Mardrömmar som inte upphör när man vaknar…

Jag är naken. Jag är skallig. Jag är totalt blottad. Men framförallt är jag rädd.

Jag hör det surrande ljudet av tatueringsnålen. Sedan känner jag ett sedan tidigare bekant stickande i huden när läkaren tatuerar in en prick. Jag har gjort det här tidigare, men då var det frivilligt. Det är inte det här. Först en prick precis under mitt högra bröst. Sedan en prick i samma höjd på min rygg. Total precision. Prickarna är utgångspunkter. Jag tänker ”nu kommer jag för alltid bli påmind om det här när jag står naken framför spegeln eller i duschen”.

Sedan är jag naken på nytt, i ett annat rum. Fortfarande skallig, blottad och rädd. Jag ligger på en madrass i ett sterilt rum. Kroppen ska avgjutas och jag måste följa sköterskornas direktiv om hur jag ska ligga.

En annan dag. Jag måste klä av mig inför människor jag precis har träffat, jag har inget hår på kroppen, jag är blottad och jag är mer rädd än någonsin.
Jag spänns fast, i samma madrass som tidigare formats efter min vilande kropp. Med band och tejp. Får inte röra mig en millimeter. Total precision. Utgångspunkterna finns redan tydliga på min överkropp. Förberedelserna för den här stunden har varit många. Jag vet vad som ska hända – men ändå inte – och känslan av att svävande se på utifrån kommer och går.

Det tar lång tid och kroppen börjar värka av att ligga stilla, trots alla försök från sköterskorna att göra det så bekvämt och bra som möjligt för mig. Men bra kommer det aldrig bli, inte ens i närheten. Inte så här. Sköterskorna är väldigt vänliga men i denna stund så kan inget lugna mig.
Jag blir ensam i rummet, jag är beordrad att blunda så att inte ögonen skadas. Jag är rädd för att somna och råka röra på mig, trots att jag är så hårt fastspänd. Konsekvenserna blir omfattande om något går fel. Musiken i bakgrunden är hög för att dämpa surrandet av strålmaskinen.
”Jag får inte röra mig. Inte röra mig, inte rööö….”. Jag somnar.

Det tar tid, alldeles för lång tid! Men till slut tänds lamporna. Kroppen gör ont. Hela min familj kommer in. Mamma, pappa, syster. Dom har suttit utanför och gjort sitt bästa för att hantera känslor, tankar och rädslor. Jag ser att dom är rödgråtna. Dom ser både trötta och slitna ut. Ändå kommer dom fram till mig med varma leenden och lägger varsamt händerna på min nakna blottade kropp som tröst. Märkligt nog känns allt plötsligt mindre skrämmande med dom i rummet. Jag minns att jag tänker ”tre gånger till, jag ska fixa det här”. Allt med min familj vid min sida.

Det var första gången jag strålades. Fyra strålbehandlingar fick jag innan transplantationen.
Det här är minnen jag dras med… Nej vänta nu… ”Minne” vill jag verkligen inte kalla det. Det är inte rätt ord. För positiv klang. ”Trauma” är rätt. Märkligt nog stör det mig mer idag än då. För då var jag så inne i allt. Överlevnad, det var bara det som fanns. Idag skrämmer traumat mig. Bilderna i huvudet, känslan, ljuden. Allt känns fortfarande så verkligt. När jag blundar så känns det som att jag är där igen och det är hemskt. Synen av min oroliga och ledsna lillasyster när hon kommer in på rummet. Vilka bilder måste inte hon ha i huvudet av mig? Dom måste vara värre…

Det är inte märkligt att man behöver terapi. Lång terapi. Traumat försvinner aldrig, men kanske kan det dämpas?

Jag måste i alla fall på något vis lära mig hur jag ska klara av att leva med det här. Vägen tillbaka är inte slut när cancerbehandlingen är slut. Det är först efteråt som den riktigt långa processen tillbaka till ”det vanliga” påbörjas.Och jag märker nu att min precis har startat då fler och fler erinrande som ovan hemsöker mig.