Försäkringskassan…

Hittills har jag varit tålmodig med Försäkringskassan, jag har verkligen det. Dom har ett dåligt rykte om sig och dessvärre är det välförtjänt. Jag har muttrat om dom tidigare, men det var ganska länge sedan nu då jag i allra möjligaste mån undviker dom. Det har gått så pass långt att jag nu överlämnar de flesta av ärendena till den otroligt snälla Winterling på avdelningen för hematologi. ”Universitetsadjunkt” heter tydligen hennes arbetsroll… Inte för att det säger mig så mycket! Hon hjälper i alla fall till med det som har med allt efter cancerbehandling att göra, en hjälp för att komma tillbaka till livet så att säga.

När jag precis hade fått återfall så blev jag uppringd inom loppet av några dagar av en kvinna på just Försäkringskassan. Hon sa att hon hade fått in anmälan om återfall av leukemi och att jag nu var heltidssjukskriven. Frågan som följde var när jag kunde tänkas vara tillbaka på jobbet till 100% igen. Jag blev stum. Chockad frågade jag sedan om hon förstod vad en cancerbehandling innebär. Jag kunde ha flera år av cellgiftsbehandlingar framför mig i värsta fall. Hon mötte mig med en robotliknande framtoning, beklagade inte ens min situation utan rabblade bara rättigheter och regler. Jag svarade att jag inte hade en aning, jag visste ju inte ens om jag skulle överleva sommaren! Hon fortsatte med att hon måste skriva in något i systemet och kom fram till att ett år verkade lämpligt. Där satt jag med min dödliga sjukdom och bara tanken på en framtid var obefintlig. Jag lät henne skriva in precis vad f*n hon ville i sitt jäkla system. Min fokus var på överlevnad.

Jag har även hört skräckexempel på patienter som fått sin dödsdom och blivit uppringda. Frågan som följt har varit hur länge läkarna uppskattar att man har kvar, detta för att utbetalningarna ska portioneras ut på rätt sätt… Hur exakt det här stämmer kan jag däremot inte skriva under på men ärligt talat så skulle det inte förvåna mig. Orden ” något måste jag ju skriva in i systemet” ringer fortfarande i mina öron.

Sedan hade vi sporadisk kontakt. Mest handlade det om att hon jagade mig om sjukintyg och huruvida jag var redo att återgå till jobbet eller inte. Alltid med robotrösten utan medkänsla, eller med den korta framtoningen i mailen. Ju mer hon förstod min längtan tillbaka och att jag inte försökte utnyttja systemet, desto mindre kontakt hade vi. 
Det är ett av de stora problemen med systemet. Alldeles för många utnyttjar det för att kunna få sitta hemma med betalt. Visserligen en undermålig summa varje månad, men man kan klara sig på den utan vardagslyx. Fast jag måste ju ge det ytterligare en förklaring som inte har att göra med några människors utövande av den dödliga synden Lättja. Det är systemets bristande kapacitet på att hjälpa hittills isolerade och sjuka människor tillbaka till vardagen igen, s.k. arbetsträning. Jag gissar att mer än hälften är i behov av det här stödet. Om du inte har varit sjuk under en längre tid, och suttit hemma ensam dag in och dag ut, då tror jag du har svårt att föreställa dig hur svårt det är att komma tillbaka. Jag hade själv aldrig kunnat gissa det, jag var både extremt social och kaxig innan jag insjuknade.

Sedan dess har jag fått byta handläggare. Efter kvinnan fick jag en man. Jag kan inte gå in på alla dåliga sätt han handlade på, både med ord som faktiskt sårade mig och den hjälp som han skulle ge. Om du har sett Försäkringskassans alla blanketter så skulle du förstå varför man behöver både stort tålamod och en stor machete för att ta sig genom djungeln. Otaliga gånger har det blivit fel, till och med när jag har bett om att få rätt blankett mailad till mig så har det blivit fel. 
Vid ett tillfälle fick jag en felaktig utbetalning. Den var på några hundralappar, fastän jag var sjukskriven till 100%. Kul månad…  Jag ringde och frågade vad som hade hänt och fick förklarat för mig att jag inte hade ändrat omfattningen på mina sidor. Jag svarade att jag hade fått åka in på akuten plötsligt och därför inte tänkt på det, men att jag genast skulle gå in och ändra och bad om att få resterande pengar så snart som möjligt. Mannen i luren sa ”du skulle ha gått in samma dag som du åkte in och ändrat, man loggar bara in på Mina Sidor”. Ursäkta? Inte f*n (ursäkta språket) tänker jag ”mina sidor, ändra omfattning” när jag ligger i ambulansen med sådan smärta att all morfin tagit med mig in i ett töcken? 
Vi släpper det samtalet nu, känner hur blodtrycket stiger.


Den senaste handläggaren, ytterligare en kvinna, verkar dock tillmötesgående. Tyvärr har jag bara haft möjlighet att prata med henne en gång. Hon ringde upp mig för att be om Winterlings nummer då hon tydligen blivit sökt. Hon passade då på att lugnt, sansat och utan dumförklaringar reda ut lite saker som jag undrade över. Det som störde mig under samtalet var inte hon utan Försäkringskassans märkliga rutiner. Men alla dom synpunkter jag har skulle kräva ett eget inlägg.

Jag tycker att det är så synd att en instans som ska hjälpa sjuka människor mest bara stressar dom och får dom att må ännu sämre. Blanketter är det sista man tänker på som sjuk och i mitt fall ska jag hålla koll på att 3 stycken uppdateras samt att varje nytt läkarintyg postas i tid. Datumen måste matcha exakt, annars får man be läkaren om ett nytt. Senast miss- matchade det med en dag. Inte okej.


Vill i alla fall avsluta med att jag ändå har hört några som lyckats få bra handläggare och bra hjälp. Skönt att det finns några vänliga själar därute som gör allt för att hjälpa.

Tack för mig




Annonser