att tänka på alla de som stöttar mig varje dag, de som jag inte skulle vara här utan.. ❤ 
Klicka på länken och lyssna på låten medan du funderar över vem/vilka som ingår i din lilla familj (inte nödvändigtvis blodsband). 
Den eller dom som alltid finns där för dig. 
Den eller dom som du finns där för.
Den eller dom som du litar på.  
Har du hört av dig på länge? 
 

Mardrömmar som inte upphör när man vaknar…

Jag är naken. Jag är skallig. Jag är totalt blottad. Men framförallt är jag rädd.

Jag hör det surrande ljudet av tatueringsnålen. Sedan känner jag ett sedan tidigare bekant stickande i huden när läkaren tatuerar in en prick. Jag har gjort det här tidigare, men då var det frivilligt. Det är inte det här. Först en prick precis under mitt högra bröst. Sedan en prick i samma höjd på min rygg. Total precision. Prickarna är utgångspunkter. Jag tänker ”nu kommer jag för alltid bli påmind om det här när jag står naken framför spegeln eller i duschen”.

Sedan är jag naken på nytt, i ett annat rum. Fortfarande skallig, blottad och rädd. Jag ligger på en madrass i ett sterilt rum. Kroppen ska avgjutas och jag måste följa sköterskornas direktiv om hur jag ska ligga.

En annan dag. Jag måste klä av mig inför människor jag precis har träffat, jag har inget hår på kroppen, jag är blottad och jag är mer rädd än någonsin.
Jag spänns fast, i samma madrass som tidigare formats efter min vilande kropp. Med band och tejp. Får inte röra mig en millimeter. Total precision. Utgångspunkterna finns redan tydliga på min överkropp. Förberedelserna för den här stunden har varit många. Jag vet vad som ska hända – men ändå inte – och känslan av att svävande se på utifrån kommer och går.

Det tar lång tid och kroppen börjar värka av att ligga stilla, trots alla försök från sköterskorna att göra det så bekvämt och bra som möjligt för mig. Men bra kommer det aldrig bli, inte ens i närheten. Inte så här. Sköterskorna är väldigt vänliga men i denna stund så kan inget lugna mig.
Jag blir ensam i rummet, jag är beordrad att blunda så att inte ögonen skadas. Jag är rädd för att somna och råka röra på mig, trots att jag är så hårt fastspänd. Konsekvenserna blir omfattande om något går fel. Musiken i bakgrunden är hög för att dämpa surrandet av strålmaskinen.
”Jag får inte röra mig. Inte röra mig, inte rööö….”. Jag somnar.

Det tar tid, alldeles för lång tid! Men till slut tänds lamporna. Kroppen gör ont. Hela min familj kommer in. Mamma, pappa, syster. Dom har suttit utanför och gjort sitt bästa för att hantera känslor, tankar och rädslor. Jag ser att dom är rödgråtna. Dom ser både trötta och slitna ut. Ändå kommer dom fram till mig med varma leenden och lägger varsamt händerna på min nakna blottade kropp som tröst. Märkligt nog känns allt plötsligt mindre skrämmande med dom i rummet. Jag minns att jag tänker ”tre gånger till, jag ska fixa det här”. Allt med min familj vid min sida.

Det var första gången jag strålades. Fyra strålbehandlingar fick jag innan transplantationen.
Det här är minnen jag dras med… Nej vänta nu… ”Minne” vill jag verkligen inte kalla det. Det är inte rätt ord. För positiv klang. ”Trauma” är rätt. Märkligt nog stör det mig mer idag än då. För då var jag så inne i allt. Överlevnad, det var bara det som fanns. Idag skrämmer traumat mig. Bilderna i huvudet, känslan, ljuden. Allt känns fortfarande så verkligt. När jag blundar så känns det som att jag är där igen och det är hemskt. Synen av min oroliga och ledsna lillasyster när hon kommer in på rummet. Vilka bilder måste inte hon ha i huvudet av mig? Dom måste vara värre…

Det är inte märkligt att man behöver terapi. Lång terapi. Traumat försvinner aldrig, men kanske kan det dämpas?

Jag måste i alla fall på något vis lära mig hur jag ska klara av att leva med det här. Vägen tillbaka är inte slut när cancerbehandlingen är slut. Det är först efteråt som den riktigt långa processen tillbaka till ”det vanliga” påbörjas.Och jag märker nu att min precis har startat då fler och fler erinrande som ovan hemsöker mig. 

Sjukgymnastiken har gjort underverk!

Jag kan själv knappt förstå hur snabbt man tappar muskler och bryts ner när man blir sjuk. Det gäller även en svårare influensa. Du har med största sannolikhet själv känt hur svag och matt man är efter att ha legat däckad i feber under 2-3 veckor. Man känner sig som en urvriden trasa.

Jag har ju upplevt det här flera gånger under 2,5 år. Men jag blev förvånad över hur mycket jag rasade nu, när jag ändå hade kommit rätt långt med det fysiska och inte alls tycker mig ha varit lika sjuk den här gången som tidigare. Naturligtvis skyndas nedbrytningen av kroppen på när man tuggar i sig immunhämmande mediciner och kortison som om det vore Läkerol. Det är därför läkarna säger till mig ”du ska med fördel träna för att kroppen ska orka med, men räkna inte med att bygga så mycket muskler medan du går på de här medicinerna”. Det handlar mer om att hamna på plus/minus noll. Och konditionen kan ju inte bli helt hundra innan mina röda blodkroppar har återhämtat sig. Men det som har stört mig har liksom inte varit att jag legat på noll utan att jag har legat på ett negativt värde. 
Irriterande, frustrerande och deprimerande.

Hur som helst, min poäng med inlägget är något positivt! 
Sjukgymnastiken hjälper mig mycket. Väldigt mycket. 

Det finns många roliga prylar här! Man känner sig som barn
på dagis igen.
En av övningarna gör jag liggandes på rygg på den långa gröna
mattan. Jag håller en s.k. medicinboll i händerna, ovanför huvudet.
Sedan kastar jag den mot den lutande studsmattan i samma rörelse
som jag sätter mig upp. Den studsar mot mattan och tillbaka så jag
fångar den när jag sätter mig upp och rullar ner på rygg igen.
Som en situp med boll liksom!

Den sjukgymnast som jag har hittat håller till i Midsommarkransen där jag bor – bekvämt. 

Han är knuten till landstinget och kräver ingen remiss – ekonomiskt.
Han är vänlig och kunnig – ett måste.
Jag vet inte exakt hur många gånger jag har varit där hittills, kanske 5-6. Den första var en slags kontroll. Jag fick berätta varför jag har sökt hjälp och prova på olika övningar och tyngder för att se vilken nivå jag behövde starta på. Ett mycket trist utslag. Jag var svag som en fågelunge och klarade inte att lägga på några vikter alls på maskinerna och fick istället göra en hel del övningar bara med kroppstyngden (som inte heller är en viktklass att skryta med). Förutom det så har jag ju väldigt ont främst i höger arm och hand, men även i resten av kroppen. Och jag är stel som en pinne och kan inte räta ut handen, så exempelvis en armhävning är omöjlig. Där fick jag hjälp med att hitta alternativa övningar som jag kunde klara av.

Jag fick ett litet program på fem övningar att göra under sommaren. Men ja… Jag slarvade… 
Först efter sommaren kom jag igång på allvar. Förutom en enda gång då jag mådde illa och var helt sänkt av ett Hb på 86 så har jag verkligen kört på så gott jag kan varje gång!
Vi börjar alltid med en uppvärmning på 10-15 minuter. Senaste tre gångerna så har jag valt att jogga utomhus, medan väder tillåter, och jag gör det innan så jag har mer tid till styrka när jag kommer dit. Sen har jag ett nytt program med 10 cirkelövningar som jag ska försöka hinna så många varv som möjligt av. 15 reps av varje övning. Första gången klarade jag ett varv. Kort därefter två varv. Nu senast fixade jag tre varv! Och jag har dessutom gått i från att inte klara en enda vikt till att kunna hoppa upp två steg. Efter det hjälper han mig att bli mer rörlig genom att dra ut mina leder och mjuka upp.

En väl- symboliserande bild. En av alla de gånger som jag har
nollställt min Garmin för att börja om resan på nytt. Idag har
jag en ny klocka också, Garmin 225. Nollställd och redo.
Jag vill påstå att jag är på noll- nivå nu 🙂 Hans uppdrag är att se till att min kropp orkar med vardagen. Jag siktar alltså inte på att bli en body builder (än) utan att få en vardagligt, alldagligt stark kropp. En som tar sig ur sängen, klarar av att lyfta mjölkpaketet och att springa till bussen. Ja, kanske lite mer än så till och med!
Och han har lyckats. Nu tar jag mig inte ur sängen på grund av träningsvärk i stället. Mmm, en sån skön känsla.
Jag är också väldigt stolt över min envishet. I vanliga fall är jag duktig på att förringa min egen prestation. Men i just det här avseendet så inser jag att det inte hade spelat någon roll hur mycket andra hjälper om man själv inte kämpar. När det känns riktigt motigt tar jag stöd mot min mor som alltid har bra saker att säga. Hon är själv en träningsfantast och får upp mig på banan igen. 
Och jag tittar på foton som den till vänster här som exempel. Eller bilder från när jag springer Stockholm Marathon. Sådana som får mig att känna ”jag MÅSTE få uppleva det där igen” i hela kroppen. Har du någon sådan? Kanske en bild på dig själv när du var i ditt livs form? Eller en där du var som allra starkast? Eller kanske en nummerlapp eller medalj från en tävling? Bara något som du kan klistra upp på kylskåpet och peppa dig med.

Till vänster här är ett sånt där fånigt glättigt pepp- citat, som råkar vara en av mina absoluta favoriter! Jag har det på kylskåpet, på svenska:
”Oavsett hur långsamt du springer, så varvar du alla som sitter i soffan”.

Sant, klokt och så genialiskt!

Älskar också Nike’s slogan: Just do it

Jag älskar träning och har alltid gjort. På dagis älskade jag ”Hopp & studs” som det hette. I lågstadiet var ”gympa” favoritämnet. Och så har det fortsatt. På bilden ovan har jag lycklig genomfört det 14 km långa bergspasset i Odeleite i Portugal. 2010.

Försäkringskassan…

Hittills har jag varit tålmodig med Försäkringskassan, jag har verkligen det. Dom har ett dåligt rykte om sig och dessvärre är det välförtjänt. Jag har muttrat om dom tidigare, men det var ganska länge sedan nu då jag i allra möjligaste mån undviker dom. Det har gått så pass långt att jag nu överlämnar de flesta av ärendena till den otroligt snälla Winterling på avdelningen för hematologi. ”Universitetsadjunkt” heter tydligen hennes arbetsroll… Inte för att det säger mig så mycket! Hon hjälper i alla fall till med det som har med allt efter cancerbehandling att göra, en hjälp för att komma tillbaka till livet så att säga.

När jag precis hade fått återfall så blev jag uppringd inom loppet av några dagar av en kvinna på just Försäkringskassan. Hon sa att hon hade fått in anmälan om återfall av leukemi och att jag nu var heltidssjukskriven. Frågan som följde var när jag kunde tänkas vara tillbaka på jobbet till 100% igen. Jag blev stum. Chockad frågade jag sedan om hon förstod vad en cancerbehandling innebär. Jag kunde ha flera år av cellgiftsbehandlingar framför mig i värsta fall. Hon mötte mig med en robotliknande framtoning, beklagade inte ens min situation utan rabblade bara rättigheter och regler. Jag svarade att jag inte hade en aning, jag visste ju inte ens om jag skulle överleva sommaren! Hon fortsatte med att hon måste skriva in något i systemet och kom fram till att ett år verkade lämpligt. Där satt jag med min dödliga sjukdom och bara tanken på en framtid var obefintlig. Jag lät henne skriva in precis vad f*n hon ville i sitt jäkla system. Min fokus var på överlevnad.

Jag har även hört skräckexempel på patienter som fått sin dödsdom och blivit uppringda. Frågan som följt har varit hur länge läkarna uppskattar att man har kvar, detta för att utbetalningarna ska portioneras ut på rätt sätt… Hur exakt det här stämmer kan jag däremot inte skriva under på men ärligt talat så skulle det inte förvåna mig. Orden ” något måste jag ju skriva in i systemet” ringer fortfarande i mina öron.

Sedan hade vi sporadisk kontakt. Mest handlade det om att hon jagade mig om sjukintyg och huruvida jag var redo att återgå till jobbet eller inte. Alltid med robotrösten utan medkänsla, eller med den korta framtoningen i mailen. Ju mer hon förstod min längtan tillbaka och att jag inte försökte utnyttja systemet, desto mindre kontakt hade vi. 
Det är ett av de stora problemen med systemet. Alldeles för många utnyttjar det för att kunna få sitta hemma med betalt. Visserligen en undermålig summa varje månad, men man kan klara sig på den utan vardagslyx. Fast jag måste ju ge det ytterligare en förklaring som inte har att göra med några människors utövande av den dödliga synden Lättja. Det är systemets bristande kapacitet på att hjälpa hittills isolerade och sjuka människor tillbaka till vardagen igen, s.k. arbetsträning. Jag gissar att mer än hälften är i behov av det här stödet. Om du inte har varit sjuk under en längre tid, och suttit hemma ensam dag in och dag ut, då tror jag du har svårt att föreställa dig hur svårt det är att komma tillbaka. Jag hade själv aldrig kunnat gissa det, jag var både extremt social och kaxig innan jag insjuknade.

Sedan dess har jag fått byta handläggare. Efter kvinnan fick jag en man. Jag kan inte gå in på alla dåliga sätt han handlade på, både med ord som faktiskt sårade mig och den hjälp som han skulle ge. Om du har sett Försäkringskassans alla blanketter så skulle du förstå varför man behöver både stort tålamod och en stor machete för att ta sig genom djungeln. Otaliga gånger har det blivit fel, till och med när jag har bett om att få rätt blankett mailad till mig så har det blivit fel. 
Vid ett tillfälle fick jag en felaktig utbetalning. Den var på några hundralappar, fastän jag var sjukskriven till 100%. Kul månad…  Jag ringde och frågade vad som hade hänt och fick förklarat för mig att jag inte hade ändrat omfattningen på mina sidor. Jag svarade att jag hade fått åka in på akuten plötsligt och därför inte tänkt på det, men att jag genast skulle gå in och ändra och bad om att få resterande pengar så snart som möjligt. Mannen i luren sa ”du skulle ha gått in samma dag som du åkte in och ändrat, man loggar bara in på Mina Sidor”. Ursäkta? Inte f*n (ursäkta språket) tänker jag ”mina sidor, ändra omfattning” när jag ligger i ambulansen med sådan smärta att all morfin tagit med mig in i ett töcken? 
Vi släpper det samtalet nu, känner hur blodtrycket stiger.


Den senaste handläggaren, ytterligare en kvinna, verkar dock tillmötesgående. Tyvärr har jag bara haft möjlighet att prata med henne en gång. Hon ringde upp mig för att be om Winterlings nummer då hon tydligen blivit sökt. Hon passade då på att lugnt, sansat och utan dumförklaringar reda ut lite saker som jag undrade över. Det som störde mig under samtalet var inte hon utan Försäkringskassans märkliga rutiner. Men alla dom synpunkter jag har skulle kräva ett eget inlägg.

Jag tycker att det är så synd att en instans som ska hjälpa sjuka människor mest bara stressar dom och får dom att må ännu sämre. Blanketter är det sista man tänker på som sjuk och i mitt fall ska jag hålla koll på att 3 stycken uppdateras samt att varje nytt läkarintyg postas i tid. Datumen måste matcha exakt, annars får man be läkaren om ett nytt. Senast miss- matchade det med en dag. Inte okej.


Vill i alla fall avsluta med att jag ändå har hört några som lyckats få bra handläggare och bra hjälp. Skönt att det finns några vänliga själar därute som gör allt för att hjälpa.

Tack för mig




En dag på sjukhuset. Igen. En hel sådan. När tar det slut?…


Så var jag här igen.
På Huddinge sjukhus. 
Hematologiavdelning R52.
Rum 9.

Rum nummer 9
Sjukhuset där jag har varit under 2 år och 5 månader.
Avdelningen där jag blir hälsad på vid namn av alla och sköterskorna vet det mesta om mig, sjukdomsmässigt som privat.
Rummet där jag har fått ligga både när jag inkommit akut ibland men framförallt under blodtransfusioner, mesenkymalbehandlingar och antikroppsinfusioner.

Det känns som att det inte finns någon ände. Dom säger att alla tunnlar har ett slut, att jorden är rund och att varje väg leder någonstans. Jag har själv tatuerat in budskapet i nacken att inget varar för evigt. Men idag låg jag i sjukhussängen och tvivlade. Allt sunt förnuft och all logik som bortblåst. Bara hopplöshet och tårar kvar.
Jag mötte en vän i väntrummet. Det är sällan det händer för patienterna är många och ingen behöver sitta särskilt länge och vänta, vilket innebär att det bara handlar om minuter. Det var kul att se honom. Kul men ändå inte om du förstår. Han ska inte behöva vara här. Inte jag heller. Vi följs åt kan man säga. Jag är några steg före honom och så har vi kontakt med en kille som är några steg för mig. Vi har haft lite olika hinder, men samma vägar och vi är på väg åt samma håll just nu. När jag tittar på de framför mig så förstår jag hur illa det kan gå. Sedan kollar jag åt sidan, de som har klivit av den här vägen och kommit över till en ljusare sida och jag önskar så att jag vore där. Det var ändå fint att du var där. Det är skönt att inte vara ensam.
Tårarna var högst ofrivilliga. Jag gråter sällan bland folk utan sparar dom till jag kommer hem till min tomma lägenhet. Eller när jag står i duschen. Hur kommer det sig att man gråter där? Kanske för att man är blottad, ensam och liten igen. Inget smink, inga kläder och inga solglasögon att gömma sig bakom, bara nakenhet. Och vattnet som strilar drar med sig tårarna ner i avloppet. Jag känner mig ren både utanpå och inuti när jag kommer ut. Men oj, här kom jag ju plötsligt in på sidospår. Ursäkta. Tankar går som tankar vill.
Arbetsbordet men förberedda
sprutor och rör
Det räckte med att fina forskningssköterskan Carina kom in på mitt rum och berättade att hon sett i journalen att jag ringt in och berättat att GVHd:n blir allt värre nu. Ja, det räckte för att min damm skulle brista. Jag berättade mellan snyftningar att jag inte kan knipa ihop handen och tappar saker hela tiden. Jag visade att jag har ännu svårare att räta ut lederna nu än för en månad sedan. Fingrar, handled, armbågsled och axel. Allt strejkar och jag får svårt med vardagliga sysslor så som att plocka upp saker, tvätta ansiktet, dra upp dragkedjor, arbeta eftersom jag har ett kontorsjobb och mycket mer. Förbannat att det är höger hand som är värst drabbad! När jag visade hur stel jag är så såg vi hur det kröp fram en rand av rodnad på insidan av handleden. Handryggen svullnar. Jag har så svårt att förklara den här värken men jag tror att någon med artros kan förstå? Jag är rädd för hur långt det kommer att gå och speciellt om det fortsätter i den här takten. Kommer jag att kunna använda höger sida alls?
Det som jag har ännu svårare att förklara är bränningarna som kommit tillbaka. Du som följt mig sedan start kanske minns sommaren 2013, månaderna efter transplantationen. Jag hade en akut GVHd i huden som bland annat yttrade sig i en kraftig sveda och hetta på fotsulorna. Jag sov inte på nätterna utan ömsom vandrade runt planlöst i lägenheten, ömsom låg halv i sängen med fötterna i en hink med isvatten. Detta är tillbaka men ännu inte lika kraftigt. Händerna är värst drabbade men senaste veckan har fotsulorna börjar reagera. Det sker så gott som varje dag, och oftast flera gånger om dagen. Plötsligt är det där och jag vet inte vad jag ska göra eller ta mig till. Det är som att hålla händerna lite för nära en lägereld, eller känslan som följer efter en lätt brännskada efter att du fumligt nog har lagt handen på plattan. Så, ungefär. Det håller i sig någon minut eller två men jag vet inte riktigt för det känns alltid som en evighet. Jag försöker tänka på annat.
Stucken, tömd på lite blod
och tjusigt omlindad

Allt det här och lite till berättade jag för professor Ljungman som kom in en stund senare. Han såg lite bekymrad ut över att det plötsligt vänt igen och sa att man kanske ska börja med att höja Prograf- dosen (immunhämmande medicin) innan man tar vidare beslut. Den halverades av en läkare när jag kom in på akuten i somras vilket var aningen förhastat. Efter det har vi återgått till dosen innan – 1 mg på morgonen och 1 mg på kvällen. Men först vill han kontrollera koncentrationen i blodet, något vi inte har fått svar på idag så vi väntar till imorgon. Kortisondosen höjs så lite som möjligt, från 10 mg/dag till 12,5 mg/dag. Mer vill vi helst inte då jag reagerar kraftigt negativt på det. Jag ska även, förutom morfin och Ibuprofen, lägga till Alvedon eftersom dom tre har olika verkningsområden. Jag avskyr tanken på att peta ner ännu en kemikalie i min redan hårt utsatta kropp, men vad är mitt val? Jag fungerar inte normalt när jag går med smärta hela dagarna.
Jag frågade naturligtvis vad som händer nu. Jag får min sjätte mesenkymalinfusion idag, den som skulle vara den sista ifall det inte fungerade, och det har ju tvärtom blivit värre. Han svarade lite undvikande att det finns ess i bakfickan men att vi ska ta det sen och avvakta provsvar och liknande först. ”Tålamod, lita på mig” sa hans blick. Det gör jag.

Efter att han hade varit inne så väntade jag på mina nya celler som hade anlänt till avdelningen. Dessvärre upptäcktes det i sista sekund att dom var förstörda! Det har ju hänt vid ett tidigare tillfälle och då fick jag åka hem och återkomma en annan dag. Tack och lov behövdes det inte den här gången, men allt blev väldigt uppskjutet. 
Tom avdelning R52-53
Först vid 12-tiden kunde Carina komma in med nästa batch av celler. Det betydde att studieprov nummer 1 kunde tas först vid 14:45 och studieprov nummer 2 togs 16:45. Egentligen stänger avdelningen 16:00 så stackars Carina fick återigen jobba över. Jag spenderade timmarna däremellan med att sova, besöka apoteket och sitta ute i blåsten och skriva
Besviken fick jag sedan ställa in de träningspass på SATS som jag skulle försöka mig på och som började 16:30. Hade verkligen behövt dom…

Den kille som kommer med stromacellerna på morgonen och sedan kommer för att hämta mina studieprover på eftermiddagen berättade att man ironiskt nog upptäckt vid en andra titt att cellerna som man i morse trodde var dåliga faktiskt var helt okej. Hah, om jag hade jag haft tid att berätta om mina senaste 2 dagars missöden så hade du skrattat gott åt det här. Dålig karma?
Först klockan 17:00 kunde jag lämna den då ödsliga avdelningen och 17:30 var jag äntligen hemma igen.
Som sagt, bekymmer och oro präglar just nu min vardag. Ovanpå det är det en ilska som dundrar fram okontrollerat då och då. Jag har inget tålamod till allt som far i golvet och stressen över att allt blir fel när jag bara försöker att vara.
Om nu tunneln har ett slut, när når jag det? Jag vill veta. Det skulle vara så mycket enklare att stå ut då.
Men mellan aggressionerna är jag glad!
Det vill säga att när jag är på jobbet så är jag glad.
När jag tränar är jag glad.
När jag träffar vänner är jag glad.
När jag sitter i soffan och tittar på min knäppa kanin som leker på golvet och studsar upp på mitt bröst för att gosa där jag halvligger är jag glad.
När jag kryper ner i min egen sköna säng på kvällen är jag glad.
Det finns så mycket fortfarande att vara glad över. Man måste bara anstränga sig för att påminna sig själv (och andra) om det hela tiden.
 

En ”trött och slut”- selfie

Dessutom är jag otippat den som envist håller sig ifrån förkylning och influensa nu, trots att så många runt om mig snörvlar, hostar och har ont i halsen.
Skönt som omväxling!