Mardrömmar som inte upphör när man vaknar…

Jag är naken. Jag är skallig. Jag är totalt blottad. Men framförallt är jag rädd.

Jag hör det surrande ljudet av tatueringsnålen. Sedan känner jag ett sedan tidigare bekant stickande i huden när läkaren tatuerar in en prick. Jag har gjort det här tidigare, men då var det frivilligt. Det är inte det här. Först en prick precis under mitt högra bröst. Sedan en prick i samma höjd på min rygg. Total precision. Prickarna är utgångspunkter. Jag tänker ”nu kommer jag för alltid bli påmind om det här när jag står naken framför spegeln eller i duschen”.

Sedan är jag naken på nytt, i ett annat rum. Fortfarande skallig, blottad och rädd. Jag ligger på en madrass i ett sterilt rum. Kroppen ska avgjutas och jag måste följa sköterskornas direktiv om hur jag ska ligga.

En annan dag. Jag måste klä av mig inför människor jag precis har träffat, jag har inget hår på kroppen, jag är blottad och jag är mer rädd än någonsin.
Jag spänns fast, i samma madrass som tidigare formats efter min vilande kropp. Med band och tejp. Får inte röra mig en millimeter. Total precision. Utgångspunkterna finns redan tydliga på min överkropp. Förberedelserna för den här stunden har varit många. Jag vet vad som ska hända – men ändå inte – och känslan av att svävande se på utifrån kommer och går.

Det tar lång tid och kroppen börjar värka av att ligga stilla, trots alla försök från sköterskorna att göra det så bekvämt och bra som möjligt för mig. Men bra kommer det aldrig bli, inte ens i närheten. Inte så här. Sköterskorna är väldigt vänliga men i denna stund så kan inget lugna mig.
Jag blir ensam i rummet, jag är beordrad att blunda så att inte ögonen skadas. Jag är rädd för att somna och råka röra på mig, trots att jag är så hårt fastspänd. Konsekvenserna blir omfattande om något går fel. Musiken i bakgrunden är hög för att dämpa surrandet av strålmaskinen.
”Jag får inte röra mig. Inte röra mig, inte rööö….”. Jag somnar.

Det tar tid, alldeles för lång tid! Men till slut tänds lamporna. Kroppen gör ont. Hela min familj kommer in. Mamma, pappa, syster. Dom har suttit utanför och gjort sitt bästa för att hantera känslor, tankar och rädslor. Jag ser att dom är rödgråtna. Dom ser både trötta och slitna ut. Ändå kommer dom fram till mig med varma leenden och lägger varsamt händerna på min nakna blottade kropp som tröst. Märkligt nog känns allt plötsligt mindre skrämmande med dom i rummet. Jag minns att jag tänker ”tre gånger till, jag ska fixa det här”. Allt med min familj vid min sida.

Det var första gången jag strålades. Fyra strålbehandlingar fick jag innan transplantationen.
Det här är minnen jag dras med… Nej vänta nu… ”Minne” vill jag verkligen inte kalla det. Det är inte rätt ord. För positiv klang. ”Trauma” är rätt. Märkligt nog stör det mig mer idag än då. För då var jag så inne i allt. Överlevnad, det var bara det som fanns. Idag skrämmer traumat mig. Bilderna i huvudet, känslan, ljuden. Allt känns fortfarande så verkligt. När jag blundar så känns det som att jag är där igen och det är hemskt. Synen av min oroliga och ledsna lillasyster när hon kommer in på rummet. Vilka bilder måste inte hon ha i huvudet av mig? Dom måste vara värre…

Det är inte märkligt att man behöver terapi. Lång terapi. Traumat försvinner aldrig, men kanske kan det dämpas?

Jag måste i alla fall på något vis lära mig hur jag ska klara av att leva med det här. Vägen tillbaka är inte slut när cancerbehandlingen är slut. Det är först efteråt som den riktigt långa processen tillbaka till ”det vanliga” påbörjas.Och jag märker nu att min precis har startat då fler och fler erinrande som ovan hemsöker mig. 

Annonser

Sjukgymnastiken har gjort underverk!

Jag kan själv knappt förstå hur snabbt man tappar muskler och bryts ner när man blir sjuk. Det gäller även en svårare influensa. Du har med största sannolikhet själv känt hur svag och matt man är efter att ha legat däckad i feber under 2-3 veckor. Man känner sig som en urvriden trasa.

Jag har ju upplevt det här flera gånger under 2,5 år. Men jag blev förvånad över hur mycket jag rasade nu, när jag ändå hade kommit rätt långt med det fysiska och inte alls tycker mig ha varit lika sjuk den här gången som tidigare. Naturligtvis skyndas nedbrytningen av kroppen på när man tuggar i sig immunhämmande mediciner och kortison som om det vore Läkerol. Det är därför läkarna säger till mig ”du ska med fördel träna för att kroppen ska orka med, men räkna inte med att bygga så mycket muskler medan du går på de här medicinerna”. Det handlar mer om att hamna på plus/minus noll. Och konditionen kan ju inte bli helt hundra innan mina röda blodkroppar har återhämtat sig. Men det som har stört mig har liksom inte varit att jag legat på noll utan att jag har legat på ett negativt värde. 
Irriterande, frustrerande och deprimerande.

Hur som helst, min poäng med inlägget är något positivt! 
Sjukgymnastiken hjälper mig mycket. Väldigt mycket. 

Det finns många roliga prylar här! Man känner sig som barn
på dagis igen.
En av övningarna gör jag liggandes på rygg på den långa gröna
mattan. Jag håller en s.k. medicinboll i händerna, ovanför huvudet.
Sedan kastar jag den mot den lutande studsmattan i samma rörelse
som jag sätter mig upp. Den studsar mot mattan och tillbaka så jag
fångar den när jag sätter mig upp och rullar ner på rygg igen.
Som en situp med boll liksom!

Den sjukgymnast som jag har hittat håller till i Midsommarkransen där jag bor – bekvämt. 

Han är knuten till landstinget och kräver ingen remiss – ekonomiskt.
Han är vänlig och kunnig – ett måste.
Jag vet inte exakt hur många gånger jag har varit där hittills, kanske 5-6. Den första var en slags kontroll. Jag fick berätta varför jag har sökt hjälp och prova på olika övningar och tyngder för att se vilken nivå jag behövde starta på. Ett mycket trist utslag. Jag var svag som en fågelunge och klarade inte att lägga på några vikter alls på maskinerna och fick istället göra en hel del övningar bara med kroppstyngden (som inte heller är en viktklass att skryta med). Förutom det så har jag ju väldigt ont främst i höger arm och hand, men även i resten av kroppen. Och jag är stel som en pinne och kan inte räta ut handen, så exempelvis en armhävning är omöjlig. Där fick jag hjälp med att hitta alternativa övningar som jag kunde klara av.

Jag fick ett litet program på fem övningar att göra under sommaren. Men ja… Jag slarvade… 
Först efter sommaren kom jag igång på allvar. Förutom en enda gång då jag mådde illa och var helt sänkt av ett Hb på 86 så har jag verkligen kört på så gott jag kan varje gång!
Vi börjar alltid med en uppvärmning på 10-15 minuter. Senaste tre gångerna så har jag valt att jogga utomhus, medan väder tillåter, och jag gör det innan så jag har mer tid till styrka när jag kommer dit. Sen har jag ett nytt program med 10 cirkelövningar som jag ska försöka hinna så många varv som möjligt av. 15 reps av varje övning. Första gången klarade jag ett varv. Kort därefter två varv. Nu senast fixade jag tre varv! Och jag har dessutom gått i från att inte klara en enda vikt till att kunna hoppa upp två steg. Efter det hjälper han mig att bli mer rörlig genom att dra ut mina leder och mjuka upp.

En väl- symboliserande bild. En av alla de gånger som jag har
nollställt min Garmin för att börja om resan på nytt. Idag har
jag en ny klocka också, Garmin 225. Nollställd och redo.
Jag vill påstå att jag är på noll- nivå nu 🙂 Hans uppdrag är att se till att min kropp orkar med vardagen. Jag siktar alltså inte på att bli en body builder (än) utan att få en vardagligt, alldagligt stark kropp. En som tar sig ur sängen, klarar av att lyfta mjölkpaketet och att springa till bussen. Ja, kanske lite mer än så till och med!
Och han har lyckats. Nu tar jag mig inte ur sängen på grund av träningsvärk i stället. Mmm, en sån skön känsla.
Jag är också väldigt stolt över min envishet. I vanliga fall är jag duktig på att förringa min egen prestation. Men i just det här avseendet så inser jag att det inte hade spelat någon roll hur mycket andra hjälper om man själv inte kämpar. När det känns riktigt motigt tar jag stöd mot min mor som alltid har bra saker att säga. Hon är själv en träningsfantast och får upp mig på banan igen. 
Och jag tittar på foton som den till vänster här som exempel. Eller bilder från när jag springer Stockholm Marathon. Sådana som får mig att känna ”jag MÅSTE få uppleva det där igen” i hela kroppen. Har du någon sådan? Kanske en bild på dig själv när du var i ditt livs form? Eller en där du var som allra starkast? Eller kanske en nummerlapp eller medalj från en tävling? Bara något som du kan klistra upp på kylskåpet och peppa dig med.

Till vänster här är ett sånt där fånigt glättigt pepp- citat, som råkar vara en av mina absoluta favoriter! Jag har det på kylskåpet, på svenska:
”Oavsett hur långsamt du springer, så varvar du alla som sitter i soffan”.

Sant, klokt och så genialiskt!

Älskar också Nike’s slogan: Just do it

Jag älskar träning och har alltid gjort. På dagis älskade jag ”Hopp & studs” som det hette. I lågstadiet var ”gympa” favoritämnet. Och så har det fortsatt. På bilden ovan har jag lycklig genomfört det 14 km långa bergspasset i Odeleite i Portugal. 2010.